Vad världen kretsar kring

Ett par dagar i veckan arbetar jag med tandvård för äldre människor. Vi har med oss mobil utrustning som vi packar in i bilen och åker ut till äldreboenden och servicehus där vi hjälper de som bor där med deras tänder. I mångt och mycket är den äldre populationen en undangömd skatt i vårt samhälle som vi tenderar att se som en kostnad och belastning istället för en tillgång. Därför känns det meningsfullt att möta dessa människor, kunna hjälpa dem inom ett specifikt område och dessutom försöka göra eller säga något för att lysa upp deras dag.

Idag skulle jag behandla en äldre kvinna. Så fort vi klev in genom dörren började hon klaga. Det var fel på allt: boendet, personalen, hennes tänder för att nämna några saker. Att vi kom var som ännu en addering till hennes problem, till allt som var emot henne. Alla som var emot henne. Hon var så fullt upptagen med att prata om sina problem att hon överhuvudtaget inte var mottaglig för det faktum att vi var i full färd med hjälpa henne med ett av dem, hennes tänder.

Klagandet i sig rann av mig som vatten på en gås, jag visste att det kom från en person som inte mådde bra. Däremot var det inte utan att jag tyckte synd om henne där hon låg i sin säng. Tanig och orörlig, som ett paket i ett stort tomt rum. Det som framförallt gjorde att jag tyckte så synd om henne var att hon förlorat något som är viktigare än den fysiska hälsan. Jag hittar inget bra ord för det hon förlorat, men livsgnista är det närmsta jag kommer.

Hennes värld kretsade kring hennes problem. Hennes problem hade blivit hennes värld. Hon upplevde att världen börjat kretsa kring hennes problem. Det, om något, är ett ohälsosamt tillstånd att vara i. Notera att det jag skriver är baserat på mitt möte med den här kvinnan. Självklart har jag inte hela bilden av hennes hälsotillstånd varken fysiskt, själsligt eller andligt, så jag kan varken bedöma eller döma henne. Men mötet med henne fick mig att tänka vidare.

Problem kan göra oss enormt självcentrerade. Min erfarenhet är att ju mer jag fokuserar på ett problem, desto större plats får det i mitt liv. Då växer även min självömkan, jag börjar tycka synd om mig själv. I takt med det växer även mitt ego. Jag börjar tycka att världen runtomkring ska anpassa sig efter mig och mitt problem. Mer och mer börjar min tillvaro kretsa kring problemet.

Något som verkligen hjälpt mig att komma ur sådana negativa mönster och tankebanor, när sådana i högre eller mindre grad trängt sig på, är insikten om att världen inte kretsar kring mig och mina problem. Det kan låta ganska hårt och det kan vara att säga det uppenbara. Men för mig finns det en stor tröst i det. Den insikten tar inte bort problem, förändrar dem inte MEN den ger perspektiv.

Perspektiv är just en av sakerna jag finner i min tro, i min relation till Gud. När jag umgås med Gud, genom att be, genom att sjunga lovsånger, genom att läsa Bibeln, så skiftas mitt perspektiv. Då ser jag hur högt älskad jag är, hur mycket Gud är för mig, på min sida, hur väl Gud vill mig, vilka goda stora tankar och planer Gud har för mig. Då blir det viktigare än eventuella utmaningar jag kan tänkas möta. Det blir faktiskt viktigare än allt annat. För Gud är början och slutet och allt däremellan. Den Gud jag tror på har skapat himmel och jord med allt vad de rymmer. Allt jag är och har kan jag bara tacka Gud för. Så ett mer korrekt perspektiv med det utgångsläget är inte att världen kretsar kring mig. Den kretsar kring Gud.

Den frid och känsla av att vara trygg och tillfreds som det här perspektivskiftet ger mig finns det inget som kan komma åt, ingen och inget kan ta det ifrån mig. Det finns tillgängligt för alla och jag önskar att alla människor skulle få uppleva det.

Årstidsskifte

Idag kändes det som att sensommaren tog slut och hösten började konstaterade jag när jag var ute och lekte med Shanice i parken. Även om det varit strålande sol och blå himmel så kändes det i luften att värmen är på väg bort. Luften har varit sådär höstigt klar och kylig. Jag gillar det.

