De senaste dagarna har saker hänt i min närhet som fått mig att fundera över den stora förmånen det är att ha människor i sitt liv, människor som finns nära en hjärta, och att det inte är att ta för givet.
Människor i våra liv har vi till låns för en tid. Längden på tiden varierar. Ibland blir man förvarnad om begränsningen på tidsperioden en människa finns i ens liv. Ibland kommer avslutet hastigt och abrupt. Oavsett vilket så står vi ofta där handfallna, när någon ryckts ifrån oss, undrandes hur livet någonsin ska bli sig likt igen.
På ett sätt blir det aldrig det. Människor går inte att ersätta. Men livet fortsätter. Konstigt nog så gör det det, och det är upp till oss själva att välja hur vi tar oss an det.
Många saker i livet rår vi inte på. Mycket som sker är utanför vår kontroll. Något vi kan påverka är om vi låter de som rycks ifrån oss leva kvar inom oss. Vi kan välja att hålla goda minnen vid liv. Vi kan välja att använda det som vi lärde oss av dem. Vi kan välja att hedra dem genom att göra bästa och mesta möjliga av det liv vi har kvar. Vi kan välja att hålla fast vid hoppet om att åter få ses igen i himlen.
Jag delar med mig av en låt som för mig är en påminnelse om att vårda relationerna till de som står oss nära, och som också är en enorm tröst i sorgen och saknaden efter de som inte längre finns kvar i våra liv.
Om Livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar