Såhär drygt fem år in i att dela livet som äkta make till min älskade Anna har jag sett tillbaka lite grann på resan vi gjort tillsammans, Anna och jag. Då inser jag att en viktig process under den här tiden har varit att skapa en gemensam grund att stå på. Jag tror att om man har bestämt sig för att leva tillsammans med någon, så är det lika viktigt att ta hand relationen, det gemensamma, som det är att ta hand om sig själv.
Oundvikligt har varje människa med sig ett paket av värderingar, föreställningar, förväntningar på livet, vilket man fått med sig genom erfarenheter och lärdomar från liv man hittills levt.
I processen att skapa en gemensam grund så konfronteras man med det man själv har med sig i det paketet. Sådant man tagit för givet, för att det alltid varit så i det sammanhang man själv kommer ifrån eller för att man förvärvat vissa erfarenheter och lärdomar under resans gång. Det handlar inte primärt om saker som är rätt eller fel, bra eller dåliga. Men "every tub has to stand on it´s own bottom", har jag hört sägas, dvs varje enhet måste hitta den grund som får just den att stå stadigt, växa och blomstra.
Varken Anna eller jag skulle kunna köra på i gamla hjulspår som vi oreflekterat kört på i, i de sammanhang vi kommer ifrån, och förvänta oss ett bra liv tillsammans. Utan titt som tätt konfronteras vi med våra egna föreställningar om hur saker ska vara bara för att vi tycker att livet lärt oss det eller för att vi kommer från sammanhang där det varit på ett visst sätt.
Där har en viktig process av utrensning satt igång. En utrensning där vi behåller det som passar för den unika familj som vi tillsammans med Shanice utgör, och där vi lämnar sådant som inte hör hemma i vår familj.
Det är en intressant, spännande, självrannsakande och emellanåt obekväm process. Men den är så viktig. Rentav nödvändig. Nödvändig för sundheten i vår familj.
Inför det nya året vi går till mötes, har du någon utrensning du behöver göra, själv eller med den/de du delar ditt liv med? Inte för att att ringakta eller omintetgöra det som varit, det du lärt dig eller det du kommer ifrån. Men för att skapa bästa möjliga förutsättningar för det som ligger framför.
Jag önskar Dig ett Gott Nytt År!
Om Livet...
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
Om Livet: Det som varit
Har du någon gång fått en jättebra idé precis innan du ska somna? Så många gånger har jag fått till mig tankar som känts solklara, klockrena, så ligger jag och funderar över dem en stund, tänker på om jag ska skriva ned tankarna för att säkert minnas dem, känner att jag är för trött och tänker att det där kommer jag säkert ihåg fortfarande imorgon. Men när dagen väl drar igång känns de där bra tankarna och idéerna fjärran avlägsna.
Igår, strax innan jag somnade, fick jag till mig en sådan tanke, som jag låg och funderade på. Jag minns inte varifrån eller ur vilket sammanhang den kom. När jag vaknade imorse trodde jag den skulle vara borta, men efter en stunds funderande kom den tillbaka. Det var någ i stil med det här:
Den energi det tar att hålla fast vid det förgångna, använd istället den till att göra det bästa av nuet vilket då oundvikligen blir en investering i framtiden.
Jag tror det ligger någonting i det. Vårt förflutna är det som lett oss till den plats där vi är nu. Därför ska vi inte sopa det under mattan eller på något sätt ringakta det. Det finns lägen när vi behöver konfrontera vårt förflutna för att kunna komma framåt i livet. Men det är så lätt att klamra sig fast vid det som varit, både de bra och dåliga sakerna och utifrån det begränsa sin bild av och förväntan på framtiden. Det kräver energi att hålla fast vid det förflutna. Energi som jag tror kan nyttjas bättre.
För många av oss är julen en tid när man minns det som varit. Man tänker tillbaka på jular som passerat. För somliga är det en uppsjö av ljusa glada minnen, medan det för alltför många människor är mörka minnen, kanske rentav saker man önskar att man kunde glömma.
Det är viktigt att se det förlutna i sitt rätta ljus. Där, om vi väljer att använda vårt förflutna på rätt sätt, kan vi i det finna lärdomar som kan bli en språngbräda inför en framtid som vi själva har stor möjlighet att påverka och forma.
Såhär när vi går mot att än en gång vända blad för ett nytt kalenderår kan det vara värt att fundera över året som ligger bakom, se vilka lärdomar som kan dras och låta det nya året vara nytt. Möjligtvis färgat och präglat av året som ligger bakom, men inte skuggat av det.
Jag önskar Dig ett gott slut på 2011!
Om Livet...
Igår, strax innan jag somnade, fick jag till mig en sådan tanke, som jag låg och funderade på. Jag minns inte varifrån eller ur vilket sammanhang den kom. När jag vaknade imorse trodde jag den skulle vara borta, men efter en stunds funderande kom den tillbaka. Det var någ i stil med det här:
Den energi det tar att hålla fast vid det förgångna, använd istället den till att göra det bästa av nuet vilket då oundvikligen blir en investering i framtiden.
Jag tror det ligger någonting i det. Vårt förflutna är det som lett oss till den plats där vi är nu. Därför ska vi inte sopa det under mattan eller på något sätt ringakta det. Det finns lägen när vi behöver konfrontera vårt förflutna för att kunna komma framåt i livet. Men det är så lätt att klamra sig fast vid det som varit, både de bra och dåliga sakerna och utifrån det begränsa sin bild av och förväntan på framtiden. Det kräver energi att hålla fast vid det förflutna. Energi som jag tror kan nyttjas bättre.
För många av oss är julen en tid när man minns det som varit. Man tänker tillbaka på jular som passerat. För somliga är det en uppsjö av ljusa glada minnen, medan det för alltför många människor är mörka minnen, kanske rentav saker man önskar att man kunde glömma.
Det är viktigt att se det förlutna i sitt rätta ljus. Där, om vi väljer att använda vårt förflutna på rätt sätt, kan vi i det finna lärdomar som kan bli en språngbräda inför en framtid som vi själva har stor möjlighet att påverka och forma.
Såhär när vi går mot att än en gång vända blad för ett nytt kalenderår kan det vara värt att fundera över året som ligger bakom, se vilka lärdomar som kan dras och låta det nya året vara nytt. Möjligtvis färgat och präglat av året som ligger bakom, men inte skuggat av det.
Jag önskar Dig ett gott slut på 2011!
Om Livet...
lördag 24 december 2011
Om Livet: One Child
Idag vill jag önska dig en riktigt God Jul. Jag gör det med en låt som jag hörde för första gången strax före jul förra året. Den berörde mig starkt. Sången handlar om barnet som föddes som är anledningen till att vi idag firar jul.
I de högst jordnära och enkla, men också märkliga och övernaturliga omständigheter som det här barnet föddes in i, vem hade kunnat ana vad det barnet skulle komma att betyda såhär tvåtusen år senare? För världshistorien. För hela mänskligheten. För mig personligen. Och för dig. Om du vill.
Som sagt, en riktigt God Jul önskar jag dig!
Om Livet...
I de högst jordnära och enkla, men också märkliga och övernaturliga omständigheter som det här barnet föddes in i, vem hade kunnat ana vad det barnet skulle komma att betyda såhär tvåtusen år senare? För världshistorien. För hela mänskligheten. För mig personligen. Och för dig. Om du vill.
Som sagt, en riktigt God Jul önskar jag dig!
Om Livet...
fredag 23 december 2011
Om Livet: Den man är och det man gör
Vår älskade lilla Shanice har kommit upp i en ålder när vi har börjat behöva sätta gränser. Man behöver säga nej en hel del, som när hon slänger sin mat från bordet, eller gungar på stolen eller när hon sätter sig på den öppna diskmaskinsluckan för att nämna några exempel.
Det triggar henne till att testa gränserna. Testa när mamma eller pappa säger till första gången och testa hur lång tid det tar tills man tappar tålamodet. Det är en intressant, lärorik och emellanåt påfrestande process, som jag antar bara är början på en lång och spännande resa. Man slipas mycket i sin roll som förälder.
En sak har jag bestämt mig för när det gäller barnuppfostran: Att aldrig identifiera Shanice med sina handlingar. Jag skiljer personen Shanice, den hon är från de handlingar hon gör.
Handlingarna Shanice gör är ofta bra, hon gör dagligen massor med bra saker, som jag berömmer henne för och som får mig att fascineras över hur fort hon lär sig saker, växer och utvecklas. Dagligen gör hon också saker som testar mitt tålamod och som emellanåt kan göra mig frustrerad och även arg.
Men personen Shanice är alltid min älskade dotter. Min prinsessa. Hon är en unik individ plockad ur evigheten satt in i den här tiden, helt underbar, fantastisk, söt som socker, vacker som en dag, inifrån och ut. Hon är en av mina största glädjekällor i livet. Bara tanken på att någonting ont skulle hända henne får det att klumpa sig i halsen. Det är sanningen om vem hon är för mig och det försöker jag att överösa henne med så mycket jag kan.
Jag tror att ord har makt, att det vi får höra, särskilt från de som står oss nära, påverkar oss djupt. Därför är jag vaksam på min tunga när Shanice frestar på mitt tålamod. Istället för formuleringar som "vad dum du är" jobbar jag på att alltid skilja Shanice som person från handlingen hon gör, och istället säga exempelvis "det där var dumt gjort".
Genom att ständigt påminna Shanice om vem hon är och, särskilt när hon gör sådant som inte är bra, skilja hennes handlingar från henne som person, hoppas jag kunna locka fram allt det goda och fina som finns inom henne. Och på så vis också locka fram hennes bästa möjliga beteende och handlande.
