Igår hade vi den enorma glädjen och förmånen att få ha Watoto Choir från Uganda på besök i kyrkan. Det rörde djupt i hjärtat att se och höra barnen framträda och dela sina vittnesbörd. Vart och ett av barnen i kören har förlorat sina föräldrar i krig eller sjukdom. Genom Watoto programmet får de hjälp på olika områden i livet. Syftet är att utrusta barnen för livet och resa upp dem till att bli nya ledare på olika sätt som kan vara med och återuppbygga sitt land som har så mycket trasighet. Jag blir så glad och stolt att få vara med i en kyrka som bidrar till en sådan här fantastisk organisation! Läs mer på: www.watoto.com.
Om Livet...
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
Om Livet: Håller att hålla fast vid
Förra fredagen träffade jag min mormor. Jag berättade då för henne om att vi kommande söndag skulle ha dop i min kyrka, Hillsong Church Stockholm, och att jag skulle få den stora förmånen att få vara med och döpa en person. I vår kyrka, precis som i många andra frikyrkor, så praktiserar vi endast vuxendop. Man döper sig som en bekräftelse på sin egen tro. Mormor blev eld och lågor över det jag berättade och sa att hon måste ta med sig en väninna och komma till kyrkan. Naturligtvis sa jag att hon var varmt välkommen att göra det, men jag trodde inte att hon skulle komma till skott med det.
Men döm om min förvåning när jag såg henne komma arm i arm med sin väninna genom entrén på Nalen. Det var många som tittade till lite extra när de såg dessa äldre damer stega fram. Medelåldern i Hillsong ligger någonstans vid 25-30år, så min mormor med sina 90 stolta höjde medelåldern rätt markant. Mitt hjärta gladdes över hur många av mina vänner som gjorde det lilla extra för att min mormor och hennes väninna skulle trivas och känna sig välkomna.
Det blev en fantastisk gudstjänst. Precis som en vigsel är en stor tillställning just för att man på ett så tydligt sätt tar ställning offentligt, så är dop också en väldigt mäktig upplevelse, bland annat för att det är ett tydligt ställningstagande för ens tro. Dopförrättningen var i början av gudstjänsten, så jag var ganska övertygad om att mormor och hennes väninna skulle smita ut diskret när det var över. Men inte. De mötte mig så glatt efter gudstjänsten. Inte bara glatt, de var helt tagna av upplevelsen. Av dopet, men också av hela atmosfären i kyrkan. Inget hade kunnat göra mig gladare.
För mig blev det här till en enorm uppmuntran och något som ännu mer styrkte min tro. Dels var det enormt starkt av min nittioåriga mormor att ta sig till kyrkan. Att hon dessutom stannade hela gudstjänsten och en god stund i minglet efteråt var mer än jag kunnat föreställa mig. Men det som berör mig djupare än var ord kan uttrycka är att jag kände mig så sammankopplad med min mormor tack vare vår gemensamma tro.
Den glädje som jag känner över att vara i Guds hus, kyrkan, precis den glädjen upplevde jag att mormor kände. Den glädje och vördnad som jag känner inför dopet, precis den glädjen och vördnaden upplevde jag att min mormor kände. Att våra hjärta klappar på samma sätt inför de här sakerna trots vår drygt sextioåriga åldersskillnad säger mig att det finns någonting mer i tron, kyrkan, dopet än att det bara är något yttre. Det är så mycket större, så mycket djupare.
Nyligen träffade jag mormor igen. Hon kunde inte sluta prata om besöket i kyrkan. Det jag ser i hennes blick och hör i hennes röst när hon pratar om det vittnar om att det här är någonting man inte ångrar att man håller fast vid när man tydligt närmar sig slutet av det här livet. Det håller. Så jag fortsätter.
Om Livet...
Men döm om min förvåning när jag såg henne komma arm i arm med sin väninna genom entrén på Nalen. Det var många som tittade till lite extra när de såg dessa äldre damer stega fram. Medelåldern i Hillsong ligger någonstans vid 25-30år, så min mormor med sina 90 stolta höjde medelåldern rätt markant. Mitt hjärta gladdes över hur många av mina vänner som gjorde det lilla extra för att min mormor och hennes väninna skulle trivas och känna sig välkomna.
