Jag vill slå ett slag för www.facebook/HjartaSommar. Gå in där och kolla. Där lägger människor upp sköna aktiviteter som vem som helst får haka. Aktiviteterna är många och de varierar vitt och brett.
Igår hade vi en helskön kväll vid Fredhälls klippor, som en kille drog igång. Vi var en sju åtta pers som bara hängde där en god stund och bara njöt av livet. Flera av oss hade köpt med mat som vi mumsade i oss. Det blev en jättegivande stund där växlingarna mellan skratt och allvar var lika många, hastiga och naturliga som regn och solsken på midsommarafton. I ett sånt sammanhang trivs jag som fisken i vattnet och det kändes som vi var fler som gjorde det.
Idag hade någon bokat massor med biljetter till Transformers 3 i 3D som man fick haka på. Andra dagar går folk på konserter på Gröna Lund tillsammans för att nämna ett par exempel.
Så oavsett om du har massor med annat att göra eller om du känner dig ensam och letar efter ett sammanhang så är mitt tips att du hakar på någon gång. Du kommer inte ångra dig! Förhoppningsvis ses vi!
torsdag 30 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
One last song
Det bara är någonting med musik. Det kan sätta fingret på saker, tankar, känslor som ingenting annat.
Idag har jag gått och nynnat på Evelina Gards "One last song". Jag vet inte riktigt varför. Visserligen är det en fantastiskt vacker sång med en stark text sjungen av en av vårt lands bästa sångerskor. Men det var längesen jag lyssnade på den senast, så det är inte "radioplåga-femomenet", att den etsat sig fast som vissa låtar gör. Men jag tror det är precis där som det fantastiska med musik kommer in. "One last song" har blivit en sång för just den här dagen.
Idag när jag suttit och hållt om Shanice som har hög feber och varit ynklig som aldrig förr, så har den här sången burit. Den har uttryckt det mitt hjärta känt men ord inte kunnat säga. Och den har hjälpt mig att hitta perspektiv och styrka. För inget kan väl få en förälder att känna sig så maktlös som när man ser sitt barn lida. Då behövs extrakrafter. Det har "One last song" inneburit idag.
Tack Gud för musiken, tack Evelina för att du förmedlar den på ett sätt så att det verkligen blir till hjälp och nytta!
Idag har jag gått och nynnat på Evelina Gards "One last song". Jag vet inte riktigt varför. Visserligen är det en fantastiskt vacker sång med en stark text sjungen av en av vårt lands bästa sångerskor. Men det var längesen jag lyssnade på den senast, så det är inte "radioplåga-femomenet", att den etsat sig fast som vissa låtar gör. Men jag tror det är precis där som det fantastiska med musik kommer in. "One last song" har blivit en sång för just den här dagen.
Idag när jag suttit och hållt om Shanice som har hög feber och varit ynklig som aldrig förr, så har den här sången burit. Den har uttryckt det mitt hjärta känt men ord inte kunnat säga. Och den har hjälpt mig att hitta perspektiv och styrka. För inget kan väl få en förälder att känna sig så maktlös som när man ser sitt barn lida. Då behövs extrakrafter. Det har "One last song" inneburit idag.
Tack Gud för musiken, tack Evelina för att du förmedlar den på ett sätt så att det verkligen blir till hjälp och nytta!
måndag 27 juni 2011
Det jag har i min hand, det ger jag...
Som alltid så var det underbart uppfriskande och livgivande att vara i kyrkan igår. Andreas Nielsens predikan var packad till bredden med visdom och skärpa. Särskilt en sak av det han sa har klingat kvar i mitt inre idag.
Andreas talade om ett ställe i Bibeln i Andra Moseboken kapitel fyra, de första verserna. Där samtalar Gud med Mose. Gud har precis kallat Mose att gå och befria Israels folk som lever i slaveri i Egypten. Mose är högst undrande över om han verkligen är rätt person för uppdraget. Gud frågar Mose vad han har i sin hand. "En stav", svarar Mose, säkert undrandes över vad det hade med någonting att göra över huvudtaget.
Så berättas det om hur Gud visar Mose att Gud visst har tänkt att använda Mose, och den stav han har i sin hand, som i mänskliga ögon bara är en bit trä senare blir det redskap som Gud använder när han delar Röda havet.
Vi människor tror att vi kan gradera vad som är användbart i våra liv, vilka av våra egenskaper, talanger, erfarenheter osv som är användbara. Så många gånger gräver vi ned det vi inte tror är användbart.
Men vad som är användbart i Guds ögon avgörs inte av storleken på talang, ett imponerande CV, vart vi är i livet osv, utan det som avgör är om vi tar det vi har i vår hand och lägger ned det inför Gud. När Mose lade ned det han hade i sin hand inför Gud, så välsignade Gud det och gav det tillbaka till Mose.
Gud använde en bit trä som redskap för att dela ett helt hav till ett helt folks befrielse. Vad kan då Gud inte göra med det du och jag har i vår hand om vi väljer att överlåta det till Gud?
Så jag går här och funderar över vad för saker jag har i min hand, vad jag har fått att förvalta. Vad har jag överlåtit till Gud, vad har jag ännu inte överlåtit?