Det här har jag funderat kring sista tiden i min relation till Shanice. Men jag tror att det är applicerbart på alla människor. Genom det förhållningssättet att skilja det en människa är från det han eller hon gör tror jag man lättare kan förhålla sig exempelvis till människor som på olika sätt gjort en illa. Det handlar inte om att släta över dåligt handlande eller se mellan fingrarna när folk gör dåliga saker. Saker som människor gör kan orsaka mycket skada för andra människor och det kan ibland krävas att man får ta tunga konsekvenser om man har orsakat mycket skada. Men det en människa gör förändrar inte det en människa är: en unik individ med ett oändligt värde.
Det är lite tankar från mig såhär kvällen före julafton.
Om Livet...
Det triggar henne till att testa gränserna. Testa när mamma eller pappa säger till första gången och testa hur lång tid det tar tills man tappar tålamodet. Det är en intressant, lärorik och emellanåt påfrestande process, som jag antar bara är början på en lång och spännande resa. Man slipas mycket i sin roll som förälder.
En sak har jag bestämt mig för när det gäller barnuppfostran: Att aldrig identifiera Shanice med sina handlingar. Jag skiljer personen Shanice, den hon är från de handlingar hon gör.
Handlingarna Shanice gör är ofta bra, hon gör dagligen massor med bra saker, som jag berömmer henne för och som får mig att fascineras över hur fort hon lär sig saker, växer och utvecklas. Dagligen gör hon också saker som testar mitt tålamod och som emellanåt kan göra mig frustrerad och även arg.
Men personen Shanice är alltid min älskade dotter. Min prinsessa. Hon är en unik individ plockad ur evigheten satt in i den här tiden, helt underbar, fantastisk, söt som socker, vacker som en dag, inifrån och ut. Hon är en av mina största glädjekällor i livet. Bara tanken på att någonting ont skulle hända henne får det att klumpa sig i halsen. Det är sanningen om vem hon är för mig och det försöker jag att överösa henne med så mycket jag kan.
Jag tror att ord har makt, att det vi får höra, särskilt från de som står oss nära, påverkar oss djupt. Därför är jag vaksam på min tunga när Shanice frestar på mitt tålamod. Istället för formuleringar som "vad dum du är" jobbar jag på att alltid skilja Shanice som person från handlingen hon gör, och istället säga exempelvis "det där var dumt gjort".
Genom att ständigt påminna Shanice om vem hon är och, särskilt när hon gör sådant som inte är bra, skilja hennes handlingar från henne som person, hoppas jag kunna locka fram allt det goda och fina som finns inom henne. Och på så vis också locka fram hennes bästa möjliga beteende och handlande.
Det här har jag funderat kring sista tiden i min relation till Shanice. Men jag tror att det är applicerbart på alla människor. Genom det förhållningssättet att skilja det en människa är från det han eller hon gör tror jag man lättare kan förhålla sig exempelvis till människor som på olika sätt gjort en illa. Det handlar inte om att släta över dåligt handlande eller se mellan fingrarna när folk gör dåliga saker. Saker som människor gör kan orsaka mycket skada för andra människor och det kan ibland krävas att man får ta tunga konsekvenser om man har orsakat mycket skada. Men det en människa gör förändrar inte det en människa är: en unik individ med ett oändligt värde.
Det är lite tankar från mig såhär kvällen före julafton.
Om Livet...
lördag 17 december 2011
Om Livet: This is Christmas
Jag vill varmt och innerligt rekommendera dig att komma på julföreställning på Intiman i Stockholm imorgon. Det är min kyrka, Hillsong Church Stockholm som sätter upp den.
Förutom att det kommer vara storslagen, förstklassig underhållning med garanterad julstämning, så är det ett föreställning som visar och berättar vad julen verkligen handlar om. Därav namnet på föreställningen.
Det är tre föreställningar, kl 12:30, 15:00 och 18:00. Biljetterna kostar 100kr för vuxna och 50kr för barn under tolv år.
I samband med föreställningen kommer vi även ha en insamling dit man kan ta med sig vinterkläder som man inte använder längre (självklart hela och rena) de kommer delas ut till hemlösa och behövande genom vårt samarbete med Frälsningsarmén.
Kolla gärna in trailern för föreställningen på länken här nedan och kolla även in www.thisischristmas.nu för mer info.
http://vimeo.com/32320195
Om Livet...
Förutom att det kommer vara storslagen, förstklassig underhållning med garanterad julstämning, så är det ett föreställning som visar och berättar vad julen verkligen handlar om. Därav namnet på föreställningen.
Det är tre föreställningar, kl 12:30, 15:00 och 18:00. Biljetterna kostar 100kr för vuxna och 50kr för barn under tolv år.
I samband med föreställningen kommer vi även ha en insamling dit man kan ta med sig vinterkläder som man inte använder längre (självklart hela och rena) de kommer delas ut till hemlösa och behövande genom vårt samarbete med Frälsningsarmén.
Kolla gärna in trailern för föreställningen på länken här nedan och kolla även in www.thisischristmas.nu för mer info.
http://vimeo.com/32320195
Om Livet...
söndag 11 december 2011
Om Livet: Ett hoppfullt farväl
Jag var nyligen på en begravning. Personen som vi tog farväl av var en man som jag på många sätt ser upp till i det sätt han levde sitt liv, hans prioriteringar och hans sätt att bemöta människor. Efter en lång tid av sjukdom med tärande behandlingar så hade han till slut dragit sitt sista andetag.
Redan när sjukdomen uppdagades så var oddsen att bli frisk dåliga. Eftersom den här mannen såg änden av det här livet närma sig så tydligt, så hade han själv förberett mycket inför sin begravningsgudstjänst, angående vilka inslag som skulle vara med. Det var så fint att uppleva på det sättet att vårt farväl till honom också blev hans farväl till oss. I sitt farväl till oss så tog han tillfället att skicka med oss alla det som var viktigt för honom i livet.
Det som berörde mig starkast var en dans som framfördes till sången här nedan. Den här mannen hann gå igenom många med- och motgångar under sina drygt sextio år. Han hade funnit något som förde honom igenom alla livets skiftningar, och till och med hans sista tids svåra sjukdom med allt vad den innebar. Och det tog han sitt sista tillfälle att dela med sig av till oss.
Om Livet...
Redan när sjukdomen uppdagades så var oddsen att bli frisk dåliga. Eftersom den här mannen såg änden av det här livet närma sig så tydligt, så hade han själv förberett mycket inför sin begravningsgudstjänst, angående vilka inslag som skulle vara med. Det var så fint att uppleva på det sättet att vårt farväl till honom också blev hans farväl till oss. I sitt farväl till oss så tog han tillfället att skicka med oss alla det som var viktigt för honom i livet.
Det som berörde mig starkast var en dans som framfördes till sången här nedan. Den här mannen hann gå igenom många med- och motgångar under sina drygt sextio år. Han hade funnit något som förde honom igenom alla livets skiftningar, och till och med hans sista tids svåra sjukdom med allt vad den innebar. Och det tog han sitt sista tillfälle att dela med sig av till oss.
Om Livet...
tisdag 6 december 2011
Om Livet: Förlåtelse / Förtroende
Ett lärdom som jag fick till mig för ett par år sedan har hjälpt mig mycket i flera situationer. Den lärdomen har även hjälpt mig att hjälpa andra vid ett flertal tillfällen. Jag har inte kommit på lärdomen själv, men jag vet heller inte vart jag fått det från. Kanske är det helt enkelt bara en av livets sanningar.
"Förlåtelse är ögonblicklig, men förtroende måste byggas upp bit för bit."
Att skilja på förlåtelse och förtroende har hjälpt mig att inte bli bitter, att inte fastna i självömkan och att inte hålla människors handlingar emot dem de gånger jag upplevt att någon handlat fel mot mig. Att förlåta är ett val. Det kan man fatta i ett ögonblick. Enligt wikipedia innebär förlåtelse att avstå från att tillräkna sig något eller någon. Oförlåtelse är värst för den som bär på den. Det är inte ens alltid säkert att den som man bär på oförlåtelse mot vet om att den sårat en.
Förtroende däremot är något annat än förlåtelse. Att ha tappat ett fått reducerat förtroende för någon är inte samma sak som att inte förlåta den personen. Så även om man ögonblickligt kan bestämma sig för att förlåta en annan människa, dvs välja att inte hålla sig själv eller den personen bunden till vad personen i fråga gjort, så kan det ta tid att återfå förtroende för vederbörande.
Fundera över det här en stund... Förlåtelse... Förtroende...
Jag säger inte det här för att omintetgöra ifall du blivit djupt sårad, och jag säger det heller inte för att man ska klistra på sig "förlåtelse" som en mask över sina känslor, utan jag säger det för att jag själv har funnit en stor frihet i det här förhållningssättet och jag hoppas att du kan göra det också.
Om Livet...
torsdag 1 december 2011
Om Livet: Kärlekens fem språk
För ett tag sedan satt jag och pratade med en vän. Hon berättade om utmaningar och besvikelser som hon upplevde i relationen till sin man. Det var uppenbart att de älskar varandra, men lika uppenbart var det att de uttryckte sin kärlek till varandra på sätt som den andra hade svårt att ta till sig. Vartefter hon berättade insåg jag att grundproblematiken till stor del handlade om något som Anna och jag läste en bok om i samband med att vi gifte oss.
Boken heter "Kärlekens fem språk" och den handlar om att vi uttrycker och tar emot kärlek på olika sätt. Författaren menar att det i grund och botten finns fem olika sätt att uttrycka och ta emot kärlek på:
Självklart kan inte kärlek i all dess vidd och bredd spaltas upp i fem enkla punkter, och boken ger på intet sätt en komplett lösning för den perfekta relationen. Däremot har Anna och jag funnit att det finns viktiga nycklar i de här punkterna som hjälpt oss förstå varandra bättre och utifrån det har vi lärt oss att bättre uttrycka kärlek och uppskattning mot varandra på sätt som en andra kan ta till sig.