Det är någonting med årstidsskifte. Det ligger en viss förväntan i luften. För oss som upplevt ett gäng höstar vid det här laget så präglas sannolikt vår förväntan av de höstar vi upplevt tidigare i livet. På gott och ont. Vi behöver påminna oss om att den här hösten som vi nu går till mötes har vi aldrig upplevt tidigare. Den är ny, formbar, redo att mötas.

Helgen som gick pratade jag med min mamma. Vi kom att prata om tid. Hon sa att "tid är ingenting som man ska fånga som om det var på väg att springa ifrån en, utan tid är något som kommer till en, som man får ta emot". Det gav mig en ny infallsvinkel på tid. Mer än vi tror, så tenderar många av oss att försöka tävla mot tiden, tro att för att ta tillvara på den så måste vi springa ikapp den och fånga den. När vi nu står inför en ny årstid kan vi skifta vår inställning och istället för att krampaktigt försöka fånga den, så kan vi välja att ta emot den med öppna armar och göra det bästa av den.

Det som är så fascinerande med nya årstider precis som med nya säsonger i livet är att de alla har sin egen unika skönhet. Därför kan jag kan inte välja vilken som är min favoritårstid på året. De är alla så fina på sitt eget sätt. När solen lyser på dem. Ljuset drar fram det vackra. I en parafrasöversättning av Bibeln som kallas the Message så översätts Jesu ord såhär: "You're here to be light, bringing out the God-colors in the world". Det är ett så klockrent sätt att uttrycka det på tycker jag. Vi har möjlighet att vara ljus och dra fram det vackra här i världen och ur varandra. En hedervärd uppgift måste jag säga.

Tänk på att den här hösten, förutom att vara en ny årstid, kan vara en ny säsong i ditt liv som du får ta emot. Där du går fram har du möjlighet att dra fram det som är gott och vackert. Jag kan inte tala för dig, men för min del önskar jag att det ska få vara en sådan säsong!

Resten av mitt liv

Min förhoppning med den här bloggen är att du som läser den ska känna att det som skrivs här är av godo, att du får ut någonting av att komma förbi här. Om min förhoppning är infriad, så finns det några personer som ska ha cred för det. För allt som kommer ur oss har vi blivit påfyllda med någonstans ifrån.

Det finns framförallt en person som aldrig verkar tröttna på att ösa in goda saker i mitt liv, som outtröttligt fortsätter att tro på mig, tro det bästa om mig, som ständigt sätter upp mig för att lyckas, som gläds med mig när jag gör så och som finns där när saker inte går som jag hoppats och trott.

Platsen som vederbörande har i mitt liv är oersättlig. Var jag skulle vara utan den här personen kan jag inte föreställa mig. Det finns bara en: Anna, mitt livs kärlek, min fru. Idag firar vi femårig bröllopsdag! Fem år som äkta makar. Äntligen börjar det bli lite substans i antalet år vi varit gifta. Anna gjorde entré in i mitt liv för för nio år sedan ganska exakt, när jag var en vilsen liten pöjk i början av vuxenlivet som letade efter var jag passade in här i världen. Det första jag såg av henne och således det första jag föll för var hennes vackra ansikte med de goda välmenande ögonen, den vackert leende munnen och de små söta smilgroparna i varje kind. Hon var så vacker, så god.

Jag blev kär, upp över öronen förälskad i denna underbara skapelse. Denna fantastiska känsla. Sedan dess har den funnits där. Under åren har den hunnit med att gå både upp och ned, emellanåt både minskat och ökat i intensitet. Men det var inte den känslan som var avgörande från min sida i beslutet att satsa på vår relation.

Det som fick mig att förstå att det var något speciellt med Anna var att jag inte hade och fortfarande inte har träffat någon som behandlar mig så väl. Ingen får mig att känna mig så sedd, så bekräftad. Ingen får det jag säger att verka så viktigt. Ingen annan har visat sig vara redo att gräva så djupt för att plocka fram guldet inom mig. Ingen annan kommer mig så nära, ingen annan har finkänslighet att ge mig utrymme. Som hon, min Anna.

Förra helgen var det en god vän som sa till mig: "Man ser att du och Anna verkligen är livskamrater". Det ordet sätter fingret på vart jag upplever att Anna och jag är nu. Hon är min livskamrat, min närmsta kamrat genom livet. Livet som vi bygger tillsammans. Det är så spännande att få göra det. Annas med- och motgångar är mina och detsamma gäller åt andra hållet. Att vi tillsammans fått vår älskade underbara lilla Shanice ger oss ett ännu djupare band till varandra. Rollen som föräldrar har både testat och styrkt vårt äktenskap. Att få koppla vårt gemensamma liv till något högre än oss själva, det vi har i vår tro och i vår kyrka, ger oss syfte och mening som ingenting annat kan.