Andreas talade om ett ställe i Bibeln i Andra Moseboken kapitel fyra, de första verserna. Där samtalar Gud med Mose. Gud har precis kallat Mose att gå och befria Israels folk som lever i slaveri i Egypten. Mose är högst undrande över om han verkligen är rätt person för uppdraget. Gud frågar Mose vad han har i sin hand. "En stav", svarar Mose, säkert undrandes över vad det hade med någonting att göra över huvudtaget.
Så berättas det om hur Gud visar Mose att Gud visst har tänkt att använda Mose, och den stav han har i sin hand, som i mänskliga ögon bara är en bit trä senare blir det redskap som Gud använder när han delar Röda havet.
Vi människor tror att vi kan gradera vad som är användbart i våra liv, vilka av våra egenskaper, talanger, erfarenheter osv som är användbara. Så många gånger gräver vi ned det vi inte tror är användbart.
Men vad som är användbart i Guds ögon avgörs inte av storleken på talang, ett imponerande CV, vart vi är i livet osv, utan det som avgör är om vi tar det vi har i vår hand och lägger ned det inför Gud. När Mose lade ned det han hade i sin hand inför Gud, så välsignade Gud det och gav det tillbaka till Mose.
Gud använde en bit trä som redskap för att dela ett helt hav till ett helt folks befrielse. Vad kan då Gud inte göra med det du och jag har i vår hand om vi väljer att överlåta det till Gud?
Så jag går här och funderar över vad för saker jag har i min hand, vad jag har fått att förvalta. Vad har jag överlåtit till Gud, vad har jag ännu inte överlåtit?
söndag 26 juni 2011
Överväldigad
Idag kom jag till kyrkan själv med två barn, Shanice och pojken som vi är kontaktfamilj åt. Anna hade åkt i förväg för hon hade en uppgift kring gudstjänsten.
Alla som åkt lokaltrafik med små barn vet att även om det är relativt lugna barn man har med sig så är det en anspänning. Man måste ha hundra procent koll. Och efter en tidig och intensiv morgon så var det en ganska trött Robert som kom fram till Nalen, där vi har våra gudstjänster.
Att då, väl framme, få mötas av människor som gjort det till sin uppgift att i ord och handling visa på Guds kärlek, är som att kliva in i en förgård till himlen. Vänliga leenden, glada tillrop. Vips så hade två vänliga själar burit upp vagnen för trapporna. Vips så var två ledare inne på Kids Church i full gång med att sysselsätta barnen.
Det var som att allt var ordnat så att vi kunde få komma och bara ta emot. Jag är så glad och stolt och innerligt tacksam att det är min kyrka.
Jag rekommenderar dig varmt att komma med dit ikväll på Nalen kl 18. Det är fritt inträde och ingen föranmälan krävs. Välkommen!
Alla som åkt lokaltrafik med små barn vet att även om det är relativt lugna barn man har med sig så är det en anspänning. Man måste ha hundra procent koll. Och efter en tidig och intensiv morgon så var det en ganska trött Robert som kom fram till Nalen, där vi har våra gudstjänster.
Att då, väl framme, få mötas av människor som gjort det till sin uppgift att i ord och handling visa på Guds kärlek, är som att kliva in i en förgård till himlen. Vänliga leenden, glada tillrop. Vips så hade två vänliga själar burit upp vagnen för trapporna. Vips så var två ledare inne på Kids Church i full gång med att sysselsätta barnen.
Det var som att allt var ordnat så att vi kunde få komma och bara ta emot. Jag är så glad och stolt och innerligt tacksam att det är min kyrka.
Jag rekommenderar dig varmt att komma med dit ikväll på Nalen kl 18. Det är fritt inträde och ingen föranmälan krävs. Välkommen!
torsdag 23 juni 2011
Glad midsommar!
Jag älskar midsommar! För mig innebär det tid med familj, släkt och/eller vänner. Det betyder sill, jordgubbar, femkamp, dans runt stången, allsång. Gemenskap.
Av olika anledningar har det blivit glasklart för mig just inför den här midsommaren att så är det inte för alla. Långt därifrån. Många människor har enorm ångest inför den kommande helgen.
Det är ingen nyhet att midsommar för många människor innebär bråk, fylla, misshandel, rattfylla. Eller ensamhet. Oskyldiga barn far illa för att deras föräldrar inte kan hantera alkohol.
Jag vet inte vem du är som läser det här, men om du är en av dem som fruktar helgen som ligger framför, så vill jag att du ska veta: DU är värd att behandlas väl den här helgen! INGEN har rätt att tala nedlåtande till dig eller om dig, ingen har rätt att röra dig om du inte är med på det. Du är värdefull!
Ingen är mer värd än du. Ingen är heller värd mindre.
Innerligen önskar jag Dig en glad midsommar!
Av olika anledningar har det blivit glasklart för mig just inför den här midsommaren att så är det inte för alla. Långt därifrån. Många människor har enorm ångest inför den kommande helgen.
Det är ingen nyhet att midsommar för många människor innebär bråk, fylla, misshandel, rattfylla. Eller ensamhet. Oskyldiga barn far illa för att deras föräldrar inte kan hantera alkohol.
Jag vet inte vem du är som läser det här, men om du är en av dem som fruktar helgen som ligger framför, så vill jag att du ska veta: DU är värd att behandlas väl den här helgen! INGEN har rätt att tala nedlåtande till dig eller om dig, ingen har rätt att röra dig om du inte är med på det. Du är värdefull!