Jag berättade för min vän om boken och kom även på att jag kan tipsa om den här på bloggen, om det skulle vara så att du som läser går igenom något liknande det som min vän beskrev, eller om du vill förebygga att göra det. Allt gott önskar jag dig!
Om Livet...
Boken heter "Kärlekens fem språk" och den handlar om att vi uttrycker och tar emot kärlek på olika sätt. Författaren menar att det i grund och botten finns fem olika sätt att uttrycka och ta emot kärlek på:
- Komplimanger
- Tid för varandra
- Ta emot gåvor
- Göra varandra tjänster
- Fysisk beröring
Självklart kan inte kärlek i all dess vidd och bredd spaltas upp i fem enkla punkter, och boken ger på intet sätt en komplett lösning för den perfekta relationen. Däremot har Anna och jag funnit att det finns viktiga nycklar i de här punkterna som hjälpt oss förstå varandra bättre och utifrån det har vi lärt oss att bättre uttrycka kärlek och uppskattning mot varandra på sätt som en andra kan ta till sig.
Jag berättade för min vän om boken och kom även på att jag kan tipsa om den här på bloggen, om det skulle vara så att du som läser går igenom något liknande det som min vän beskrev, eller om du vill förebygga att göra det. Allt gott önskar jag dig!
Om Livet...
torsdag 24 november 2011
Om Livet: Som man frågar får man svar
Saker kan sägas på så många olika sätt. Och de kan uppfattas på minst lika många sätt. Däri ligger utmaningen i kommunikation. Det är det som gör kommunikation så spännande. Och viktigt att ständigt sträva efter att förbättras i.
Häromdagen satt Anna och jag och pratade med en god vän till oss båda. Vår gemensamma vän bubblade av frågor om vår tro och hur den påverkar våra liv. Det var så roligt och nyttigt att sätta ord på sina tankar och värderingar inför någon som inte alls tror och tänker på samma sätt. Tack vare sättet vår vän ställde sina frågor på så hade vi ett jättebra samtal i full ömsesidig ödmjukhet och respekt.Vid samtalets slut tror jag vi alla kände oss berikade.
Några dagar senare hade jag en patient i tandläkarstolen. Han hade problem med en tand och vi planerade och bokade tider inför behandlingen som skulle följa. Då började han fråga mig om min kompetens som tandläkare. Självklart är det hans fulla rätt. Men han gjorde det på ett sätt som fick mig att känna mig ifrågasatt. Jag svarade uppriktigt och vänligt, men eftersmaken efter mötet kändes inte särskilt bra.
Att få en fråga kontra att känna sig ifrågasatt ger två helt olika utgångslägen för hur man svarar. En fråga svarar man ofta gladeligen på efter bästa förmåga. Ett ifrågasättande däremot, löper större risk att leda till försvarsställning och låsning hos den som svarar, vilket bäddar för missförstånd och konflikt.
"Som man frågar får man svar" sägs det, och jag tror det ligger mycket i det. Jag tror också man kan vända på det, hur nu det skulle låta, typ: "som man svarar blir man frågad".
Patienten som fick mig att känna mig ifrågasatt har jag träffat igen, och mötet med vederbörande kändes mycket bättre den gången än föregående gång. Jag tror nyckeln till stor del låg i sättet jag valde att svara på det som jag uppfattade som ett ifrågasättande.
Utifrån det vill jag ge dig och mig två tips:
1) Känner du dig ifrågasättande över en situation, svälj två gånger räkna till tio och vänd ditt ifrågasättande till en vanlig vänlig fråga.
2) Känner du dig ifrågasatt, svälj två gånger räkna till tio, bestäm dig för att svara som om du svarade på en vanlig vänlig fråga.
På så sätt ändrar vi riktning på möten och samtal vi befinner oss i, från destination missförstånd och konflikt till destination lärdomar och utveckling.
Om Livet...
Häromdagen satt Anna och jag och pratade med en god vän till oss båda. Vår gemensamma vän bubblade av frågor om vår tro och hur den påverkar våra liv. Det var så roligt och nyttigt att sätta ord på sina tankar och värderingar inför någon som inte alls tror och tänker på samma sätt. Tack vare sättet vår vän ställde sina frågor på så hade vi ett jättebra samtal i full ömsesidig ödmjukhet och respekt.Vid samtalets slut tror jag vi alla kände oss berikade.
Några dagar senare hade jag en patient i tandläkarstolen. Han hade problem med en tand och vi planerade och bokade tider inför behandlingen som skulle följa. Då började han fråga mig om min kompetens som tandläkare. Självklart är det hans fulla rätt. Men han gjorde det på ett sätt som fick mig att känna mig ifrågasatt. Jag svarade uppriktigt och vänligt, men eftersmaken efter mötet kändes inte särskilt bra.
Att få en fråga kontra att känna sig ifrågasatt ger två helt olika utgångslägen för hur man svarar. En fråga svarar man ofta gladeligen på efter bästa förmåga. Ett ifrågasättande däremot, löper större risk att leda till försvarsställning och låsning hos den som svarar, vilket bäddar för missförstånd och konflikt.
"Som man frågar får man svar" sägs det, och jag tror det ligger mycket i det. Jag tror också man kan vända på det, hur nu det skulle låta, typ: "som man svarar blir man frågad".
Patienten som fick mig att känna mig ifrågasatt har jag träffat igen, och mötet med vederbörande kändes mycket bättre den gången än föregående gång. Jag tror nyckeln till stor del låg i sättet jag valde att svara på det som jag uppfattade som ett ifrågasättande.
Utifrån det vill jag ge dig och mig två tips:
1) Känner du dig ifrågasättande över en situation, svälj två gånger räkna till tio och vänd ditt ifrågasättande till en vanlig vänlig fråga.
2) Känner du dig ifrågasatt, svälj två gånger räkna till tio, bestäm dig för att svara som om du svarade på en vanlig vänlig fråga.
På så sätt ändrar vi riktning på möten och samtal vi befinner oss i, från destination missförstånd och konflikt till destination lärdomar och utveckling.
Om Livet...
söndag 20 november 2011
Om Livet: Till låns
De senaste dagarna har saker hänt i min närhet som fått mig att fundera över den stora förmånen det är att ha människor i sitt liv, människor som finns nära en hjärta, och att det inte är att ta för givet.
Människor i våra liv har vi till låns för en tid. Längden på tiden varierar. Ibland blir man förvarnad om begränsningen på tidsperioden en människa finns i ens liv. Ibland kommer avslutet hastigt och abrupt. Oavsett vilket så står vi ofta där handfallna, när någon ryckts ifrån oss, undrandes hur livet någonsin ska bli sig likt igen.
På ett sätt blir det aldrig det. Människor går inte att ersätta. Men livet fortsätter. Konstigt nog så gör det det, och det är upp till oss själva att välja hur vi tar oss an det.
Många saker i livet rår vi inte på. Mycket som sker är utanför vår kontroll. Något vi kan påverka är om vi låter de som rycks ifrån oss leva kvar inom oss. Vi kan välja att hålla goda minnen vid liv. Vi kan välja att använda det som vi lärde oss av dem. Vi kan välja att hedra dem genom att göra bästa och mesta möjliga av det liv vi har kvar. Vi kan välja att hålla fast vid hoppet om att åter få ses igen i himlen.
Jag delar med mig av en låt som för mig är en påminnelse om att vårda relationerna till de som står oss nära, och som också är en enorm tröst i sorgen och saknaden efter de som inte längre finns kvar i våra liv.
Om Livet...
Människor i våra liv har vi till låns för en tid. Längden på tiden varierar. Ibland blir man förvarnad om begränsningen på tidsperioden en människa finns i ens liv. Ibland kommer avslutet hastigt och abrupt. Oavsett vilket så står vi ofta där handfallna, när någon ryckts ifrån oss, undrandes hur livet någonsin ska bli sig likt igen.
På ett sätt blir det aldrig det. Människor går inte att ersätta. Men livet fortsätter. Konstigt nog så gör det det, och det är upp till oss själva att välja hur vi tar oss an det.
Många saker i livet rår vi inte på. Mycket som sker är utanför vår kontroll. Något vi kan påverka är om vi låter de som rycks ifrån oss leva kvar inom oss. Vi kan välja att hålla goda minnen vid liv. Vi kan välja att använda det som vi lärde oss av dem. Vi kan välja att hedra dem genom att göra bästa och mesta möjliga av det liv vi har kvar. Vi kan välja att hålla fast vid hoppet om att åter få ses igen i himlen.
Jag delar med mig av en låt som för mig är en påminnelse om att vårda relationerna till de som står oss nära, och som också är en enorm tröst i sorgen och saknaden efter de som inte längre finns kvar i våra liv.
Om Livet...
onsdag 16 november 2011
Om Livet: Just so you know
Där, när jag satt på flygplanet, som jag skrev om i mitt förra inlägg, på väg att söka lyckan hundratals mil från det trygga, välbekanta, och läste brevet från min pappa så kom den här låten i min MiniDisc-spelare, "Just so you know" med Kandi Burruss.
Japp, det var under den korta period som MiniDisc var det senaste. På något sätt så satte den ord och toner på det som mina föräldrar gjorde, de släppte taget om något av det käraste och dyrbaraste de hade och lät mig testa mina vingar i full frihet.
De släppte iväg mig och lät mig veta att de alltid skulle finnas kvar med öppna armar när och om jag återvände. Den friheten och tryggheten är något av det finaste man kan ge en annan människa. Samma frihet och trygghet jag upplever att Gud ger mig. Där finns alltid en öppen famn att springa till.
Om Livet...