Av det som är bra med mig och av det som går bra för mig, så är det så mycket som är Annas förtjänst. Hennes kärlek, trofasthet, tro, hoppfullhet, tålmodighet drar fram det ur mig. Jag är innerligt förundrad och tacksam. Förbundet vi ingick för fem år sedan genom löftena vi gav inför Gud och inför våra nära och kära håller än. Vår kärlek växer sig djupare, högre och vidare. Om möjligt är hon ännu vackrare nu än då, ända inifrån och ut. Visst fem år, lite substans börjar det bli. Men det är fortfarande bara början.  

Resten av mitt liv vill jag leva med Dig, min Anna...

Trovärdighet

Vi matas konstant med information. Det vet ingen ände. Man måste anstränga sig för att "stänga av" och koppla bort all information som slängs åt oss. Allt som händer ska summeras i en catchig statusuppdatering på Facebook eller en tweet på Twitter, eller bli en bloggpost. Man brer på lite här och skalar bort lite där så det får tillräckligt mycket edge för att märkas när det slängs ut i cyberrymden. Mängden information vi överöses med och överöser med gör att vi blir smått immuna som den. Informationen, orden tenderar att lakas ur och förlora sitt innehåll, sitt värde. 

Det som mer och mer har fallit bort från vårt samhälle, men som vi hungrar och törstar efter mer än någonsin är trovärdighet. Smaka på det ordet. Trovärdighet. Värdig att tro på, en egenskap som man kan ha eller sakna. Det är ingen medfödd egenskap som som man kan förklara med hjälp av sitt arv. Trovärdighet är en egenskap som i mångt och mycket sitter i betraktarens ögon. Var och en har vi goda möjligheter att framkalla eller utplåna vår egen trovärdighet. Att visa sig vara trovärdig tror jag är en av de viktigaste nycklarna till framgång, vare sig det är i karriär, fritid, relationer eller vilket område i livet det nu må vara.

Tre viktiga saker för att skapa trovärdighet:

Walk the talk: Tala endast på sätt som du kan svara upp mot med dina handlingar. Det gäller åt båda hållen, dvs snacka inte upp dig själv på sätt som du inte kan svara upp mot. Och snacka inte ner dig själv. Man får vara bra på saker och man får säga det.

Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig: Den gyllene regeln är lika aktuell idag som när Jesus gav oss den för mer än tvåtusen år sen. Här i Sverige där vi generellt inte är så utåtagerande mot varandra kanske "tala om andra som du vill att de ska tala om dig" är ett lämpligt utdrag ur den gyllene regeln. Det är attraktivt med människor som talar gott om andra. Genom att skapa en positiv förväntan på andra människor med hur du pratar om dem så skapar du inte bara en allmänt positiv atmosfär, utan du sätter också upp den du pratar om för att lyckas. Dessutom skapas en större sannolikhet att människor talar gott om dig, vilket sätter upp dig för att lyckas.

Släpp fasader och släpp in människor: Media lär oss att bry oss mycket om yttre saker så som hur vi ser ut och vad vi äger. Ytan ska poleras, lyftas, utbytas och uppdateras. Men yta utan innehåll är just bara yta. Ihåligt. Våga visa dina vackra färger, vem du är. Var dig själv och lita på att du är bra som du är. Ja, inte bara bra, du är exceptionell. Det finns, har bara funnits och kommer bara ha funnits en Du.

Trovärdighet är något jag värdesätter högt hos människor jag möter. Trovärdighet önskar jag innerligt skulle vara ett ord som människor jag möter tycker passar på mig. Trovärdighet is the new it-factor!

En utsträckt hand

Jag var ute och körde en sväng i bilen ikväll. När jag stod i korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan fick jag rött ljus. Under de cirka trettio sekunderna som jag stod där och väntade på grönt ljus föll mina ögon på en busskur där en äldre man satt och en kille i kanske tjugofem årsåldern stod på ett par kryckor. En händelse utspelade sig under dessa sekunder som inte var särskilt stor i sig, men som gjorde mig själaglad.