Det blev en fantastisk gudstjänst. Precis som en vigsel är en stor tillställning just för att man på ett så tydligt sätt tar ställning offentligt, så är dop också en väldigt mäktig upplevelse, bland annat för att det är ett tydligt ställningstagande för ens tro. Dopförrättningen var i början av gudstjänsten, så jag var ganska övertygad om att mormor och hennes väninna skulle smita ut diskret när det var över. Men inte. De mötte mig så glatt efter gudstjänsten. Inte bara glatt, de var helt tagna av upplevelsen. Av dopet, men också av hela atmosfären i kyrkan. Inget hade kunnat göra mig gladare.
För mig blev det här till en enorm uppmuntran och något som ännu mer styrkte min tro. Dels var det enormt starkt av min nittioåriga mormor att ta sig till kyrkan. Att hon dessutom stannade hela gudstjänsten och en god stund i minglet efteråt var mer än jag kunnat föreställa mig. Men det som berör mig djupare än var ord kan uttrycka är att jag kände mig så sammankopplad med min mormor tack vare vår gemensamma tro.
Den glädje som jag känner över att vara i Guds hus, kyrkan, precis den glädjen upplevde jag att mormor kände. Den glädje och vördnad som jag känner inför dopet, precis den glädjen och vördnaden upplevde jag att min mormor kände. Att våra hjärta klappar på samma sätt inför de här sakerna trots vår drygt sextioåriga åldersskillnad säger mig att det finns någonting mer i tron, kyrkan, dopet än att det bara är något yttre. Det är så mycket större, så mycket djupare.
Nyligen träffade jag mormor igen. Hon kunde inte sluta prata om besöket i kyrkan. Det jag ser i hennes blick och hör i hennes röst när hon pratar om det vittnar om att det här är någonting man inte ångrar att man håller fast vid när man tydligt närmar sig slutet av det här livet. Det håller. Så jag fortsätter.
Om Livet...
onsdag 26 oktober 2011
Om Livet: Kraftkällor
Vi befinner oss mitt i terminen, och höstmörkret ger sig till känna. Allt är i full rullning. Det är lätt att bli fartblind. Det är lätt hänt att det vardagliga blir slentrian. Det är lätt att känna sig allmänt omotiverad och trött. Det är lätt att man drömmer sig bort, till en tid och plats utan vardagsbekymmer, utan krav och ansvar.
Så mycket viktigare blir det då att se ljusglimtarna i tillvaron, i vardagen, det som är livet. De där stunderna som ger energi för dagen. För min del har jag kommit på att mina vardagar innehåller minst tre tydliga hållpunkter som ger kraft och energi.
Den första är morgonen. Jag brukar gå upp först. Det är tyst och lugnt i lägenheten och oftast inget trafikljud utifrån. Lagom tills jag ska sätta mig och äta frukost brukar Shanice ropa: "Pappa!". Så kommer hon och sitter hos mig och vaknar till medan jag äter. Om hon inte ropar så har jag en lugn skön stund för mig själv.
Min andra hållpunkt för dagen är när jag möter mina tjejer igen på eftermiddagen. Att lämna arbetsdagen bakom sig går i ett fingerknäpp när man möts av en liten tjej som springer emot en med öppna armar och av sin älskade fru
Den tredje ljusglimten för dagen är när det är sovdags för Shanice. Att som pappa få sitta vid sin prinsessa och be aftonbön och sjunga medan hon ligger och kramar sitt favvogosedjur är en glädje djupare än många andra.
Jag tror att du om du ser över din dag, kanske behöver du leta, men jag tror du kan hitta ljusglimtar, små eller stora kraftkällor som styrker och motiverar för dagens åtaganden.
För mig är den här sången är en påminnelse om den ultimata kraftkällan, som håller när alla andra vacklar. Hoppas den kan vara det för dig också!
Om Livet...
Så mycket viktigare blir det då att se ljusglimtarna i tillvaron, i vardagen, det som är livet. De där stunderna som ger energi för dagen. För min del har jag kommit på att mina vardagar innehåller minst tre tydliga hållpunkter som ger kraft och energi.
Den första är morgonen. Jag brukar gå upp först. Det är tyst och lugnt i lägenheten och oftast inget trafikljud utifrån. Lagom tills jag ska sätta mig och äta frukost brukar Shanice ropa: "Pappa!". Så kommer hon och sitter hos mig och vaknar till medan jag äter. Om hon inte ropar så har jag en lugn skön stund för mig själv.