Japp, det var under den korta period som MiniDisc var det senaste. På något sätt så satte den ord och toner på det som mina föräldrar gjorde, de släppte taget om något av det käraste och dyrbaraste de hade och lät mig testa mina vingar i full frihet.
De släppte iväg mig och lät mig veta att de alltid skulle finnas kvar med öppna armar när och om jag återvände. Den friheten och tryggheten är något av det finaste man kan ge en annan människa. Samma frihet och trygghet jag upplever att Gud ger mig. Där finns alltid en öppen famn att springa till.
söndag 13 november 2011
Om Livet: Min Pappa
"Min älskade son
Det är svårt att fånga på en kort stund vad man känner för en människa.
Hur mycket mera då för sin son som man levt 19år tillsammans med....
... Åk nu. Ta vara på möjligheterna men var rädd om ditt hjärta. Vet att vi
alltid står här med öppna famnen för dig.
1000 kramar /Pappa"
Det här är några rader från ett långt brev som jag fick från min pappa, när jag efter studenten, ung och naiv, flyttade till USA ett år. Jag minns hur jag satt där på planet och läste brevet med tårarna rinnandes nerför kinderna. Plötsligt kände jag mig inte så stor och kaxig längre. Världen kändes väldigt stor och jag kände mig väldigt liten. Jag övervägde att vända om till den här öppna famnen direkt...
Idag är det fars dag. Det tillfället vill jag ta att hylla och hedra min pappa. Det är han värd. Han är en av mina viktigaste förebilder i livet. "Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina föräldrar", har någon sagt. Om det var sant så skulle jag vara väldigt stolt över mitt val.
Det exempel min pappa satt för mig av hur en pappa ska vara är något jag på så många sätt eftersträvar nu när jag fått den stora glädjen att själv bli pappa. För det första är jag så tacksam över att jag överhuvudtaget har en pappa. När jag ser mig omkring inser jag att det inte på något sätt är en självklarhet. Pappa har alltid varit närvarande, han har alltid funnits där för mig. Det har funnits perioder genom åren när pappa jobbat mycket, men tiden med honom har alltid varit kvalitét. Jag har alltid upplevt att jag, mina syskon och min mamma har varit högsta prioritet för pappa.
Pappa både har varit och är en av de första jag går till så fort det är någonting. Inte minst när det gäller praktiska och tekniska saker. Men lika mycket i livets olika skiftningar, med- och motgångar. Jag minns att som barn så tyckte jag att min pappa kunde allt. Vartefter jag fått en mer vuxen relation till min pappa så har den bilden nyanserats något. Men högst marginellt. Han kan faktiskt nästan allt.
Så mycket av det jag fått med mig hemifrån av mamma och pappa, gällandes värderingar och prioriteringar, är jag innerligt tacksam för. Sådana saker som hur man bemöter sina med människor, vikten av att vara tacksam, att inte ta saker för givet. Mamma och pappa var de första som indroducerade mig till tron på Gud och de såg ihärdigt till att jag kom till kyrkan på söndagarna. Idag är min tro och kyrkan två oumbärliga byggstenar i mitt liv.
Pappa har också satt ett exempel för mig när det gäller att inte låta ens förflutna avgöra ens framtid. Vartefter jag blivit äldre har jag förstått mer och mer av min pappas uppväxt och hur hans pappa, min farfar, var som pappa. Han hade många goda sidor men också vissa tydliga brister i sin roll som pappa. Jag inser att han gjorde så gott han kunde utifrån vad han visste. De brister min farfar hade i sin roll som pappa, ser jag inte ens spår av hos min pappa. Jag säger inte att min pappa är perfekt, men jag ser att han valt att bryta spiralen och inte falla i samma gropar som hans erfarenhet av en pappa, pekade mot. Det kommer jag alltid beundra honom för.
Så pappa! Min älskade pappa! Det här är din dag! Du är värd att firas, att ha din egen alldeles speciella dag! Den öppna famn som du skrev om i brevet till mig där för drygt tio år sedan, den har jag alltid känt funnits där. Alltid, genom allt! Jag är evigt tacksam.
Om Livet...
torsdag 10 november 2011
Om Livet: Theme Songs
"Vad är din theme song?", frågade en vän mig för ett tag sedan. Efter lite funderande kom jag på att just då var det "Each Tear" med Mary J Blige. Den betydde mycket för mig just då.
När vi valde namnet Shanice till vår lilla prinsessa, så kände vi till två personer med det namnet. Den ena kände Anna för flera år sedan och den andra personen är en artist som hade en stor hit på 90-talet: "I Love Your Smile". Den har blivit en theme song som vi gett Shanice. Känslan i den sången stämmer på något sätt så väl in på henne, även nu när vi känt denna unika, underbara lilla individ i närmare två år.
Inget kan fånga en känsla, något man går igenom, något funderar på som musik kan. Därför är det rätt kul att tänka i termerna theme songs, både för livet som helhet, och för olika perioder i livet och olika aspekter av livet.
Vad har du för theme song/songs?
Om Livet...
När vi valde namnet Shanice till vår lilla prinsessa, så kände vi till två personer med det namnet. Den ena kände Anna för flera år sedan och den andra personen är en artist som hade en stor hit på 90-talet: "I Love Your Smile". Den har blivit en theme song som vi gett Shanice. Känslan i den sången stämmer på något sätt så väl in på henne, även nu när vi känt denna unika, underbara lilla individ i närmare två år.
Inget kan fånga en känsla, något man går igenom, något funderar på som musik kan. Därför är det rätt kul att tänka i termerna theme songs, både för livet som helhet, och för olika perioder i livet och olika aspekter av livet.
Vad har du för theme song/songs?
Om Livet...
måndag 7 november 2011
Om Livet: Oro
Utmaningar som ligger framöver har en tendens att inom mig bli till orosmoln. Jag tycker inte om det. Dels för att det suger energi och dels för att situationerna man oroar sig för sällan slår in.
Lagen om ersättning är bra att kunna hantera i sådana lägen. Hjärnan kan bara bära en tanke i taget. Så jag ersätter oros-tankarna med tankar som ger mig en god förväntan på det som ligger framför, som sätter upp mig för att lyckas.
Och det är en sådan frid att veta vem det är som håller min morgondag, i vems händer den vilar. Den här låten har följt mig i många år och den är en god påminnelse om det. Hoppas den även kan ersätta dina eventuella orosmoln.
Om Livet...
Lagen om ersättning är bra att kunna hantera i sådana lägen. Hjärnan kan bara bära en tanke i taget. Så jag ersätter oros-tankarna med tankar som ger mig en god förväntan på det som ligger framför, som sätter upp mig för att lyckas.
Och det är en sådan frid att veta vem det är som håller min morgondag, i vems händer den vilar. Den här låten har följt mig i många år och den är en god påminnelse om det. Hoppas den även kan ersätta dina eventuella orosmoln.
Om Livet...
torsdag 3 november 2011
Om Livet: Beautiful Saviour
Jag vill dela med mig av en sång som betyder massor för mig. Den uttrycker lite av min enorma tacksamhet till den person som har gjort vad ingen annan gjort för mig: visat mig ett fläckfritt exempel på hur livet är tänkt att levas, torterats, dött och uppstått för mig. Med mig i åtanke, för att ge mig gåvan av att få leva det här livet med en öppen relation till Gud, och efter det här livet få tillbringa evigheten i Guds underbara himmel. Jag är överväldigad och innerligt tacksam till Jesus Kristus och jag tar emot gåvan med öppna armar.
Lika mycket som jag var i Jesu tanke, så var också Du. Jag önskar så innerligt att du också skulle välja att ta emot gåvan...
Om Livet...
Lika mycket som jag var i Jesu tanke, så var också Du. Jag önskar så innerligt att du också skulle välja att ta emot gåvan...
Om Livet...
måndag 31 oktober 2011
Om Livet: Watoto
Igår hade vi den enorma glädjen och förmånen att få ha Watoto Choir från Uganda på besök i kyrkan. Det rörde djupt i hjärtat att se och höra barnen framträda och dela sina vittnesbörd. Vart och ett av barnen i kören har förlorat sina föräldrar i krig eller sjukdom. Genom Watoto programmet får de hjälp på olika områden i livet. Syftet är att utrusta barnen för livet och resa upp dem till att bli nya ledare på olika sätt som kan vara med och återuppbygga sitt land som har så mycket trasighet. Jag blir så glad och stolt att få vara med i en kyrka som bidrar till en sådan här fantastisk organisation! Läs mer på: www.watoto.com.
Om Livet...
Om Livet...
söndag 30 oktober 2011
Om Livet: Håller att hålla fast vid
Förra fredagen träffade jag min mormor. Jag berättade då för henne om att vi kommande söndag skulle ha dop i min kyrka, Hillsong Church Stockholm, och att jag skulle få den stora förmånen att få vara med och döpa en person. I vår kyrka, precis som i många andra frikyrkor, så praktiserar vi endast vuxendop. Man döper sig som en bekräftelse på sin egen tro. Mormor blev eld och lågor över det jag berättade och sa att hon måste ta med sig en väninna och komma till kyrkan. Naturligtvis sa jag att hon var varmt välkommen att göra det, men jag trodde inte att hon skulle komma till skott med det.
Men döm om min förvåning när jag såg henne komma arm i arm med sin väninna genom entrén på Nalen. Det var många som tittade till lite extra när de såg dessa äldre damer stega fram. Medelåldern i Hillsong ligger någonstans vid 25-30år, så min mormor med sina 90 stolta höjde medelåldern rätt markant. Mitt hjärta gladdes över hur många av mina vänner som gjorde det lilla extra för att min mormor och hennes väninna skulle trivas och känna sig välkomna.