Ingen är mer värd än du. Ingen är heller värd mindre.
Innerligen önskar jag Dig en glad midsommar!
onsdag 22 juni 2011
Arbetsmiljö
Idag hade vi APT på mitt jobb. Arbetsplatsträff. Där gås alla möjliga angelägenheter igenom, såsom våra rutiner på kliniken, ekonomisk uppföljning osv. Ärligt talat har mina tankar en tendens att vara någon annanstans en stor del av dessa möten. Men idag sa min chef en sak som jag fastnade vid. Hon sa:
"Var och en av oss är varandras arbetsmiljö"
I dessa tider när det talas så mycket om arbetsmiljö tycker jag att det här uttrycket verkligen satte fingret på något. Det är så lätt att med hull och hår fösa över hela ansvaret för sin situation på andra, exempelvis gällandes sin arbetsmiljö.
Min erfarenhet av att arbeta inom lite större koncerner är att det ligger nära till hands att klaga och ha en allmänt negativ inställning mot sin ledning. Det är "dom" som har ansvaret, det är "deras" fel. Men det här uttrycket säger att "det blir inte bättre än vad jag själv är med att gör det till". Där kommer ett ansvar, men också frihet, frihet att välja hur man vill ha det där man är. Om inte annat, så kan man alltid välja sin inställning till hur man har det.
Vilken sorts arbetsmiljö är jag för mina kollegor? Vad för miljö skapar jag omkring mig i andra sammanhang?
Tål att tänkas på.
"Var och en av oss är varandras arbetsmiljö"
I dessa tider när det talas så mycket om arbetsmiljö tycker jag att det här uttrycket verkligen satte fingret på något. Det är så lätt att med hull och hår fösa över hela ansvaret för sin situation på andra, exempelvis gällandes sin arbetsmiljö.
Min erfarenhet av att arbeta inom lite större koncerner är att det ligger nära till hands att klaga och ha en allmänt negativ inställning mot sin ledning. Det är "dom" som har ansvaret, det är "deras" fel. Men det här uttrycket säger att "det blir inte bättre än vad jag själv är med att gör det till". Där kommer ett ansvar, men också frihet, frihet att välja hur man vill ha det där man är. Om inte annat, så kan man alltid välja sin inställning till hur man har det.
Vilken sorts arbetsmiljö är jag för mina kollegor? Vad för miljö skapar jag omkring mig i andra sammanhang?
Tål att tänkas på.
måndag 20 juni 2011
När det inte blir som man tänkt...
...är det viktigt att välja sina tankar om det som blev.
Såhär vid slutet av den här dagen sätter jag mig ned och konstaterar att wow, den här dagen blev långt ifrån vad den var planerad att bli, långt ifrån vad jag hade tänkt. Då tänker jag främst på arbetsdagen. Min kollega och jag hann långt ifrån allt som var schemalagt för oss. Saker och ting drog ut på tiden, var mer avancerade än vad vi först trodde, samarbetet med vissa människor vi mötte gick inte alls bra som förväntat oss. Vissa saker rådde vi på, andra inte.
"Just det, det blir ändå aldrig som man tänkt sig, så varför ska man då hålla på och planera vad man ska uppnå", skulle man kunna dra som slutsats av den här dagen och andra tillfällen när det inte blir som man tänkt sig. Men det tänker inte jag göra. "People who fail to plan, plan to fail", har jag hört någon säga. Det är hårda ord. Jag tror inte på att ta sådana ordspråk som fördömelse, men min erfarenhet säger mig att det ligger en sanning i de orden. Den här dagen hade vi i alla fall en plan för. Vissa saker gick i enlighet med den, andra inte. Har man ingen plan så har man ingenting att kalibrera sina framsteg och motgångar mot.
När det inte blir som man tänkt är det viktigt att välja sina tankar om det som blev. Angående de saker idag som inte gick enligt planen kan jag välja mina tankar. Jag kan välja att gräva ned mig över det som inte gick enligt planen. Likaså kan jag välja att se potentialet i det som inte blev som jag tänkt. Där finns massor att dra lärdom av, massor att dra nytta av inför morgondagen och kommande dagar. Det alternativet väljer jag.
Såhär vid slutet av den här dagen sätter jag mig ned och konstaterar att wow, den här dagen blev långt ifrån vad den var planerad att bli, långt ifrån vad jag hade tänkt. Då tänker jag främst på arbetsdagen. Min kollega och jag hann långt ifrån allt som var schemalagt för oss. Saker och ting drog ut på tiden, var mer avancerade än vad vi först trodde, samarbetet med vissa människor vi mötte gick inte alls bra som förväntat oss. Vissa saker rådde vi på, andra inte.
"Just det, det blir ändå aldrig som man tänkt sig, så varför ska man då hålla på och planera vad man ska uppnå", skulle man kunna dra som slutsats av den här dagen och andra tillfällen när det inte blir som man tänkt sig. Men det tänker inte jag göra. "People who fail to plan, plan to fail", har jag hört någon säga. Det är hårda ord. Jag tror inte på att ta sådana ordspråk som fördömelse, men min erfarenhet säger mig att det ligger en sanning i de orden. Den här dagen hade vi i alla fall en plan för. Vissa saker gick i enlighet med den, andra inte. Har man ingen plan så har man ingenting att kalibrera sina framsteg och motgångar mot.