Den äldre mannen var gråhårig och skäggig. Han gav inte ett särskilt fräscht intryck. Hygien verkade inte vara första prioritet i hans liv. Kanske var han hemlös. Han såg ganska sliten ut i varje fall. Killen som stod och hängde över sina kryckor gav intrycket av att vara en typisk ung stockholmare, med sneakers, chinos vikta nedtill på exakt rätt sätt och mössa som hängde med exakt rätt sneda vinkel över huvudet. Sannolikt var hans skada någon form av idrottsskada. Kanske hade skadan mot hans vilja gett honom ett lugnare tempo i livet som möjliggjorde att det lilla scenariot kunde ta plats.

Farbrorn satt med en oöppnad chokladkaka i händerna. Jag så hur han vred och vände på den och försökte klura ut hur han skulle öppna den. Han hade nog inte vant sig vid att Marabou gått från förpackningar som man viker upp till förpackningar man måste riva upp. Kanske var mannens finmotorik försämrad av någon reumatisk sjukdom eller av allmänt hårt leverne. Kanske kunde han inte läsa instruktionerna på förpackningen.

Så ser jag hur killen vänder sig mot mannen. De utväxlar någon fras. Mannen räcker över chokladkakan till killen, som med en sekunds manöver öppnar chokladkakan enligt förpackningens instruktioner och sedan räcker över den till mannen, som ser väldigt nöjd ut.

Jag ser hur de fortsatt står vända mot varandra och fortsätter prata. Så slår ljuset om och jag rullar vidare i bilen.

Som sagt, en liten händelse i sig. Men i en av de mest högtrafikerade korsningarna mitt i vår hektiska huvudstad så är det inte varje dag som människor möts på det sättet. Över generationsgränser. Över statusgränser. Över den privata sfären, som många av oss byggt väldigt tjock.

Jag vet ingenting mer om dessa människor än det jag bevittnade. Men jag tror att händelsen betydde något för dem båda. Den äldre mannen blev sedd. Någon såg honom, såg ett behov han hade och mötte det behovet. Den unga killen fick vara lösningen på någon annans behov.

Hade den här händelsen varit vardagsmat hade jag aldrig reagerat på den. Men den gjorde mig hjärtligt glad och hoppfull. Den gav mig en önskan om fler liknande händelser och den gav mig en vilja att vara med och skapa en stad där fler liknande händelser kan ta plats. Att lysa upp någons dag behöver inte vara svårare.

Svald stolthet

Idag fick jag kritik av en kollega. Sättet han gjorde det på var konstruktivt. "Det är bättre att jag säger det än att jag bara tänker det" förklarade han, så gick han sakligt igenom det han hade tänkt. Han påpekade ett par saker som jag hade missat. Inget med några förödande konsekvenser, men stora nog att jag förstår att han påpekade det.

För en person som mig, som är svag för positiv feed back och komplimanger, så tar kritik hårt. Som en tvättsvamp suger jag åt mig. Jag fick jobba på att inte ta det personligt, utan se det för vad det var och sedan dra de lärdomar jag kunde av det.

Ett alternativ för mig i situationen hade varit att börja förklara, sätta upp en mur av ursäkter och bortförklaringar för att på så sätt slippa ta ansvar. Det alternativet hade inte lett någonstans. Inte till något positivt i alla fall. Jag valde att anta en ödmjuk inställning, lyssnade och tackade för påpekandena.

Det gick åt lite stolthet för att göra det. När jag ser tillbaka på situationen inser jag att det är enda sättet att lära sig, att utvecklas: svald stolthet. För att kunna ta till sig nya lärdomar, måste man ha insikten om att man inte är fullärd. Man får det svårt om ens stolthet sitter i vägen för det.

Jag är glad att min kollega framförde det han gjorde på det sätt han gjorde det. En möjlighet för honom hade annars varit att berätta för mina andra kollegor istället för mig om missarna. Då hade jag inte fått veta vad det gällde och inte kunnat lära mig något av det. Även om jag inte fått veta det, hade jag sannolikt så småningom känt det. För när snack bakom ryggen pågår kan man nästan känna det i luften. Det stinker. Min kollega hade också kunnat vara typen som njuter av att peka ut andras brister och således passat på att trycka ned mig ordentligt i skorna. Han hade också kunnat valt att inte säga något av rädsla för trampa mig på tårna.