Det blev en fantastisk gudstjänst. Precis som en vigsel är en stor tillställning just för att man på ett så tydligt sätt tar ställning offentligt, så är dop också en väldigt mäktig upplevelse, bland annat för att det är ett tydligt ställningstagande för ens tro. Dopförrättningen var i början av gudstjänsten, så jag var ganska övertygad om att mormor och hennes väninna skulle smita ut diskret när det var över. Men inte. De mötte mig så glatt efter gudstjänsten. Inte bara glatt, de var helt tagna av upplevelsen. Av dopet, men också av hela atmosfären i kyrkan. Inget hade kunnat göra mig gladare.
För mig blev det här till en enorm uppmuntran och något som ännu mer styrkte min tro. Dels var det enormt starkt av min nittioåriga mormor att ta sig till kyrkan. Att hon dessutom stannade hela gudstjänsten och en god stund i minglet efteråt var mer än jag kunnat föreställa mig. Men det som berör mig djupare än var ord kan uttrycka är att jag kände mig så sammankopplad med min mormor tack vare vår gemensamma tro.
Den glädje som jag känner över att vara i Guds hus, kyrkan, precis den glädjen upplevde jag att mormor kände. Den glädje och vördnad som jag känner inför dopet, precis den glädjen och vördnaden upplevde jag att min mormor kände. Att våra hjärta klappar på samma sätt inför de här sakerna trots vår drygt sextioåriga åldersskillnad säger mig att det finns någonting mer i tron, kyrkan, dopet än att det bara är något yttre. Det är så mycket större, så mycket djupare.
Nyligen träffade jag mormor igen. Hon kunde inte sluta prata om besöket i kyrkan. Det jag ser i hennes blick och hör i hennes röst när hon pratar om det vittnar om att det här är någonting man inte ångrar att man håller fast vid när man tydligt närmar sig slutet av det här livet. Det håller. Så jag fortsätter.
Om Livet...
Men döm om min förvåning när jag såg henne komma arm i arm med sin väninna genom entrén på Nalen. Det var många som tittade till lite extra när de såg dessa äldre damer stega fram. Medelåldern i Hillsong ligger någonstans vid 25-30år, så min mormor med sina 90 stolta höjde medelåldern rätt markant. Mitt hjärta gladdes över hur många av mina vänner som gjorde det lilla extra för att min mormor och hennes väninna skulle trivas och känna sig välkomna.
Det blev en fantastisk gudstjänst. Precis som en vigsel är en stor tillställning just för att man på ett så tydligt sätt tar ställning offentligt, så är dop också en väldigt mäktig upplevelse, bland annat för att det är ett tydligt ställningstagande för ens tro. Dopförrättningen var i början av gudstjänsten, så jag var ganska övertygad om att mormor och hennes väninna skulle smita ut diskret när det var över. Men inte. De mötte mig så glatt efter gudstjänsten. Inte bara glatt, de var helt tagna av upplevelsen. Av dopet, men också av hela atmosfären i kyrkan. Inget hade kunnat göra mig gladare.
För mig blev det här till en enorm uppmuntran och något som ännu mer styrkte min tro. Dels var det enormt starkt av min nittioåriga mormor att ta sig till kyrkan. Att hon dessutom stannade hela gudstjänsten och en god stund i minglet efteråt var mer än jag kunnat föreställa mig. Men det som berör mig djupare än var ord kan uttrycka är att jag kände mig så sammankopplad med min mormor tack vare vår gemensamma tro.
Den glädje som jag känner över att vara i Guds hus, kyrkan, precis den glädjen upplevde jag att mormor kände. Den glädje och vördnad som jag känner inför dopet, precis den glädjen och vördnaden upplevde jag att min mormor kände. Att våra hjärta klappar på samma sätt inför de här sakerna trots vår drygt sextioåriga åldersskillnad säger mig att det finns någonting mer i tron, kyrkan, dopet än att det bara är något yttre. Det är så mycket större, så mycket djupare.
Nyligen träffade jag mormor igen. Hon kunde inte sluta prata om besöket i kyrkan. Det jag ser i hennes blick och hör i hennes röst när hon pratar om det vittnar om att det här är någonting man inte ångrar att man håller fast vid när man tydligt närmar sig slutet av det här livet. Det håller. Så jag fortsätter.
Om Livet...
onsdag 26 oktober 2011
Om Livet: Kraftkällor
Vi befinner oss mitt i terminen, och höstmörkret ger sig till känna. Allt är i full rullning. Det är lätt att bli fartblind. Det är lätt hänt att det vardagliga blir slentrian. Det är lätt att känna sig allmänt omotiverad och trött. Det är lätt att man drömmer sig bort, till en tid och plats utan vardagsbekymmer, utan krav och ansvar.
Så mycket viktigare blir det då att se ljusglimtarna i tillvaron, i vardagen, det som är livet. De där stunderna som ger energi för dagen. För min del har jag kommit på att mina vardagar innehåller minst tre tydliga hållpunkter som ger kraft och energi.
Den första är morgonen. Jag brukar gå upp först. Det är tyst och lugnt i lägenheten och oftast inget trafikljud utifrån. Lagom tills jag ska sätta mig och äta frukost brukar Shanice ropa: "Pappa!". Så kommer hon och sitter hos mig och vaknar till medan jag äter. Om hon inte ropar så har jag en lugn skön stund för mig själv.
Min andra hållpunkt för dagen är när jag möter mina tjejer igen på eftermiddagen. Att lämna arbetsdagen bakom sig går i ett fingerknäpp när man möts av en liten tjej som springer emot en med öppna armar och av sin älskade fru
Den tredje ljusglimten för dagen är när det är sovdags för Shanice. Att som pappa få sitta vid sin prinsessa och be aftonbön och sjunga medan hon ligger och kramar sitt favvogosedjur är en glädje djupare än många andra.
Jag tror att du om du ser över din dag, kanske behöver du leta, men jag tror du kan hitta ljusglimtar, små eller stora kraftkällor som styrker och motiverar för dagens åtaganden.
För mig är den här sången är en påminnelse om den ultimata kraftkällan, som håller när alla andra vacklar. Hoppas den kan vara det för dig också!
Om Livet...
Så mycket viktigare blir det då att se ljusglimtarna i tillvaron, i vardagen, det som är livet. De där stunderna som ger energi för dagen. För min del har jag kommit på att mina vardagar innehåller minst tre tydliga hållpunkter som ger kraft och energi.
Den första är morgonen. Jag brukar gå upp först. Det är tyst och lugnt i lägenheten och oftast inget trafikljud utifrån. Lagom tills jag ska sätta mig och äta frukost brukar Shanice ropa: "Pappa!". Så kommer hon och sitter hos mig och vaknar till medan jag äter. Om hon inte ropar så har jag en lugn skön stund för mig själv.
Min andra hållpunkt för dagen är när jag möter mina tjejer igen på eftermiddagen. Att lämna arbetsdagen bakom sig går i ett fingerknäpp när man möts av en liten tjej som springer emot en med öppna armar och av sin älskade fru
Den tredje ljusglimten för dagen är när det är sovdags för Shanice. Att som pappa få sitta vid sin prinsessa och be aftonbön och sjunga medan hon ligger och kramar sitt favvogosedjur är en glädje djupare än många andra.
Jag tror att du om du ser över din dag, kanske behöver du leta, men jag tror du kan hitta ljusglimtar, små eller stora kraftkällor som styrker och motiverar för dagens åtaganden.
För mig är den här sången är en påminnelse om den ultimata kraftkällan, som håller när alla andra vacklar. Hoppas den kan vara det för dig också!
Om Livet...
måndag 24 oktober 2011
Om Livet: Rätt att, men inte nödvändigtvis rätt
"Att man har rätt till något, betyder det inte nödvändigtvis att det är rätt".
Den meningen har ringt inom mig idag. Jag vet inte om det är ett vedertaget ordspråk eller om jag själv kommit på det. Det spelar ingen roll, för om det är sant så är det bara en formulering av något som är sant oavsett vem som formulerar det.
Hur menar jag då? Jo, till exempel: när något gått fel och man benar i vem som orsakat felet för att hitta en syndabock så visst kan det vara ens rätt att peka ut felen och vem som orsakat dem. Om man blivit sårad av någon, visst har man rätt att hålla fast vid det, rätt att fortsätta vända det mot vederbörande. Ens förflutna, visst har man rätt att klamra sig kvar vid det.
Men är det rätt? Är det det bästa att göra för situationen, för de inblandade? Hjälper det till att föra situationen framåt, mot en lösning? Blir någon hjälpt i att komma framåt i livet av det? Jag är inte så säker. Tål att tänkas på.
Om Livet...
fredag 21 oktober 2011
Om Livet: My heart is overwhelmed
På söndag firar min kyrka, Hillsong Church Stockholm, femårsjubileum. Det är en viktig milstolpe och det ska firas! Det värde kyrkan tillför i mitt och min familjs liv är mer än vad jag kan sätta ord på. Att få komma till kyrkan varje söndag är som att komma hem, hem till sin familj. Där upptäcker jag mer om Gud, om livet, där finner jag mening, syfte, mål och redskap för den fortsatta vandringen i livet.
Jag är evigt tacksam till Gud för att Han ledde Anna och mig dit.. Är det något jag önskar att Du skulle få upptäcka, så är det just detta: relationen till Gud genom Jesus Kristus och vilken rikedom det är att sätta ned sina rötter i Guds kyrka! Kom och fira med oss på Nalen på söndag kl 11, 16 och 18! Ingen entréavgift eller föranmälan krävs, bara kom. Du kommer inte ångra Dig!
Passar på att dela med mig av en sång, My heart is overwhelmed, som bättre fångar det jag känner, än vad enbart ord kan.
Eller klicka här
Om Livet...
tisdag 18 oktober 2011
Om Livet: Efterdyningar
Ett ord har klingat i mitt inre de senaste veckorna: Ordet efterdyningar. Det började med att jag hörde ordet på engelska: Aftermath. Jag hörde det i en sång med Hillsong United. Den sången påminner mig om tacksamheten över att få leva i efterdyningarna av Jesu liv, död och uppståndelse. Skillnaden det gör i mitt liv är bortom ord...