När det inte blir som man tänkt är det viktigt att välja sina tankar om det som blev. Angående de saker idag som inte gick enligt planen kan jag välja mina tankar. Jag kan välja att gräva ned mig över det som inte gick enligt planen. Likaså kan jag välja att se potentialet i det som inte blev som jag tänkt. Där finns massor att dra lärdom av, massor att dra nytta av inför morgondagen och kommande dagar. Det alternativet väljer jag.
söndag 19 juni 2011
Sköna söndag
Vill bara önska Dig en underbar söndag! Regnet behöver inte hindra från att ta ett djupt andetag och inse att ännu en dag har vi fått förmånen att leva! Det är jag så tacksam för och tänker ta tillvara på idag! Vilken plats passar bättre för det än kyrkan? Där får jag ge min tacksamhet till Honom som gett mig livet och fylla på av Hans ord som är så fullt av liv och kärlek! Och jag ser fram emot att få möta mängder av gamla och nya vänner! Bäddat för en kanondag! Haka på du med: Hillsong Church, på Nalen kl 11 och 18!
torsdag 16 juni 2011
Proffstyckande
Något jag kommit på att jag tycker är väldigt oattraktivt är "proffstyckande". Emellanåt kommer jag på mig själv med att ägna mig åt det, och allt som oftast ser jag människor i min omgivning göra det.
Med proffstyckande menar jag när man tar på sig rollen av att vara någon sorts livekommentator till allt som sker, till saker människor gör, inte göra, borde göra osv. Har man en åsikt om någonting så är det bättre att göra, eller åtminstone försöka göra någonting åt den saken än att sprida sin åsikt om det vitt och brett.
Det här är något som jag tror är särskilt lätt att göra i vår svenska kultur. I vår folksjäl har vi djupt rotat att man ska ställa sig snällt i ledet, inte sticka ut, "för vad ska människor tycka" om vi gör det. Om man inte får sticka ut, ja då är det lättare att sitta på sin kant och tycka kring andra istället.
Min önskan och strävan är att leva ett liv på spelplan, mitt i matchen. Bidra, ge och förhoppningsvis få. Förändra det jag kan, i frid lämna det jag inte kan förändra och lära mig förstå skillnaden. Det är ett så mycket mer attraktivt sätt att leva.
Med proffstyckande menar jag när man tar på sig rollen av att vara någon sorts livekommentator till allt som sker, till saker människor gör, inte göra, borde göra osv. Har man en åsikt om någonting så är det bättre att göra, eller åtminstone försöka göra någonting åt den saken än att sprida sin åsikt om det vitt och brett.
Det här är något som jag tror är särskilt lätt att göra i vår svenska kultur. I vår folksjäl har vi djupt rotat att man ska ställa sig snällt i ledet, inte sticka ut, "för vad ska människor tycka" om vi gör det. Om man inte får sticka ut, ja då är det lättare att sitta på sin kant och tycka kring andra istället.
Min önskan och strävan är att leva ett liv på spelplan, mitt i matchen. Bidra, ge och förhoppningsvis få. Förändra det jag kan, i frid lämna det jag inte kan förändra och lära mig förstå skillnaden. Det är ett så mycket mer attraktivt sätt att leva.
tisdag 14 juni 2011
Vaka över ditt inre
Så har jag varit i min älskade kyrka en vanlig tisdagkväll! Vem går till kyrkan 2011, en vardagkväll dessutom? Jo, en som känner att han är med i världens bästa kyrka och som känner att varje gång han sätter sin fot där så är det som en stor injektion av liv, tro, hopp,glädje, inspiration, mening, sanning för att nämna några saker.
Så många bra saker sades ikväll i undervisningen. En sak som jag fastnade för var angående vårt sätt att tänka. Lasse PP Nylén som undervisade sa att det sätt vi tänker på formar våra känslor, vilket formar våra attityder, vilket formar den atmosfär vi sprider kring oss. Min önskan är att människor jag möter ska känna att jag sprider en fräsch atmosfär kring mig, en atmosfär man vill vara i. Därför vill jag vaka över mina tankar.
Hur vakar man över sina tankar? Man är selektiv med vad man släpper in i dem. Jag tror inte på att lagiskt skärma av sig från olika input. Men jag tror på att vara rädd om sina tankar, sitt inre.
Vilka input skulle mitt inre må bättre av att vara utan? Vilka input skulle mitt inre må bra av att lägga till? Det funderar jag över när jag avrundar denna tisdag.
Så många bra saker sades ikväll i undervisningen. En sak som jag fastnade för var angående vårt sätt att tänka. Lasse PP Nylén som undervisade sa att det sätt vi tänker på formar våra känslor, vilket formar våra attityder, vilket formar den atmosfär vi sprider kring oss. Min önskan är att människor jag möter ska känna att jag sprider en fräsch atmosfär kring mig, en atmosfär man vill vara i. Därför vill jag vaka över mina tankar.
Hur vakar man över sina tankar? Man är selektiv med vad man släpper in i dem. Jag tror inte på att lagiskt skärma av sig från olika input. Men jag tror på att vara rädd om sina tankar, sitt inre.