Men min kollega gjorde inget av ovanstående. Att framföra det på det sätt han gjorde kräver respekt. Både att han respekterar och värderar sin egen kompetens så pass mycket att han inser att han har något att komma med, något att lära ut. Det kräver också respekt för mig som kollega och det tyder på en vilja att dra fram det bästa ur mig i min yrkesroll. Heder åt honom för det.

Så var inte så rädd för lite svald stolthet. Genom det kan respekt vinnas och lärdomar dras.

Shanice - Guds nåd

Att ha fått förmånen att bli pappa är något av det bästa som hänt mig. Under det sista året har det blivit tydligare än någonsin för mig att det inte är någon självklarhet och ingen rättighet att få barn. Så jag är ödmjukt tacksam. Den resa som startat sedan min prinsessa Shanice gjorde entré in i mitt liv hade jag aldrig velat vara utan. Den vägen kantas av vissa milstolpar, varav en inföll just idag:

För första gången i sitt liv har Shanice idag själv sagt sitt namn. Hon satt i sin stol vid köksbordet, pekade på sig själv och sa: "Nice". Mitt hjärta hoppade högt, slog volter och är fortfarande upprymt av händelsen. Det kändes så stort! Jag har funderat över vad i det hela som gör att det känns så stort.

Dels tyder Shanices uttalande på en insikt från hennes sida om att hon är en egen individ. Som jag förstått det så säger man att barn under sin första tid upplever att de är ett med sin mamma. Konstaterandet att man har ett eget namn visar att man förstått att så inte är fallet, utan mamma är mamma och Shanice är Shanice.

Att Shanice säger sitt namn innebär för mig också att hon på något sätt tar steget in i den identitet Anna och jag har gett henne. Självklart är inte ens namn hela ens identitet, men en del av den, och idag har Shanice visat att hon tagit sitt namn till sig. Det fick mig också att inse vilken makt, och därmed ansvar, Anna och jag har att forma Shanice. Under flera år framöver kommer hon ta till sig det vi säger och gör som sanningar. Det är ett förtroende vi fått att förvalta. Det är jag ödmjuk inför och det vill göra på bästa sätt.

Shanice härstammar från Hebreiska och betyder "Guds nåd". Tänk att Shanice uttalar Guds nåd varje gång hon säger sitt namn. Jag tror att ord har makt, därför känns det fantastiskt att hennes namn har den innebörd det har.

Guds nåd är precis vad Shanice är för sin mor och mig, Guds nåd är precis det jag önskar att hon skulle få uppleva alla sina livsdagar och Guds nåd är det jag önskar att hon skulle ge vidare till människor hon möter i livet.

Det bästa du kan göra...

Jag är så tacksam för kyrkan jag är med i! Igår fick vi ännu en fantastisk dag där. Värdet som kyrkan har för Anna, Shanice och mig är högre än vad man kan sätta ord på. Jag säger inte att vi hade varit olyckliga utan kyrkan, men jag är övertygad om att vi inte hade haft i närheten av samma känsla av mening och syfte med våra liv. Det vi funnit där går inte att ersätta.

På ett sätt är det inget speciellt med kyrkan. Den består av en massa människor som du och jag. Människor, med allt vad det innebär att vara det. I Matteusevangeliet i Bibeln säger Jesus att "där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem". Det måste vara det jag upplever när jag är i kyrkan, att när vi vanliga människor kommer tillsammans så är Gud mitt ibland oss. Jag vet inte vad annars som skulle få mig att bli så upplyft av att vara där. Inte som ett rus som man kan få av en stark upplevelse, utan något som håller, något som består.

Att få med sig så handfast vägledning i livet som den man får genom det som sägs i kyrkan är ovärderligt. Rubriken på en av gårdagens predikningar var: "Ta väl vara på det som anförtrotts dig". Det handlade om att se det som är nedlagt i en själv, de små och stora sakerna. Talanger, egenskaper, förmågor. De saker som gör just dig och mig unik, som för många av oss är så lätta att ringakta och inte se det speciella med. Men genom det som sades så fick jag en tydlig påminnelse och uppmuntran att våga tro att det finns där av en anledning, att det som finns nedlagt i mig är tänkt att användas.