Likafullt som efterdyningarna av vad Jesus gjort är väldigt omfattande och betydelsefulla, så tror jag att du och jag lämnar efterdyningar där vi går fram i livet. Utan att vara överanalyserande, så tror jag man har mycket förtjänt av att fundera igenom vad för efterdyningar man vill lämna där man går fram. Jag kan givetvis aldrig bestämma hur en annan människa uppfatta efterdyningarna där jag går fram, men genom att ha en uppfattning om vad jag önskar, så ökar i alla fall sannolikheten att det blir som jag önskar.
Vad för efterdyningar vill jag lämna efter mig?
Jag passar på att dela denna fantastiska sång med Hillsong United: Aftermath.
Om Livet...
Likafullt som efterdyningarna av vad Jesus gjort är väldigt omfattande och betydelsefulla, så tror jag att du och jag lämnar efterdyningar där vi går fram i livet. Utan att vara överanalyserande, så tror jag man har mycket förtjänt av att fundera igenom vad för efterdyningar man vill lämna där man går fram. Jag kan givetvis aldrig bestämma hur en annan människa uppfatta efterdyningarna där jag går fram, men genom att ha en uppfattning om vad jag önskar, så ökar i alla fall sannolikheten att det blir som jag önskar.
Vad för efterdyningar vill jag lämna efter mig?
Jag passar på att dela denna fantastiska sång med Hillsong United: Aftermath.
Eller klicka här
Om Livet...
söndag 16 oktober 2011
Om Livet: Gotta love the 80's
Ramlade över den här. Måste dela den. Fantastisk låt med fantastiska artister. Väldigt mycket åtti, med allt vad det innebär. Enorma frisyrer bland annat ;)
lördag 15 oktober 2011
Om Livet: Snap
Måste bara dela den här sjukt sköna låten, "Snap" med Kiki Sheard. Synd att den inte förärats med en musikvideo som gör den rättvisa. Men men, låten är bra nog att stå för sig.
För mig handlar låten om lägen i livet när det gäller att hellre fly än illa fäkta som det heter. Situationer man finner sig på väg in i, eller kanske mitt i, där man vet att man inte ska vara. Kvar finns bara en sak att göra: "Snap out of it".
Om Livet...
För mig handlar låten om lägen i livet när det gäller att hellre fly än illa fäkta som det heter. Situationer man finner sig på väg in i, eller kanske mitt i, där man vet att man inte ska vara. Kvar finns bara en sak att göra: "Snap out of it".
Om Livet...
onsdag 12 oktober 2011
Om Livet: Vänskapsband
Jag samtalade med en bekant härom veckan. I samtalet framkom att det för ett tag sedan tagit slut mellan honom och hans flickvän. Han förklarade att de blivit för mycket vänner. Jag vet inte om det var hela anledningen till att de avslutat sin relation, eller bara en del av den. I alla fall fick det mig att tänka.
Vad är min erfarenhet av vänskapen i en relation? Hur är det för oss, Anna och mig, är vi för mycket eller för lite vänner? Hur påverkar det oss?
Jag är jätteglad att jag tycker att Anna är fantastiskt vacker och attraktiv. Förälskelsen och dragkraften som finns mellan oss värdesätter jag högt och de värda att arbeta på för att hållas vid liv. Men det jag uppskattar mest med Anna och det som verkligen ger näring och stabilitet till vårt äktenskap i det långa loppet är vår vänskap.
Det är vänskap jag oftast önskar från Anna i vardagen. Det som hjälper mig att hitta kraft, hålla fokus och få rätsida på saker och ting är hennes vänskap. Att veta att jag kan prata av mig med henne och få råd och tips eller bara hennes lyssnande öron är ovärderligt. Likaså upplever jag att det är vänskap Anna oftast önskar av mig. Jag älskar att få höra vad som händer i hennes tankar och vad hon går igenom. Så min erfarenhet är att vänskapen i en relation inte kan bli för stor.
Om någon som läser det här står i en liknande situation som min bekanta beskrev så är mitt tips: lugn i stormen. Kanske finns det andra områden i relationen som behöver arbetas på? Kanske finns det skäl att ni går skilda vägar? Det är inte jag rätt person att svara på. Men det jag har lärt mig är att det inte är vänskapen som är problemet. Vänskapen är snarare själva kittet i relationen, det som håller den samman.
Var rädd om vänskapsbandet i relationen. Ju starkare det är desto bättre.
Om Livet...
Vad är min erfarenhet av vänskapen i en relation? Hur är det för oss, Anna och mig, är vi för mycket eller för lite vänner? Hur påverkar det oss?
Jag är jätteglad att jag tycker att Anna är fantastiskt vacker och attraktiv. Förälskelsen och dragkraften som finns mellan oss värdesätter jag högt och de värda att arbeta på för att hållas vid liv. Men det jag uppskattar mest med Anna och det som verkligen ger näring och stabilitet till vårt äktenskap i det långa loppet är vår vänskap.
Det är vänskap jag oftast önskar från Anna i vardagen. Det som hjälper mig att hitta kraft, hålla fokus och få rätsida på saker och ting är hennes vänskap. Att veta att jag kan prata av mig med henne och få råd och tips eller bara hennes lyssnande öron är ovärderligt. Likaså upplever jag att det är vänskap Anna oftast önskar av mig. Jag älskar att få höra vad som händer i hennes tankar och vad hon går igenom. Så min erfarenhet är att vänskapen i en relation inte kan bli för stor.
Om någon som läser det här står i en liknande situation som min bekanta beskrev så är mitt tips: lugn i stormen. Kanske finns det andra områden i relationen som behöver arbetas på? Kanske finns det skäl att ni går skilda vägar? Det är inte jag rätt person att svara på. Men det jag har lärt mig är att det inte är vänskapen som är problemet. Vänskapen är snarare själva kittet i relationen, det som håller den samman.
Var rädd om vänskapsbandet i relationen. Ju starkare det är desto bättre.
Om Livet...
måndag 10 oktober 2011
Om Livet: Som Grynet säger...
Så många gånger i mitt liv har jag fått höra "Robert, du måste säga ifrån", "Robert, du får inte låta dem köra med dig" och dylikt.
Jag är diplomatisk till min personlighet. Kanske är det medfött, kanske är det förvärvat exempelvis som en konsekvens av att jag är mellanbarn. Fördelen med att vara diplomatisk är att man har lätt att samarbeta med människor, man är rätt smidig i sociala sammanhang och klampar inte på i sitt eget spår. Man är mån om gruppen som helhet. Baksidan av att vara diplomatisk är att man har en tendens att slå knut på sig för att vara andra till lags. Man står inte på sig. Det är ofta rätt lätt för människor att köra över en.
Det är när sådana situationer uppkommer som de som bryr sig om mig brukar säga saker i stil med inledningen.
En sådan situation var på väg att uppkomma idag. Jag var ute på ett besök med jobbet. Inför vår ankomst hade information utgått i form av telefonsamtal och fax att vi skulle komma samt information om vad vi behöver för att kunna utföra vårt arbete. När vi kom fram var i stort sett ingenting av de sakerna förberedda. Så vi efterfrågade dem vänligt. Till svar får vi att "det här kan vi inte roa oss med, jag har faktiskt ett jobb att sköta, jag kan inte springa här som en guttaperka och passa upp på er".
Så många gånger har jag stått och svalt liknande utspel. Men inte idag. Inte så att jag fick ett frispel tillbaka. Men jag tittade på vederbörande och sa bestämt "det här handlar inte om att du passar upp på oss, utan det här handlar om vårat gemensamma intresse för patienternas bästa". Hon skrattade generat. Fortsättningsvis var hon mycket mer samarbetsvillig.
För er som är mer offensiva i er personlighet än jag kanske tycker det här inte låter som någon big deal. Men ni som, precis som jag, ofta kör mer defensivt, vet att det krävs rätt mycket guts för att inte backa när människor försöker köra över en på det där sättet. Det är för er jag skriver det här.
I efterhand ser jag att genom att inte backa så hjälpte jag den här personen att skifta sitt fokus. Hennes fokus var att hon var stressad och hon upplevde det som att vi förväntade oss att hon skulle passa upp på oss. Men jag framhöll det som var både hennes och vårt mål: patienternas bästa.
Jag förväntar mig ingen "hero of the day-utmärkelse" för det här. Men jag hoppas det kan uppmuntra någon annan att inte backa när det inte är det rätta, ut stå stadigt kvar. Jag är glad att jag äntligen lyckades göra det SVT's gamla personlighet Grynet sa: "Ta ingen skit".
Om Livet...
Jag är diplomatisk till min personlighet. Kanske är det medfött, kanske är det förvärvat exempelvis som en konsekvens av att jag är mellanbarn. Fördelen med att vara diplomatisk är att man har lätt att samarbeta med människor, man är rätt smidig i sociala sammanhang och klampar inte på i sitt eget spår. Man är mån om gruppen som helhet. Baksidan av att vara diplomatisk är att man har en tendens att slå knut på sig för att vara andra till lags. Man står inte på sig. Det är ofta rätt lätt för människor att köra över en.
Det är när sådana situationer uppkommer som de som bryr sig om mig brukar säga saker i stil med inledningen.
En sådan situation var på väg att uppkomma idag. Jag var ute på ett besök med jobbet. Inför vår ankomst hade information utgått i form av telefonsamtal och fax att vi skulle komma samt information om vad vi behöver för att kunna utföra vårt arbete. När vi kom fram var i stort sett ingenting av de sakerna förberedda. Så vi efterfrågade dem vänligt. Till svar får vi att "det här kan vi inte roa oss med, jag har faktiskt ett jobb att sköta, jag kan inte springa här som en guttaperka och passa upp på er".