Vilka input skulle mitt inre må bättre av att vara utan? Vilka input skulle mitt inre må bra av att lägga till? Det funderar jag över när jag avrundar denna tisdag.
söndag 12 juni 2011
Mitt största problem
Jag kanske har sagt det förr, men det tål att sägas igen: Jag älskar söndagar! Varför då? För jag älskar min kyrka, Hillsong Church Stockholm! Alla människor, lovsången, gemenskapen. Det är så livgivande, så uppfriskande att vara där!
Andreas Nielsen, min pastor predikade från Domarboken i Bibeln där det berättas om Gideon. Gud såg potential i Gideon som han själv inte ens i sin vildaste fantasi vågade tänka om sig själv. Gud tilltalade honom som en hjälte. Inte baserat på där Gideon var i livet eller på det han åstadkommit, utan Gud tilltalade honom utifrån hur Han såg på Gideon.
"Mitt största problem ligger i skillnaden mellan vad jag tror om mig själv och vad Gud säger om mig", sa Andreas i sin predikan. Problemet är inte mina snedsteg och misstag, för de har Gud redan gjort upp med genom Jesus Kristus. Det som är problemet är när vi blir självcentrerade och bara tänker utifrån vårt eget perspektiv. Då missar vi vilka goda, stora, kärleksfulla, fridfulla, framgångsrika tankar Gud har för oss.
Personligen upplever jag att där är jag på en resa. Steg för steg lär jag mig att se mig själv ur ett större perspektiv, ur Guds perspektiv. Eller som det sägs: "Jag är inte där jag vill vara, men tack och lov har jag kommit långt ifrån där jag brukade vara". Min erfarenhet är att bästa sättet att komma framåt på den resan är att välja att plantera sitt liv i en kyrka. Det är en spännande resa!
Andreas Nielsen, min pastor predikade från Domarboken i Bibeln där det berättas om Gideon. Gud såg potential i Gideon som han själv inte ens i sin vildaste fantasi vågade tänka om sig själv. Gud tilltalade honom som en hjälte. Inte baserat på där Gideon var i livet eller på det han åstadkommit, utan Gud tilltalade honom utifrån hur Han såg på Gideon.
"Mitt största problem ligger i skillnaden mellan vad jag tror om mig själv och vad Gud säger om mig", sa Andreas i sin predikan. Problemet är inte mina snedsteg och misstag, för de har Gud redan gjort upp med genom Jesus Kristus. Det som är problemet är när vi blir självcentrerade och bara tänker utifrån vårt eget perspektiv. Då missar vi vilka goda, stora, kärleksfulla, fridfulla, framgångsrika tankar Gud har för oss.
Personligen upplever jag att där är jag på en resa. Steg för steg lär jag mig att se mig själv ur ett större perspektiv, ur Guds perspektiv. Eller som det sägs: "Jag är inte där jag vill vara, men tack och lov har jag kommit långt ifrån där jag brukade vara". Min erfarenhet är att bästa sättet att komma framåt på den resan är att välja att plantera sitt liv i en kyrka. Det är en spännande resa!
fredag 10 juni 2011
Ändra riktning
Att det är så mycket lättare att prata om negativa än positiva saker! Det kan emellanåt både förvåna och bedröva mig. Det är så lätt att hitta en "storebror", någon man kallar dem som man skyller sin olycka på.
Men vi tar och bryter ned det här: Livet vi har fått är och kommer aldrig vara perfekt. På samma sätt som det alltid kommer finnas saker som man kan välja att älta och klaga på, så kommer det alltid finnas saker att vara glad och tacksam över. Vem mår bättre av att älta det som inte är bra? Inte jag.
Att ha en positiv inställning, att välja att fokusera på det positiva är långt ifrån att sätta på sig en mask och låtsas att allt är bra. Men problem blir många gånger så stora som vi själva gör dem. Självklart måste det finnas en tid och plats att få ur sig sina frustrationer. Men fastna inte där.
Jag tycker mig många gånger ha stött på en mentalitet av att när man har det bra så måste snart något dåligt hända, därför njuter man inte utan väntar på nästa smäll. Personligen tror jag inte att livet fungerar så. Jag tror att saker händer, bra och dåliga, ibland förstår vi varför, ibland förstår vi det när vi ser i backspegeln, vissa saker förstår vi aldrig varför det händer. Det är en del av villkoren att leva i en värld som inte är perfekt.
Jag bunkrar upp mitt förråd av positiva samtalsämnen, så nästa gång jag deltar i ett samtal som är på väg i en negativ riktning så plockar jag fram något därur och styr således riktningen för mig och för den jag pratar med åt ett positivt håll istället. Gör det du med!
Men vi tar och bryter ned det här: Livet vi har fått är och kommer aldrig vara perfekt. På samma sätt som det alltid kommer finnas saker som man kan välja att älta och klaga på, så kommer det alltid finnas saker att vara glad och tacksam över. Vem mår bättre av att älta det som inte är bra? Inte jag.
Att ha en positiv inställning, att välja att fokusera på det positiva är långt ifrån att sätta på sig en mask och låtsas att allt är bra. Men problem blir många gånger så stora som vi själva gör dem. Självklart måste det finnas en tid och plats att få ur sig sina frustrationer. Men fastna inte där.
Jag tycker mig många gånger ha stött på en mentalitet av att när man har det bra så måste snart något dåligt hända, därför njuter man inte utan väntar på nästa smäll. Personligen tror jag inte att livet fungerar så. Jag tror att saker händer, bra och dåliga, ibland förstår vi varför, ibland förstår vi det när vi ser i backspegeln, vissa saker förstår vi aldrig varför det händer. Det är en del av villkoren att leva i en värld som inte är perfekt.