Min andra hållpunkt för dagen är när jag möter mina tjejer igen på eftermiddagen. Att lämna arbetsdagen bakom sig går i ett fingerknäpp när man möts av en liten tjej som springer emot en med öppna armar och av sin älskade fru
Den tredje ljusglimten för dagen är när det är sovdags för Shanice. Att som pappa få sitta vid sin prinsessa och be aftonbön och sjunga medan hon ligger och kramar sitt favvogosedjur är en glädje djupare än många andra.
Jag tror att du om du ser över din dag, kanske behöver du leta, men jag tror du kan hitta ljusglimtar, små eller stora kraftkällor som styrker och motiverar för dagens åtaganden.
För mig är den här sången är en påminnelse om den ultimata kraftkällan, som håller när alla andra vacklar. Hoppas den kan vara det för dig också!
Om Livet...
måndag 24 oktober 2011
Om Livet: Rätt att, men inte nödvändigtvis rätt
"Att man har rätt till något, betyder det inte nödvändigtvis att det är rätt".
Den meningen har ringt inom mig idag. Jag vet inte om det är ett vedertaget ordspråk eller om jag själv kommit på det. Det spelar ingen roll, för om det är sant så är det bara en formulering av något som är sant oavsett vem som formulerar det.
Hur menar jag då? Jo, till exempel: när något gått fel och man benar i vem som orsakat felet för att hitta en syndabock så visst kan det vara ens rätt att peka ut felen och vem som orsakat dem. Om man blivit sårad av någon, visst har man rätt att hålla fast vid det, rätt att fortsätta vända det mot vederbörande. Ens förflutna, visst har man rätt att klamra sig kvar vid det.
Men är det rätt? Är det det bästa att göra för situationen, för de inblandade? Hjälper det till att föra situationen framåt, mot en lösning? Blir någon hjälpt i att komma framåt i livet av det? Jag är inte så säker. Tål att tänkas på.
Om Livet...
fredag 21 oktober 2011
Om Livet: My heart is overwhelmed
På söndag firar min kyrka, Hillsong Church Stockholm, femårsjubileum. Det är en viktig milstolpe och det ska firas! Det värde kyrkan tillför i mitt och min familjs liv är mer än vad jag kan sätta ord på. Att få komma till kyrkan varje söndag är som att komma hem, hem till sin familj. Där upptäcker jag mer om Gud, om livet, där finner jag mening, syfte, mål och redskap för den fortsatta vandringen i livet.
Jag är evigt tacksam till Gud för att Han ledde Anna och mig dit.. Är det något jag önskar att Du skulle få upptäcka, så är det just detta: relationen till Gud genom Jesus Kristus och vilken rikedom det är att sätta ned sina rötter i Guds kyrka! Kom och fira med oss på Nalen på söndag kl 11, 16 och 18! Ingen entréavgift eller föranmälan krävs, bara kom. Du kommer inte ångra Dig!
Passar på att dela med mig av en sång, My heart is overwhelmed, som bättre fångar det jag känner, än vad enbart ord kan.
Eller klicka här
Om Livet...
tisdag 18 oktober 2011
Om Livet: Efterdyningar
Ett ord har klingat i mitt inre de senaste veckorna: Ordet efterdyningar. Det började med att jag hörde ordet på engelska: Aftermath. Jag hörde det i en sång med Hillsong United. Den sången påminner mig om tacksamheten över att få leva i efterdyningarna av Jesu liv, död och uppståndelse. Skillnaden det gör i mitt liv är bortom ord...
Likafullt som efterdyningarna av vad Jesus gjort är väldigt omfattande och betydelsefulla, så tror jag att du och jag lämnar efterdyningar där vi går fram i livet. Utan att vara överanalyserande, så tror jag man har mycket förtjänt av att fundera igenom vad för efterdyningar man vill lämna där man går fram. Jag kan givetvis aldrig bestämma hur en annan människa uppfatta efterdyningarna där jag går fram, men genom att ha en uppfattning om vad jag önskar, så ökar i alla fall sannolikheten att det blir som jag önskar.