Ett par citat som talade till mig var:
"När du jämför dig med andra kommer du alltid hamna på andra plats"

"När vi jämför oss med andra glömmer vi bort att vara tacksamma"

"Det bästa du kan göra är att vara du"

Känn på de orden en stund. Det har jag gjort sen igår. Det ligger mycket i dem.
Önskar dig en fantastisk fortsatt vecka!

Från främling till vän

Vi svenskar pratar inte med främlingar. Vare sig man är född här eller inflyttad så lär man sig tidigt en strävan att undvika kontakt med människor man inte känner. Förr, när det var höga trappsteg upp på SL-bussarna och på pendeltågen, så erbjöd vi hjälp åt mammor med barnvagnar och äldre människor med rullatorer. Men nu har SL åtgärdat det så nu slipper vi även de utbytena av artighet med främlingar. Dessutom har Mac gett oss Ipods, Iphones och Ipads som vi kan skärma av oss med så vi ännu mer kan säkerställa att slippa kontakt med människor vi inte känner.

Jag vet att jag generaliserar och raljerar. Men det ligger något i det ovannämnda. Vi har en tendens att gå omkring som med tjocka murar omkring oss och våra närmsta. Inte obrytbara murar, men tjocka.

Idag har Anna och jag varit i lekparken med barnen en stor del av dagen. Vilken perfekt sensommardag, som klippt och skuren för att tillbringas i lekparken. Rätt som det var så kom en kavat liten tjej fram och började prata med barnen vi hade med oss. Efter någon kort minuts introduktion lekte de alla tillsammans och hade jätteroligt. De gungade tillsammans och for nedför rutschbanan hand i hand. Det var så härligt att se. Tänk att en främling kan bli en vän så fort.

Jag kan inte hjälpa att fundera över var under vägens gång dessa våra murar byggs upp. Att döma av det jag bevittnade i lekparken idag så är det inte medfött. Det måste vara förvärvat. Men när? Och hur kommer det sig? Vill vi ha dessa murar?

Eftersom vi lever i en värld som inte är perfekt och alla människor har inte goda intentioner, så kan det säkert finnas ett värde i att inte hursomhelst, närsomhelst och varsomhelst försöka bekanta sig med främlingar. Men finns det inget mellanläge mellan det vi hamnat i och de här barnens totala naiva öppenhet mot varandra? Det måste det göra. Jag vill tro det.

Så om jag söker ögonkontakt med dig, ler mot dig eller säger något vänligt till dig om vi går förbi varandra eller möts någonstans, så är det på grund av den tron, att det inte behöver vara så svårt att förvandlas från främling till vän.

Bevara ditt hjärta

Igår var jag med på rep med musikteamet i kyrkan. Lovsångerna till kommande söndags gudstjänst skulle repas. Av olika anledningar har närmare ett halvår förflutit sedan jag senast var med och repade. Därför var det en extra stor glädje att få vara med. Vilket skönt gäng jag hade förmånen att tillbringa ett par timmar med! Mycket skratt och galenskap blev det mitt i arbetet.

På vägen dit insåg jag att trots att jag inte varit med och lett lovsång på länge, så har min lovsång till Gud inte på något sätt avtagit. Tvärtom. Snarare har jag under den här perioden på ett djupare sätt hittat tillbaka till den, hittat tillbaka till min lovsång till min Gud. Hittat platsen där det är jag och Gud. En mer äkta och innerlig lovsång har börjat växa fram inom mig.

Där jag gick tänkte jag tillbaka på perioder när jag varit med och lett lovsång mer frekvent än nu på sistone. Jag funderade över att när man gör något man älskar och brinner för så mycket som jag älskar och brinner för lovsång och dessutom får förmånen att göra det mycket, så är det lätt hänt att man tappar själva kärnan av det man håller på med. Kvar blir ett ihåligt skal. Som i fallet med lovsången, man lovsjunger men tappar själva lovsången. Jag säger inte att jag gjorde det, men i backspegeln kan jag se den överhängande risken.

I den insikten ser jag också värdet av det steg tillbaka jag tagit under en period. Det har gett mig perspektiv. Jag tror det är sunt att pausa olika områden i livet emellanåt. För att bibehålla eller hitta tillbaka till varför man gör det man gör, komma tillbaka till själva essensen av det.

Jag tänker på Ordspråksbokens ord i kapitel fyra: "Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet". Bevara ditt hjärta, både i den du är och i det du gör.