Jag bunkrar upp mitt förråd av positiva samtalsämnen, så nästa gång jag deltar i ett samtal som är på väg i en negativ riktning så plockar jag fram något därur och styr således riktningen för mig och för den jag pratar med åt ett positivt håll istället. Gör det du med!
onsdag 8 juni 2011
Fri att välja
Har du någon gång behövt samarbeta med en person som har sidor som du stör dig på? Det har jag. För ett tag sedan behövde jag regelbundet samarbeta med sådan person. Jag upplevde att den här personen hade ett negativt sätt att se på många saker och vederbörande talade ofta och mycket om de här sakerna. Jag upplevde att personen i fråga kunde bli omotiverat upprörd över småsaker och tog första bästa chans att peka ut fel hos andra. För min del drar det mycket energi att samarbeta med en sådan person.
Efter ett tag i ett avslappnat sammanhang när den här personen, jag och några till satt och pratade så berättade den här personen om relationer inom hennes familj som var enormt trasiga. Jag kände stort medlidande med henne och insåg återigen att jag är välsignad med många goda relationer. Vartefter hon berättade så kände jag hur det satte huvudet på spiken på hennes beteende. Jag hittade mycket i det hon berättade som jag tror förklarade varför hon hade det negativa beteende hon hade. Förklaringar, MEN inga ursäkter.
Det är så viktigt att vi inser att vi var och en är ansvariga för vårt eget liv och våra val. Vårt beteende är något vi väljer, inte något vi ärver eller slumpmässigt får. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att försöka rättfärdiga mitt eget dåliga beteende i olika situationer med ursäkter där jag skyllt på omständigheter. Men det håller inte. Det är jättelätt att följa ett visst mönster om man väl kommit in i det, särskilt om det handlar om beteenden som finns bland nära och kära eller bakåt i familj och släkt. Men valet av sina handlingar måste var och en ta själv.
Det finns en frihet i att inse sitt eget ansvar: Du är inte tvungen att falla in i ett visst beteendemönster utan du är fri att välja dina handlingar, dina vanor, ditt beteendemönster, ditt liv! Välj med omsorg!
Efter ett tag i ett avslappnat sammanhang när den här personen, jag och några till satt och pratade så berättade den här personen om relationer inom hennes familj som var enormt trasiga. Jag kände stort medlidande med henne och insåg återigen att jag är välsignad med många goda relationer. Vartefter hon berättade så kände jag hur det satte huvudet på spiken på hennes beteende. Jag hittade mycket i det hon berättade som jag tror förklarade varför hon hade det negativa beteende hon hade. Förklaringar, MEN inga ursäkter.
Det är så viktigt att vi inser att vi var och en är ansvariga för vårt eget liv och våra val. Vårt beteende är något vi väljer, inte något vi ärver eller slumpmässigt får. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att försöka rättfärdiga mitt eget dåliga beteende i olika situationer med ursäkter där jag skyllt på omständigheter. Men det håller inte. Det är jättelätt att följa ett visst mönster om man väl kommit in i det, särskilt om det handlar om beteenden som finns bland nära och kära eller bakåt i familj och släkt. Men valet av sina handlingar måste var och en ta själv.
Det finns en frihet i att inse sitt eget ansvar: Du är inte tvungen att falla in i ett visst beteendemönster utan du är fri att välja dina handlingar, dina vanor, ditt beteendemönster, ditt liv! Välj med omsorg!
måndag 6 juni 2011
Hoppa
Igår var jag med på en svensexa. Han som ska gifta sig är en god vän till mig som jag känner sedan barnsben. En av utmaningarna han fick under sin svensexa var att hoppa från olika höjder ned i en simbassäng.
Det förefaller sig nämligen så att min gode vän har varit fobiskt rädd för att hoppa ned i vatten. Han badar gärna och kan simma bra, men just det att hoppa ned i vatten har han bara inte klarat av. Genom åren har jag sett honom stå och vela vid vattenkanten medan vi andra har hoppat och dykt obehindrat.
Så igår på sin svensexa blev han utmanad att konfrontera sina rädslor. Tydligen har han misstänkt att detta skulle kunna komma att bli ett inslag i hans svensexa, så han har övat en hel del under sista året. Jag blev mäkta imponerad när jag igår såg honom hoppa från bassängkanten, dyka från en-meters-trampolinen och hoppa från tre meter. Allt detta relativt obehindrat.
Sedan blev han utmanad att hoppa från fem meter. Han klättrade upp, ställde sig vid kanten på hopptornet, tittade ned, gjorde sig redo att hoppa. Det kändes att han verkligen hade laddat för att klara av det. Han gjorde sig redo att hoppa. Men nej, något inom honom satte stopp. Han laddade upp igen. Vi som var med hejade glatt på. Även den här gången hejdade han sig. Så höll det sedan på i närmare fyrtio minuter.
Från ett perspektiv utifrån så var hans rädsla obefogad: det fanns inga hinder i vägen att skada sig på i fallet, bassängen var djup så han skulle inte kunna skada sig mot botten, han kan simma så han skulle enkelt komma upp till ytan igen och till bassängkanten. Möjligtvis skulle han kunna få lite ont om han skulle landa fel i vattnet. Så lite fanns att förlora. Vinsten skulle vara att överkomma en rädsla som följt honom i hans snart trettioåriga liv. Men hans inre spärrar satte stopp.