Så många gånger har jag stått och svalt liknande utspel. Men inte idag. Inte så att jag fick ett frispel tillbaka. Men jag tittade på vederbörande och sa bestämt "det här handlar inte om att du passar upp på oss, utan det här handlar om vårat gemensamma intresse för patienternas bästa". Hon skrattade generat. Fortsättningsvis var hon mycket mer samarbetsvillig.
För er som är mer offensiva i er personlighet än jag kanske tycker det här inte låter som någon big deal. Men ni som, precis som jag, ofta kör mer defensivt, vet att det krävs rätt mycket guts för att inte backa när människor försöker köra över en på det där sättet. Det är för er jag skriver det här.
I efterhand ser jag att genom att inte backa så hjälpte jag den här personen att skifta sitt fokus. Hennes fokus var att hon var stressad och hon upplevde det som att vi förväntade oss att hon skulle passa upp på oss. Men jag framhöll det som var både hennes och vårt mål: patienternas bästa.
Jag förväntar mig ingen "hero of the day-utmärkelse" för det här. Men jag hoppas det kan uppmuntra någon annan att inte backa när det inte är det rätta, ut stå stadigt kvar. Jag är glad att jag äntligen lyckades göra det SVT's gamla personlighet Grynet sa: "Ta ingen skit".
Om Livet...
söndag 9 oktober 2011
Om Livet: Victory
Gillar man gospel, eller vill lära sig något om gospel så är det väl värt att känna till Yolanda Adams. Jag blev påmind om en av hennes låtar idag. Den hjälper mig att hitta fokus, den gör mig peppad och ger mig energi. Hoppas den kan göra det även för dig!
Om Livet...
Om Livet...
torsdag 6 oktober 2011
Om Livet: Don't Cry
Måste dela en av mina starkaste musikupplevelser någonsin. Det är snart två år sedan. En av mina favoritartister, Kirk Franklin, hade konsert i globen. En av våra bästa svenska artister, Samuel Ljungblahd, var förband. Under Kirks konsert så blev Samuel bjuden upp på scenen helt spontant, och fick välja att framföra en av Kirks sånger. Det var inte utan att man undrade vart det hela skulle sluta. Att bli bjuden upp på scenen spontant inför ett fullsatt globen och framföra en sång som man inte hunnit repa ihop sig om skulle få de flesta av oss smått skakiga i knäna. Men det blev en helt fantastisk stund, som slutade i en fantastisk duett mellan Samuel och en av Kirks körsångerskor, Nikki Ross. Lyssna, se och njut!
Eller klicka här: http://youtu.be/6sYr2Baifzg
Om Livet...
Om Livet...
måndag 3 oktober 2011
Om Livet: Hosanna
Ikväll blev jag påmind om en låt som på något sätt bott inom mig ända sedan jag för första gången hörde den för några år sedan. Hela låten är helt fantastisk, men särskilt sticket berör mig väldigt djupt. Det är som en bön. Den bär jag ständigt med mig inombords:
Heal my heart and make it clean
Open up my eyes to the things unseen
Show me how to love like You have loved me
Break my heart for what breaks Yours
Everything I am for Your kingdoms cause
As I walk from earth into eternity
Eller kolla här: http://youtu.be/AQGJdTpMUcU
Om Livet...
lördag 1 oktober 2011
Om Livet: Skapa förväntan
Häromdagen satt jag på jobbet och tittade igenom min tidbok för dagen. Vid en av patienterna som var inbokade stod det "otrevlig" bredvid själva bokningen. Jag frågade min kollega som hade gjort bokningen vad det gällde. Hon berättade då hur patienten hade varit väldigt oartig och otrevlig i telefon när bokningen gjordes.
Patienten var inbokad sent på eftermiddagen. Hela dagen låg det i bakhuvudet och malde att jag skulle träffa en sådan otrevlig person. I mitt undermedvetna bearbetade jag hur jag skulle bemöta personen i fråga. Olika scenarier spelades upp i mitt huvud, varav många inte var positiva. När det väl var dags att ta in patienten hade jag hunnit bli riktigt spänd inför mötet.
Personen som kom in i behandlingsrummet uppfattade jag inte på något sätt som min kollega hade beskrivit. Det var en liten man i övre medelåldern som på alla sätt var trevlig, artig och medgörlig. En undersökning gjordes och tider för fortsatt behandling bokades in utan minsta friktion i vår kommunikation.
Situationen satte igång mina tankar kring ett par saker. Min kollegas ord om den här mannen hade påverkat min förväntan inför mötet med honom på ett negativt sätt. Jag säger inte att min kollega hade fel när hon återgav hur otrevlig mannen varit i telefon. Hon berättade bara vad hon upplevde. Jag konstaterar bara att det hon sa skapade en negativ förväntan inom mig, vilket drog energi ur mig under dagen. Energi som jag i efterhand tycker var bortkastad.
Ord vi säger skapar saker. Ord vi säger påverkar våra egna och andra människors tankar och känslor. Tankar och känslor leder till handlingar. Vad för tankar, känslor och således handlingar vill jag skapa hos mig själv och andra? Det tål att tänkas på.
Situationen lär mig också att jag behöver fortsätta lära mig att vara selektiv med vilka ord och vems ord jag tar till mig av. Inte så att jag ska sluta lyssna när människor jag möter berättar saker. Men att ha ett tänkande kring "ok, det den här personen säger till mig, vad skapar det i mig? Ska jag låta det sjunka in i mig som en sanning, eller ska jag lyssna men därefter låta det passera och låta orden stå för den personen, inte för mig".
Vad skapar du med det du säger? Vad får människors ord skapa inom dig? Vems ord får skapa saker inom dig?
Om Livet...
Patienten var inbokad sent på eftermiddagen. Hela dagen låg det i bakhuvudet och malde att jag skulle träffa en sådan otrevlig person. I mitt undermedvetna bearbetade jag hur jag skulle bemöta personen i fråga. Olika scenarier spelades upp i mitt huvud, varav många inte var positiva. När det väl var dags att ta in patienten hade jag hunnit bli riktigt spänd inför mötet.
Personen som kom in i behandlingsrummet uppfattade jag inte på något sätt som min kollega hade beskrivit. Det var en liten man i övre medelåldern som på alla sätt var trevlig, artig och medgörlig. En undersökning gjordes och tider för fortsatt behandling bokades in utan minsta friktion i vår kommunikation.
Situationen satte igång mina tankar kring ett par saker. Min kollegas ord om den här mannen hade påverkat min förväntan inför mötet med honom på ett negativt sätt. Jag säger inte att min kollega hade fel när hon återgav hur otrevlig mannen varit i telefon. Hon berättade bara vad hon upplevde. Jag konstaterar bara att det hon sa skapade en negativ förväntan inom mig, vilket drog energi ur mig under dagen. Energi som jag i efterhand tycker var bortkastad.
Ord vi säger skapar saker. Ord vi säger påverkar våra egna och andra människors tankar och känslor. Tankar och känslor leder till handlingar. Vad för tankar, känslor och således handlingar vill jag skapa hos mig själv och andra? Det tål att tänkas på.
Situationen lär mig också att jag behöver fortsätta lära mig att vara selektiv med vilka ord och vems ord jag tar till mig av. Inte så att jag ska sluta lyssna när människor jag möter berättar saker. Men att ha ett tänkande kring "ok, det den här personen säger till mig, vad skapar det i mig? Ska jag låta det sjunka in i mig som en sanning, eller ska jag lyssna men därefter låta det passera och låta orden stå för den personen, inte för mig".
Vad skapar du med det du säger? Vad får människors ord skapa inom dig? Vems ord får skapa saker inom dig?
Om Livet...
onsdag 28 september 2011
Om Livet: Sänk garden
"The real you is more interesting than the fake somebody else" hörde jag Lauryn Hill säga till mig genom Iphone-hörlurarna på vägen hem från jobbet idag. Orden är från hennes Unplugged-platta från 2002. En favorit. Att man kan göra en så stark platta genom att i all enkelhet spela upp några av sina låtar med hjälp av endast en gitarr förundrar mig. För mig är det är en bra artist, och i det här fallet, en artist som har mycket tänkvärt att säga.
"Bra sagt" tänkte jag för mig själv där jag satt på tunnelbanan. Senare på eftermiddagen var vi och storhandlade, Anna, Shanice och jag. Anna hade bestämt träff med en kompis på kvällen. Mot slutet av handlingen insåg vi att det började bli ont om tid. Efter lite om och men insåg vi att det mest lämpliga var att kompisen kom hem till oss.
När man ska få hem människor tycker jag det känns bäst om man hinner städa undan, i alla fall något sånär. Men det var inte att tänka på ikväll. Tvätt hängde framme, disk och kassar från handlingen. Det såg helt enkelt ut som en typisk vardag. Så det var bara att svälja sin stolthet och inse att vi inte kunde visa upp vårt hem med en polerad yta.
Vi fick en guldstund tillsammans allihop, åt en enkel middag, skrattade åt Shanices alla påhitt och hade däremellen jättebra samtal. Ett alternativ hade varit att skjuta på träffen med kompisen till en kväll när saker och ting kunde vara mer tillrättalagda. Men många vardagar är rätt fulla, så vem vet när det då hade blivit av. Istället valde vi att ge den här kompisen lite mer av "the real us". Vi släppte in henne i vår vardag. Det gjorde oss och henne rikare än om vi missat tillfället att ses.
När pretentionerna sänks blir saker mer äkta. Så sänk garden, låt människor möta Dig, som Du är, där Du är!
Om Livet...