Kaffebryggaren laddad

Ett par dagar i veckan jobbar jag som tandläkare med äldre människor. Vi åker ut i team till äldreboenden och gör även en del hembesök och hjälper på så sätt människor som har svårt att själva ta sig till en tandläkarklinik.

Igår var en sådan dag. På morgonen gjorde min och kollega och jag ett hembesök hos en äldre dam. Vi blev vänligt mottagna av en söt liten dam som kom vankandes med sin rullator. När jag stod där och åtgärdade det som jag skulle så sa hon i en kort paus till min kollega: "Sätt i kontakten till kaffebryggaren".

Det visade sig att hon hade laddat den i förväg och i mikron hade hon lagt in kanelbullar redo att tinas. Köksbordet var dukat i förväg med kaffekoppar, en sådan där äldre fin variant med handmålat motiv och guldkant. Glas hade hon ställt fram om någon önskade något kallt att dricka, och småkakor. Mängden kanelbullar och småkakor hade räckt till ett helt kompani. Vår arbetsdag var fullbokad, men det fanns inte en chans att vi kunde tacka nej när hon hade förberett så fint. Vi satte oss ned och hade en jättefin stund. Om vi kunnat hade jag gärna stannat hela förmiddagen och samtalat med den här damen och lyssnat till allt hon hade att berätta. För det var mycket.

I Romarbrevet i Bibeln i kapitel tolv står det: "Var ivriga att visa gästfrihet". Jag råkade läsa det på morgonen innan arbetsdagen. Den här kvinnan exemplifierade verkligen de orden för mig. Tänk vilket mervärde både vi och hon fick av dagens besök tack vare hennes iver till gästfrihet.

Jag tror gästfrihet innebär dels som den här kvinnan visade, att ha ett hem där andra människor känner sig välkomna. Men jag tror det har en vidare betydelse än så. Man kan vara gästfri med sitt liv, ha en inbjudande inställning gentemot andra människor, få människor att känna sig välkomna in i ens sfär. Genom att vara gästfri, på båda dessa sätt, så tror jag livet blir rikare, mer färgglatt. Det var i alla fall min upplevelse av mötet med den fina lilla damen igår.

Ladda om

Är det fler än jag som har sin sista lediga dag idag, innan höstens arbete drar igång imorgon? Hur gör ni för att ladda om? Känner ni er laddade? Eller är det en ångestfull process där det känns som att du tar ett djupt andetag redo att hoppa i vattnet och komma upp till jul?

Jag ska göra det som jag vet är det oslagbart bästa för mig att göra när jag står inför en utmaning. När jag gör det skiftas mitt fokus från problem till möjligheter. När jag gör det ser jag att jag har mer inom mig än det jag presterar på mitt jobb. När jag gör det raderas sådant som skymmer min sikt, jag ser klarare. När jag gör det går mina steg från att vara trevande, tvekande till att bli stadiga och fasta. När jag gör det ser jag att mitt liv har större och djupare mening och syfte än att jobba åtta till fem. När jag gör det stärks min tro och övertygelse. Jag ska göra det jag gör varje söndag, tillbringa dagen i kyrkan.

Där, i kyrkan, möts jag av människor som bestämt sig för att leva livet för något större än sig själva. Där får jag möta människor från så många olika bakgrunder och sammanhang, människor som är på så oändligt olika platser i sin livsresa. Där får jag sjunga ut mitt hjärta tack till Jesus, som gjort det möjligt för mig att ha en egen, personlig relation med Gud. Det är något som ingen annan har gjort för mig, så jag är evigt tacksam.

I kyrkan får jag även lyssna till undervisning som så ofta träffar mig rakt i hjärta, som känns praktiskt applicerbar direkt i livet. Där får jag vecka efter vecka höra människors egna berättelse om vilken skillnad relationen till Gud gjort i deras liv. Jag får också möjlighet att vara med och bidra till den här fantastiska kyrkan, exempelvis genom att möta och ta hand om nya människor, hjälpa till med praktiska saker och, som imorgon, tolka gudstjänsten till engelska för dem som så behöver.

Det fantastiska är att den Gud som jag hör om, sjunger om och till, pratar om, tjänar i kyrkan, samme Gud är med mig imorgon när jag går till jobbet. Även där är det Han, min Gud som ger mitt liv syfte och mening. Jag vill göra ett bra jobb och det har jag för avsikt att göra den här hösten. Men oj vad det är skönt att känna att det inte är allt. Jesus, när allt kommer omkring, så är det Du som är mitt allt!