Händelsen fick mig att fundera över det här fenomenet. Finns det kanske saker i mitt liv där jag har satt upp spärrar och känsla av omöjlighet, när det i själva verket inte finns något att förlora? Det är bara att hoppa, kasta sig ut! För mig var det så uppenbart att min kompis enda hinder satt mellan öronen, i hans tankemässiga spärrar. Finns det områden i mitt liv där detta är lika uppenbart om jag skulle ta ett steg tillbaka och se på mig själv och min situation ur ett annat perspektiv? Jag tror vi alla har sådana områden: saker vi skulle vilja klara av men vi ser bara hindren och inser inte det enda som egentligen hindrar oss är oss själva. Det är dags att börja övervinna!
Det förefaller sig nämligen så att min gode vän har varit fobiskt rädd för att hoppa ned i vatten. Han badar gärna och kan simma bra, men just det att hoppa ned i vatten har han bara inte klarat av. Genom åren har jag sett honom stå och vela vid vattenkanten medan vi andra har hoppat och dykt obehindrat.
Så igår på sin svensexa blev han utmanad att konfrontera sina rädslor. Tydligen har han misstänkt att detta skulle kunna komma att bli ett inslag i hans svensexa, så han har övat en hel del under sista året. Jag blev mäkta imponerad när jag igår såg honom hoppa från bassängkanten, dyka från en-meters-trampolinen och hoppa från tre meter. Allt detta relativt obehindrat.
Sedan blev han utmanad att hoppa från fem meter. Han klättrade upp, ställde sig vid kanten på hopptornet, tittade ned, gjorde sig redo att hoppa. Det kändes att han verkligen hade laddat för att klara av det. Han gjorde sig redo att hoppa. Men nej, något inom honom satte stopp. Han laddade upp igen. Vi som var med hejade glatt på. Även den här gången hejdade han sig. Så höll det sedan på i närmare fyrtio minuter.
Från ett perspektiv utifrån så var hans rädsla obefogad: det fanns inga hinder i vägen att skada sig på i fallet, bassängen var djup så han skulle inte kunna skada sig mot botten, han kan simma så han skulle enkelt komma upp till ytan igen och till bassängkanten. Möjligtvis skulle han kunna få lite ont om han skulle landa fel i vattnet. Så lite fanns att förlora. Vinsten skulle vara att överkomma en rädsla som följt honom i hans snart trettioåriga liv. Men hans inre spärrar satte stopp.
Händelsen fick mig att fundera över det här fenomenet. Finns det kanske saker i mitt liv där jag har satt upp spärrar och känsla av omöjlighet, när det i själva verket inte finns något att förlora? Det är bara att hoppa, kasta sig ut! För mig var det så uppenbart att min kompis enda hinder satt mellan öronen, i hans tankemässiga spärrar. Finns det områden i mitt liv där detta är lika uppenbart om jag skulle ta ett steg tillbaka och se på mig själv och min situation ur ett annat perspektiv? Jag tror vi alla har sådana områden: saker vi skulle vilja klara av men vi ser bara hindren och inser inte det enda som egentligen hindrar oss är oss själva. Det är dags att börja övervinna!
torsdag 2 juni 2011
Beslut
Idag har jag varit och lyssnat på ett seminarium med Israel Houghton. Människor som lever som de lär och som har ett starkt syfte bakom det de gör inspirerar mig. Det verkar Israel vara ett exempel på.
Han inledde seminariet med att berätta kort om sin bakgrund. Han berättade om tre beslut som fattats i hans historia som han var väldigt tacksam för. Hans mamma, en vit amerikanska blev gravid med honom redan som 17-åring med en afroamerikansk man. Hon blev rådd från flera håll att göra abort, men hon beslutade sig för att inte göra det. Därmed blev hon utslängd av sina föräldrar och hon hamnade i drogmissbruk.
En dag när hon gick nerför en gata, gravid i åttonde månaden så såg en kvinna henne från sin bil. Kvinnan sprang fram till henne och uppmuntrade henne och berättade för henne att hon är älskad av Jesus. Samtalet slutade med att de bad tillsammans och Israels mor tog emot Jesus i sitt inre.
Dessa tre beslut: att Israels mor bestämde sig för att föda sitt barn och inte göra abort, att den här kvinnan bestämde sig för att ta risken att prata med en främling och att Israels mor bestämde sig för att ta emot Jesus och därmed ta emot en omvändelse i livet, är Israel innerligt tacksam för. Jag tror inte varken Israels mor, eller kvinnan som kontaktade henne på något sätt kunde ana de långsiktiga konsekvenserna av sina beslut. Beslut har makt, även de små vardagliga! Jag tror det är viktigt att komma ihåg det. Besluten vi fattar sätter riktningen för våra liv.
Efter seminariet konstaterar jag att jag också är enormt tacksam för de här tre besluten Israel berättade om. Hade det inte varit för dem så hade jag inte fått ta del av det här inspirerande, uppmuntrande, utmanande seminariet! Beslut har makt!