Vad för efterdyningar vill jag lämna efter mig?
Jag passar på att dela denna fantastiska sång med Hillsong United: Aftermath.
Om Livet...
Likafullt som efterdyningarna av vad Jesus gjort är väldigt omfattande och betydelsefulla, så tror jag att du och jag lämnar efterdyningar där vi går fram i livet. Utan att vara överanalyserande, så tror jag man har mycket förtjänt av att fundera igenom vad för efterdyningar man vill lämna där man går fram. Jag kan givetvis aldrig bestämma hur en annan människa uppfatta efterdyningarna där jag går fram, men genom att ha en uppfattning om vad jag önskar, så ökar i alla fall sannolikheten att det blir som jag önskar.
Vad för efterdyningar vill jag lämna efter mig?
Jag passar på att dela denna fantastiska sång med Hillsong United: Aftermath.
Eller klicka här
Om Livet...
söndag 16 oktober 2011
Om Livet: Gotta love the 80's
Ramlade över den här. Måste dela den. Fantastisk låt med fantastiska artister. Väldigt mycket åtti, med allt vad det innebär. Enorma frisyrer bland annat ;)
lördag 15 oktober 2011
Om Livet: Snap
Måste bara dela den här sjukt sköna låten, "Snap" med Kiki Sheard. Synd att den inte förärats med en musikvideo som gör den rättvisa. Men men, låten är bra nog att stå för sig.
För mig handlar låten om lägen i livet när det gäller att hellre fly än illa fäkta som det heter. Situationer man finner sig på väg in i, eller kanske mitt i, där man vet att man inte ska vara. Kvar finns bara en sak att göra: "Snap out of it".
Om Livet...
För mig handlar låten om lägen i livet när det gäller att hellre fly än illa fäkta som det heter. Situationer man finner sig på väg in i, eller kanske mitt i, där man vet att man inte ska vara. Kvar finns bara en sak att göra: "Snap out of it".
Om Livet...
onsdag 12 oktober 2011
Om Livet: Vänskapsband
Jag samtalade med en bekant härom veckan. I samtalet framkom att det för ett tag sedan tagit slut mellan honom och hans flickvän. Han förklarade att de blivit för mycket vänner. Jag vet inte om det var hela anledningen till att de avslutat sin relation, eller bara en del av den. I alla fall fick det mig att tänka.
Vad är min erfarenhet av vänskapen i en relation? Hur är det för oss, Anna och mig, är vi för mycket eller för lite vänner? Hur påverkar det oss?
Jag är jätteglad att jag tycker att Anna är fantastiskt vacker och attraktiv. Förälskelsen och dragkraften som finns mellan oss värdesätter jag högt och de värda att arbeta på för att hållas vid liv. Men det jag uppskattar mest med Anna och det som verkligen ger näring och stabilitet till vårt äktenskap i det långa loppet är vår vänskap.
Det är vänskap jag oftast önskar från Anna i vardagen. Det som hjälper mig att hitta kraft, hålla fokus och få rätsida på saker och ting är hennes vänskap. Att veta att jag kan prata av mig med henne och få råd och tips eller bara hennes lyssnande öron är ovärderligt. Likaså upplever jag att det är vänskap Anna oftast önskar av mig. Jag älskar att få höra vad som händer i hennes tankar och vad hon går igenom. Så min erfarenhet är att vänskapen i en relation inte kan bli för stor.
Om någon som läser det här står i en liknande situation som min bekanta beskrev så är mitt tips: lugn i stormen. Kanske finns det andra områden i relationen som behöver arbetas på? Kanske finns det skäl att ni går skilda vägar? Det är inte jag rätt person att svara på. Men det jag har lärt mig är att det inte är vänskapen som är problemet. Vänskapen är snarare själva kittet i relationen, det som håller den samman.
Var rädd om vänskapsbandet i relationen. Ju starkare det är desto bättre.
Om Livet...
Vad är min erfarenhet av vänskapen i en relation? Hur är det för oss, Anna och mig, är vi för mycket eller för lite vänner? Hur påverkar det oss?
Jag är jätteglad att jag tycker att Anna är fantastiskt vacker och attraktiv. Förälskelsen och dragkraften som finns mellan oss värdesätter jag högt och de värda att arbeta på för att hållas vid liv. Men det jag uppskattar mest med Anna och det som verkligen ger näring och stabilitet till vårt äktenskap i det långa loppet är vår vänskap.