Årsringar

Härom dagen hjälpte jag svärfar att fälla och såga upp träd på tomten vid sommarstugan i Stockholms underbara skärgård. Det var en gammal tall som toppen brutits av på när det stormade i förra veckan. Så nu var det tid att såga ned resten av trädet. Det är så kul att få kavla upp ärmarna, sätta på sig stövlar och arbetshandskar och leka lite grovarbetare för en stund.

När trädet var fällt tittade jag på stubben som blev kvar av den tjocka tallstammen. Årsringarna vittnade om att den där tallen nog hade en hel del att berätta från sitt liv där den stått stolt på höjden på ön och vad den skådat från sin utsikt över fjärden. Hade den haft ögon och hade den kunnat tala så hade den nog berättat om otaliga båtar som seglat, puttrat, farit förbi. Sannolikt hade den berättat om förra vinterns isar som slet bort den nybyggda bryggan som svärfar och hans bror byggt. Månbryggor, himmelska soluppgångar över en alldeles stilla fjärd och idylliska sommardagar är andra saker som den där tallen nog gärna hade berättat om.

Det är något vackert med träds årsringar, konstaterade jag där jag stod och tittade på stubben. De är synliga tecken på liv som levts och erfarenheter som förvärvats. Hur är det med mig, med oss människor, får vi också årsringar?

När man lever sitt liv samlar man oundvikligen på sig erfarenheter. Det formar oss. Så långt är det lika för oss var och en. Hur erfarenheterna formar oss tror jag vi kan påverkar i hög grad själva.  Jag vill aldrig att mina erfarenheter ska få sätta käppar i hjulet för min framtid eller min förväntan på min framtid. Nej, ur erfarenheter jag gör under livet vill jag dra lärdomar. Jag vill att de lärdomarna gör mig visare och blir till investeringar i min framtid. Erfarenheter jag gör vill jag låta forma mig till det bättre.

Vartefter jag blir äldre och ser tillbaka på mitt liv så är min önskan att varje erfarenhet ska få bilda en årsring som tillsammans med varandra utgör ett vackert mönster likt det jag såg i tallträdets stubbe.

Var sak har sin tid

Som ofta under semestern, så har jag även den här semestern funderat en del inför hösten. Vad är viktigt/viktigare/viktigast? För min det är det ofta så att när jag står inför någonting så kan jag ha svårt att se hur jag ska få ihop det, när jag tänker på alla bitar jag vill få in i livet, i min och tillvaro. När jag dock i efterhand ser tillbaka på olika perioder så konstaterar jag ofta i förundran att wow, det där gick faktiskt ihop, det där löste sig till slut.

Vid ett tillfälle den här sommaren satt jag och funderade och bad över några specifika områden angående hur jag skulle prioritera inför hösten. Jag hade svårt att se hur jag skulle få det att gå ihop. Då fick jag en tanke till mig som sa: "Det du ska göra, det kommer du ha tid till att göra". Tanken kan ha kommit från mig själv, det kan varit en tanke från Gud. I vilket fall så hjälpte den tanken mig.

När man finner sig själv ha svårt att få in alla delar i livet som man vill trycka in så tror jag många gånger att det kan bottna i att man försöker trycka in saker som faktiskt inte ska vara där. Det kan handla om saker som egentligen inte är bra för en eller som bara är ren slöseri med tid. Likväl kan det vara bra saker, sådant som gör en själv och andra gott. Men anledningen till att man inte lyckas trycka in dem i sitt liv är helt enkelt att det inte är tid för dem just den perioden i livet.

Livet går i säsonger. Olika saker har sin tid och sin plats, tror jag. Exempelvis fanns det saker jag hade möjlighet att investera tid och energi i på ett sätt innan jag fick den stora förmånen och glädjen att bli pappa. Sedan min prinsessa gjorde entré i mitt liv är det många saker som har fått stryka på foten och stå tillbaka. Många saker blir rentav ganska oviktiga i jämförelse med henne. Det är möjligt att vissa av de sakerna återfår en större plats igen när Shanice är äldre och står mer på egna ben i livet. Min poäng är helt enkelt att jag inte tror att det går inte att trycka in alla saker i livet samtidigt.

Jag har bestämt mig för att lita på att min tid och energi kommer att räcka till, till det den ska i livets olika skiften och säsonger.