Han inledde seminariet med att berätta kort om sin bakgrund. Han berättade om tre beslut som fattats i hans historia som han var väldigt tacksam för. Hans mamma, en vit amerikanska blev gravid med honom redan som 17-åring med en afroamerikansk man. Hon blev rådd från flera håll att göra abort, men hon beslutade sig för att inte göra det. Därmed blev hon utslängd av sina föräldrar och hon hamnade i drogmissbruk.
En dag när hon gick nerför en gata, gravid i åttonde månaden så såg en kvinna henne från sin bil. Kvinnan sprang fram till henne och uppmuntrade henne och berättade för henne att hon är älskad av Jesus. Samtalet slutade med att de bad tillsammans och Israels mor tog emot Jesus i sitt inre.
Dessa tre beslut: att Israels mor bestämde sig för att föda sitt barn och inte göra abort, att den här kvinnan bestämde sig för att ta risken att prata med en främling och att Israels mor bestämde sig för att ta emot Jesus och därmed ta emot en omvändelse i livet, är Israel innerligt tacksam för. Jag tror inte varken Israels mor, eller kvinnan som kontaktade henne på något sätt kunde ana de långsiktiga konsekvenserna av sina beslut. Beslut har makt, även de små vardagliga! Jag tror det är viktigt att komma ihåg det. Besluten vi fattar sätter riktningen för våra liv.
Efter seminariet konstaterar jag att jag också är enormt tacksam för de här tre besluten Israel berättade om. Hade det inte varit för dem så hade jag inte fått ta del av det här inspirerande, uppmuntrande, utmanande seminariet! Beslut har makt!
onsdag 1 juni 2011
Det smittar
Igår när jag skulle lämna Shanice på förskolan så tog jag för första gången bilen. Jag tänkte att det skulle vara mest praktiskt för jag skulle ha bilen i arbetet. Sträckan jag hade att köra motsvarar avståndet mellan två tunnelbanestationer, dock i innerstan, i rusningstrafik. Så jag gjorde oss i ordning så vi skulle ha gott om tid.
Det visade sig att bilresan tog tre gånger så lång tid som beräknat. Jag satt där frustrerad i bilkön, Shanice började bli otålig. Plötsligt kräktes hon över hela sig själv och bilbarnstolen. Väl framme vid förskolan så hittade jag först ingen personal. När jag väl gjorde det hittade jag inga lämpliga ombyteskläder till Shanice. Sedan en god stund tillbaka hade jag insett att jag skulle bli rejält sen till jobbet. Jag ringde Anna och öste ur mig min frustration. Till slut hittade jag lite ombyteskläder till Shanice och pussade henne hejdå och sprang iväg till bilen.
Väl inne i bilen kom det över mig: stress är så smittsamt. Den här korta stunden den här morgonen hann min stress drabba minst tre personer: Shanice, Anna och Shanices fröken.
Var det värt det? Nej. Vad kunde jag gjort istället? Tagit tre djupa andetag, räknat till tio och funderat över hur farligt det egentligen är att komma försent till jobbet. Satt i ett större perspektiv är det ett ganska försumbart problem.
Tänk om jag istället pratat med Shanice på vägen om allt roligt hon hade att se fram emot under dagen, eller pratat om hur glad jag är att hon är min lilla prinsessa eller något annat positivt. Tänk om jag sagt något uppmuntrande till Shanices fröken om vilket bra jobb de gör med att ta hand om vår lilla juvel. Tänk om jag sedan ringt Anna och önskat henne en fantastisk dag. Det hade krävts lite av mig för det, men det skulle helt klart ha satt en helt annan ton för dagen både för dem och för mig.
Man styr inte alla omständigheter, men man kan välja hur man förhåller sig till dem. Positivitet till exempel. Det är så smittsamt!
Det visade sig att bilresan tog tre gånger så lång tid som beräknat. Jag satt där frustrerad i bilkön, Shanice började bli otålig. Plötsligt kräktes hon över hela sig själv och bilbarnstolen. Väl framme vid förskolan så hittade jag först ingen personal. När jag väl gjorde det hittade jag inga lämpliga ombyteskläder till Shanice. Sedan en god stund tillbaka hade jag insett att jag skulle bli rejält sen till jobbet. Jag ringde Anna och öste ur mig min frustration. Till slut hittade jag lite ombyteskläder till Shanice och pussade henne hejdå och sprang iväg till bilen.
Väl inne i bilen kom det över mig: stress är så smittsamt. Den här korta stunden den här morgonen hann min stress drabba minst tre personer: Shanice, Anna och Shanices fröken.
Var det värt det? Nej. Vad kunde jag gjort istället? Tagit tre djupa andetag, räknat till tio och funderat över hur farligt det egentligen är att komma försent till jobbet. Satt i ett större perspektiv är det ett ganska försumbart problem.
Tänk om jag istället pratat med Shanice på vägen om allt roligt hon hade att se fram emot under dagen, eller pratat om hur glad jag är att hon är min lilla prinsessa eller något annat positivt. Tänk om jag sagt något uppmuntrande till Shanices fröken om vilket bra jobb de gör med att ta hand om vår lilla juvel. Tänk om jag sedan ringt Anna och önskat henne en fantastisk dag. Det hade krävts lite av mig för det, men det skulle helt klart ha satt en helt annan ton för dagen både för dem och för mig.
Man styr inte alla omständigheter, men man kan välja hur man förhåller sig till dem. Positivitet till exempel. Det är så smittsamt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)