Det är vänskap jag oftast önskar från Anna i vardagen. Det som hjälper mig att hitta kraft, hålla fokus och få rätsida på saker och ting är hennes vänskap. Att veta att jag kan prata av mig med henne och få råd och tips eller bara hennes lyssnande öron är ovärderligt. Likaså upplever jag att det är vänskap Anna oftast önskar av mig. Jag älskar att få höra vad som händer i hennes tankar och vad hon går igenom. Så min erfarenhet är att vänskapen i en relation inte kan bli för stor.
Om någon som läser det här står i en liknande situation som min bekanta beskrev så är mitt tips: lugn i stormen. Kanske finns det andra områden i relationen som behöver arbetas på? Kanske finns det skäl att ni går skilda vägar? Det är inte jag rätt person att svara på. Men det jag har lärt mig är att det inte är vänskapen som är problemet. Vänskapen är snarare själva kittet i relationen, det som håller den samman.
Var rädd om vänskapsbandet i relationen. Ju starkare det är desto bättre.
Om Livet...
måndag 10 oktober 2011
Om Livet: Som Grynet säger...
Så många gånger i mitt liv har jag fått höra "Robert, du måste säga ifrån", "Robert, du får inte låta dem köra med dig" och dylikt.
Jag är diplomatisk till min personlighet. Kanske är det medfött, kanske är det förvärvat exempelvis som en konsekvens av att jag är mellanbarn. Fördelen med att vara diplomatisk är att man har lätt att samarbeta med människor, man är rätt smidig i sociala sammanhang och klampar inte på i sitt eget spår. Man är mån om gruppen som helhet. Baksidan av att vara diplomatisk är att man har en tendens att slå knut på sig för att vara andra till lags. Man står inte på sig. Det är ofta rätt lätt för människor att köra över en.
Det är när sådana situationer uppkommer som de som bryr sig om mig brukar säga saker i stil med inledningen.
En sådan situation var på väg att uppkomma idag. Jag var ute på ett besök med jobbet. Inför vår ankomst hade information utgått i form av telefonsamtal och fax att vi skulle komma samt information om vad vi behöver för att kunna utföra vårt arbete. När vi kom fram var i stort sett ingenting av de sakerna förberedda. Så vi efterfrågade dem vänligt. Till svar får vi att "det här kan vi inte roa oss med, jag har faktiskt ett jobb att sköta, jag kan inte springa här som en guttaperka och passa upp på er".
Så många gånger har jag stått och svalt liknande utspel. Men inte idag. Inte så att jag fick ett frispel tillbaka. Men jag tittade på vederbörande och sa bestämt "det här handlar inte om att du passar upp på oss, utan det här handlar om vårat gemensamma intresse för patienternas bästa". Hon skrattade generat. Fortsättningsvis var hon mycket mer samarbetsvillig.
För er som är mer offensiva i er personlighet än jag kanske tycker det här inte låter som någon big deal. Men ni som, precis som jag, ofta kör mer defensivt, vet att det krävs rätt mycket guts för att inte backa när människor försöker köra över en på det där sättet. Det är för er jag skriver det här.
I efterhand ser jag att genom att inte backa så hjälpte jag den här personen att skifta sitt fokus. Hennes fokus var att hon var stressad och hon upplevde det som att vi förväntade oss att hon skulle passa upp på oss. Men jag framhöll det som var både hennes och vårt mål: patienternas bästa.
Jag förväntar mig ingen "hero of the day-utmärkelse" för det här. Men jag hoppas det kan uppmuntra någon annan att inte backa när det inte är det rätta, ut stå stadigt kvar. Jag är glad att jag äntligen lyckades göra det SVT's gamla personlighet Grynet sa: "Ta ingen skit".
Om Livet...
Jag är diplomatisk till min personlighet. Kanske är det medfött, kanske är det förvärvat exempelvis som en konsekvens av att jag är mellanbarn. Fördelen med att vara diplomatisk är att man har lätt att samarbeta med människor, man är rätt smidig i sociala sammanhang och klampar inte på i sitt eget spår. Man är mån om gruppen som helhet. Baksidan av att vara diplomatisk är att man har en tendens att slå knut på sig för att vara andra till lags. Man står inte på sig. Det är ofta rätt lätt för människor att köra över en.
Det är när sådana situationer uppkommer som de som bryr sig om mig brukar säga saker i stil med inledningen.
En sådan situation var på väg att uppkomma idag. Jag var ute på ett besök med jobbet. Inför vår ankomst hade information utgått i form av telefonsamtal och fax att vi skulle komma samt information om vad vi behöver för att kunna utföra vårt arbete. När vi kom fram var i stort sett ingenting av de sakerna förberedda. Så vi efterfrågade dem vänligt. Till svar får vi att "det här kan vi inte roa oss med, jag har faktiskt ett jobb att sköta, jag kan inte springa här som en guttaperka och passa upp på er".
Så många gånger har jag stått och svalt liknande utspel. Men inte idag. Inte så att jag fick ett frispel tillbaka. Men jag tittade på vederbörande och sa bestämt "det här handlar inte om att du passar upp på oss, utan det här handlar om vårat gemensamma intresse för patienternas bästa". Hon skrattade generat. Fortsättningsvis var hon mycket mer samarbetsvillig.
För er som är mer offensiva i er personlighet än jag kanske tycker det här inte låter som någon big deal. Men ni som, precis som jag, ofta kör mer defensivt, vet att det krävs rätt mycket guts för att inte backa när människor försöker köra över en på det där sättet. Det är för er jag skriver det här.
I efterhand ser jag att genom att inte backa så hjälpte jag den här personen att skifta sitt fokus. Hennes fokus var att hon var stressad och hon upplevde det som att vi förväntade oss att hon skulle passa upp på oss. Men jag framhöll det som var både hennes och vårt mål: patienternas bästa.
Jag förväntar mig ingen "hero of the day-utmärkelse" för det här. Men jag hoppas det kan uppmuntra någon annan att inte backa när det inte är det rätta, ut stå stadigt kvar. Jag är glad att jag äntligen lyckades göra det SVT's gamla personlighet Grynet sa: "Ta ingen skit".
Om Livet...
söndag 9 oktober 2011
Om Livet: Victory
Gillar man gospel, eller vill lära sig något om gospel så är det väl värt att känna till Yolanda Adams. Jag blev påmind om en av hennes låtar idag. Den hjälper mig att hitta fokus, den gör mig peppad och ger mig energi. Hoppas den kan göra det även för dig!
Om Livet...
Om Livet...
torsdag 6 oktober 2011
Om Livet: Don't Cry
Måste dela en av mina starkaste musikupplevelser någonsin. Det är snart två år sedan. En av mina favoritartister, Kirk Franklin, hade konsert i globen. En av våra bästa svenska artister, Samuel Ljungblahd, var förband. Under Kirks konsert så blev Samuel bjuden upp på scenen helt spontant, och fick välja att framföra en av Kirks sånger. Det var inte utan att man undrade vart det hela skulle sluta. Att bli bjuden upp på scenen spontant inför ett fullsatt globen och framföra en sång som man inte hunnit repa ihop sig om skulle få de flesta av oss smått skakiga i knäna. Men det blev en helt fantastisk stund, som slutade i en fantastisk duett mellan Samuel och en av Kirks körsångerskor, Nikki Ross. Lyssna, se och njut!
Eller klicka här: http://youtu.be/6sYr2Baifzg
Om Livet...
Om Livet...
måndag 3 oktober 2011
Om Livet: Hosanna
Ikväll blev jag påmind om en låt som på något sätt bott inom mig ända sedan jag för första gången hörde den för några år sedan. Hela låten är helt fantastisk, men särskilt sticket berör mig väldigt djupt. Det är som en bön. Den bär jag ständigt med mig inombords:
Heal my heart and make it clean
Open up my eyes to the things unseen
Show me how to love like You have loved me
Break my heart for what breaks Yours
Everything I am for Your kingdoms cause
As I walk from earth into eternity
Eller kolla här: http://youtu.be/AQGJdTpMUcU
Om Livet...
lördag 1 oktober 2011
Om Livet: Skapa förväntan
Häromdagen satt jag på jobbet och tittade igenom min tidbok för dagen. Vid en av patienterna som var inbokade stod det "otrevlig" bredvid själva bokningen. Jag frågade min kollega som hade gjort bokningen vad det gällde. Hon berättade då hur patienten hade varit väldigt oartig och otrevlig i telefon när bokningen gjordes.
Patienten var inbokad sent på eftermiddagen. Hela dagen låg det i bakhuvudet och malde att jag skulle träffa en sådan otrevlig person. I mitt undermedvetna bearbetade jag hur jag skulle bemöta personen i fråga. Olika scenarier spelades upp i mitt huvud, varav många inte var positiva. När det väl var dags att ta in patienten hade jag hunnit bli riktigt spänd inför mötet.
Personen som kom in i behandlingsrummet uppfattade jag inte på något sätt som min kollega hade beskrivit. Det var en liten man i övre medelåldern som på alla sätt var trevlig, artig och medgörlig. En undersökning gjordes och tider för fortsatt behandling bokades in utan minsta friktion i vår kommunikation.
Situationen satte igång mina tankar kring ett par saker. Min kollegas ord om den här mannen hade påverkat min förväntan inför mötet med honom på ett negativt sätt. Jag säger inte att min kollega hade fel när hon återgav hur otrevlig mannen varit i telefon. Hon berättade bara vad hon upplevde. Jag konstaterar bara att det hon sa skapade en negativ förväntan inom mig, vilket drog energi ur mig under dagen. Energi som jag i efterhand tycker var bortkastad.
Ord vi säger skapar saker. Ord vi säger påverkar våra egna och andra människors tankar och känslor. Tankar och känslor leder till handlingar. Vad för tankar, känslor och således handlingar vill jag skapa hos mig själv och andra? Det tål att tänkas på.
Situationen lär mig också att jag behöver fortsätta lära mig att vara selektiv med vilka ord och vems ord jag tar till mig av. Inte så att jag ska sluta lyssna när människor jag möter berättar saker. Men att ha ett tänkande kring "ok, det den här personen säger till mig, vad skapar det i mig? Ska jag låta det sjunka in i mig som en sanning, eller ska jag lyssna men därefter låta det passera och låta orden stå för den personen, inte för mig".
Vad skapar du med det du säger? Vad får människors ord skapa inom dig? Vems ord får skapa saker inom dig?
Om Livet...
Patienten var inbokad sent på eftermiddagen. Hela dagen låg det i bakhuvudet och malde att jag skulle träffa en sådan otrevlig person. I mitt undermedvetna bearbetade jag hur jag skulle bemöta personen i fråga. Olika scenarier spelades upp i mitt huvud, varav många inte var positiva. När det väl var dags att ta in patienten hade jag hunnit bli riktigt spänd inför mötet.
Personen som kom in i behandlingsrummet uppfattade jag inte på något sätt som min kollega hade beskrivit. Det var en liten man i övre medelåldern som på alla sätt var trevlig, artig och medgörlig. En undersökning gjordes och tider för fortsatt behandling bokades in utan minsta friktion i vår kommunikation.
Situationen satte igång mina tankar kring ett par saker. Min kollegas ord om den här mannen hade påverkat min förväntan inför mötet med honom på ett negativt sätt. Jag säger inte att min kollega hade fel när hon återgav hur otrevlig mannen varit i telefon. Hon berättade bara vad hon upplevde. Jag konstaterar bara att det hon sa skapade en negativ förväntan inom mig, vilket drog energi ur mig under dagen. Energi som jag i efterhand tycker var bortkastad.
Ord vi säger skapar saker. Ord vi säger påverkar våra egna och andra människors tankar och känslor. Tankar och känslor leder till handlingar. Vad för tankar, känslor och således handlingar vill jag skapa hos mig själv och andra? Det tål att tänkas på.
Situationen lär mig också att jag behöver fortsätta lära mig att vara selektiv med vilka ord och vems ord jag tar till mig av. Inte så att jag ska sluta lyssna när människor jag möter berättar saker. Men att ha ett tänkande kring "ok, det den här personen säger till mig, vad skapar det i mig? Ska jag låta det sjunka in i mig som en sanning, eller ska jag lyssna men därefter låta det passera och låta orden stå för den personen, inte för mig".
Vad skapar du med det du säger? Vad får människors ord skapa inom dig? Vems ord får skapa saker inom dig?
Om Livet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)