"Bra sagt" tänkte jag för mig själv där jag satt på tunnelbanan. Senare på eftermiddagen var vi och storhandlade, Anna, Shanice och jag. Anna hade bestämt träff med en kompis på kvällen. Mot slutet av handlingen insåg vi att det började bli ont om tid. Efter lite om och men insåg vi att det mest lämpliga var att kompisen kom hem till oss.
När man ska få hem människor tycker jag det känns bäst om man hinner städa undan, i alla fall något sånär. Men det var inte att tänka på ikväll. Tvätt hängde framme, disk och kassar från handlingen. Det såg helt enkelt ut som en typisk vardag. Så det var bara att svälja sin stolthet och inse att vi inte kunde visa upp vårt hem med en polerad yta.
Vi fick en guldstund tillsammans allihop, åt en enkel middag, skrattade åt Shanices alla påhitt och hade däremellen jättebra samtal. Ett alternativ hade varit att skjuta på träffen med kompisen till en kväll när saker och ting kunde vara mer tillrättalagda. Men många vardagar är rätt fulla, så vem vet när det då hade blivit av. Istället valde vi att ge den här kompisen lite mer av "the real us". Vi släppte in henne i vår vardag. Det gjorde oss och henne rikare än om vi missat tillfället att ses.
När pretentionerna sänks blir saker mer äkta. Så sänk garden, låt människor möta Dig, som Du är, där Du är!
Om Livet...
måndag 26 september 2011
Om Livet: By the grace of God
Häromdagen pratade jag med en person som jag lärt känna nyligen. Hon kommer från ett engelskspråkigt land. Jag frågade henne hur det går med plugget. Hon svarade att det går bra. "By the grace of God", tillade hon som en bisats.
Genom Guds nåd. Vilken avslutning på den meningen. Vilken ödmjukhet och uttryck av tacksamhet. Enkelt men tydligt invävt i en vanlig konversation. I vår kultur och tidsålder där var och en är sin egen välgångs och lyckas smed är det lite okonventionellt att uttrycka sig som hon gjorde. Man hajar till.
När någon frågar mig hur det går med saker och ting, hur ofta är jag så tydlig med vem det är som ska ha cred för det som går bra? Sällan. I alla fall när det gäller de där vardagliga sakerna, att få det vardagliga att fungera. Men det är ingen självklarhet. Väldigt få saker i livet är det. Och det här uttrycket tyder på en insikt om det. Där finns något att lära.
Så om min måndag, denna första dag på arbetsveckan, kan jag säga att den har varit bra, väldigt bra.
By the grace of God.
Om Livet...
Genom Guds nåd. Vilken avslutning på den meningen. Vilken ödmjukhet och uttryck av tacksamhet. Enkelt men tydligt invävt i en vanlig konversation. I vår kultur och tidsålder där var och en är sin egen välgångs och lyckas smed är det lite okonventionellt att uttrycka sig som hon gjorde. Man hajar till.
När någon frågar mig hur det går med saker och ting, hur ofta är jag så tydlig med vem det är som ska ha cred för det som går bra? Sällan. I alla fall när det gäller de där vardagliga sakerna, att få det vardagliga att fungera. Men det är ingen självklarhet. Väldigt få saker i livet är det. Och det här uttrycket tyder på en insikt om det. Där finns något att lära.
Så om min måndag, denna första dag på arbetsveckan, kan jag säga att den har varit bra, väldigt bra.
By the grace of God.
Om Livet...
lördag 24 september 2011
Om Livet: Keep this fire burning
När den här låten kom ut i början på hösten 2002 så hade jag precis flyttat till Norrköping och påbörjat en utbildning. Men i själva verket visste jag inte riktigt vad jag höll på med eller vart jag var på väg i livet. Det hade min Gode Herde bättre koll på kan jag konstatera i efterhand. En vacker, lite spännande hemlighetsfull tjej som jag mötte på ett café en kväll där blev fyra år senare min högt älskade fru.
Men det visste jag inte då, där på hösten, utan på många sätt kände jag mig ganska vilsen. Då kom den här låten som en frisk, styrkande, tröstande vind. Den är så skön och peppande. Jag vet inte vad Robyn tänkte på när hon skrev den, men för mig säger låten mycket om hur jag tror att Gud ser på oss och vem Gud vill vara för oss.
Det är så coolt med musik, att avsändaren kan mena en sak, men mottagaren kan ta emot det på ett helt annat sätt. Hoppas den här låten kan tala på något positivt sätt till dig!
Men det visste jag inte då, där på hösten, utan på många sätt kände jag mig ganska vilsen. Då kom den här låten som en frisk, styrkande, tröstande vind. Den är så skön och peppande. Jag vet inte vad Robyn tänkte på när hon skrev den, men för mig säger låten mycket om hur jag tror att Gud ser på oss och vem Gud vill vara för oss.
Det är så coolt med musik, att avsändaren kan mena en sak, men mottagaren kan ta emot det på ett helt annat sätt. Hoppas den här låten kan tala på något positivt sätt till dig!
fredag 23 september 2011
Om Livet: Alright
Den här videon gör mig så glad! Scenografin, koreografin, handlingen, allt är så snyggt utformat, samtidigt med en uppenbar glimt i ögat.
En låt om vänskap, om vänner som man vet att man kan räkna med och lita på. Sådana vänner är ovärderliga. Jag önskar innerligt att du skulle få erfara sådan vänskap. Du är värd det.
Hoppas låten kan sätta dig i ett skönt mood inför helgen! Hoppas den blir avkopplande och välgörande för dig!
En låt om vänskap, om vänner som man vet att man kan räkna med och lita på. Sådana vänner är ovärderliga. Jag önskar innerligt att du skulle få erfara sådan vänskap. Du är värd det.
Hoppas låten kan sätta dig i ett skönt mood inför helgen! Hoppas den blir avkopplande och välgörande för dig!
Om Livet
Om Livet: Overjoyed
Musik! Om och om igen tackar jag Gud att jag fått det att njuta av. Som en doft av himlen här på jorden!
Den här låten, Overjoyed, med Stevie Wonder är så speciell för mig. Jag hörde den för ett par år sen, då i en fantastisk version med Mary J Blige. Ögonblicket jag hörde den så visste jag att jag hört den som barn. Känslan jag fick bara gjorde att jag visste det. Jag tror vi hade den på kassettband i bilen. Vad annars kan koppla ihop olika epoker i livet med femton års mellanrum, om inte musik.
Hela låten är så vacker. Den får mig att vilja skratta och brista ut i gråt på samma gång. Det är bara musik som kan slå an sådana strängar. Så är det för mig i alla fall. Det är så uppfriskande, så välgörande.
Jag älskar ordet Overjoyed. Det beskriver en känsla som jag önskar alla människor att få uppleva i livet. Den känslan fylls jag med varje gång jag börjar räkna upp för mig själv allt gott jag har här i livet: Anna, Shanice, hela resten av familjen, kyrkan, att jag får leva i en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus. Så mycket gott, så oförtjänt.
Enough said. Lyssna och njut!
Den här låten, Overjoyed, med Stevie Wonder är så speciell för mig. Jag hörde den för ett par år sen, då i en fantastisk version med Mary J Blige. Ögonblicket jag hörde den så visste jag att jag hört den som barn. Känslan jag fick bara gjorde att jag visste det. Jag tror vi hade den på kassettband i bilen. Vad annars kan koppla ihop olika epoker i livet med femton års mellanrum, om inte musik.
Hela låten är så vacker. Den får mig att vilja skratta och brista ut i gråt på samma gång. Det är bara musik som kan slå an sådana strängar. Så är det för mig i alla fall. Det är så uppfriskande, så välgörande.
Jag älskar ordet Overjoyed. Det beskriver en känsla som jag önskar alla människor att få uppleva i livet. Den känslan fylls jag med varje gång jag börjar räkna upp för mig själv allt gott jag har här i livet: Anna, Shanice, hela resten av familjen, kyrkan, att jag får leva i en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus. Så mycket gott, så oförtjänt.
Enough said. Lyssna och njut!
Om Livet...
torsdag 22 september 2011
Om Livet: Lesson learned
Häromdagen när jag kom hem på eftermiddagen kände jag att jag bar med mig en dålig eftersmak av dagen. Jag började fundera på vad det kunde bero på. Så tänkte jag tillbaka och kom att tänka på en person jag mött under dagen. Där, i mötet med den personen låg problemet. Men vad var problemet? Efter en stund kom jag på det: min upplevelse med den personen var att vederbörande försökte utnyttja min goda vilja.
Det är något jag måste passa mig för inser jag. Jag är skyldig mig själv det. Den energi och glädje det drar, är det helt enkelt inte värt. Då fyller min energi och glädje bättre funktion i att läggas på människor som tar emot dem och uppskattar dem, och inte försöker fortsätta att suga ur en allt. Även om det tar emot, så gynnar det i långa loppet personen i fråga att jag är tydlig med vart gränsen går.
Jag säger inte att det inte finns lägen när man behöver gå den extra milen för en medmänniska, lägen när man behöver ge utan garantier att få tillbaka. Men det jag blir påmind om av den här situationen är att sätta värde på mig själv och på det jag gör. Tillåter jag att jag och det jag gör behandlas hur som helst? Jag blev också påmind om att prioritera. Vem och vad lägger jag min energi på?
Den dåliga eftersmak som det här mötet orsakade, gav mig också en sämre start på resten av dagen. Är det ok? Tillåter jag det gentemot mig själv och gentemot de mina som jag skulle tillbringa resten av dagen och kvällen med?
Kanske låter det som att det var ett fruktansvärt möte jag var med om, eller som att jag förstorar upp en situation som egentligen inte var så allvarlig. Inget av det är sant. Men situationen satte fingret på några viktiga saker för mig, och gav mig några viktiga frågeställning, som jag tror någon annan kan ha nytta av också. Jag anklagar inte personen i fråga, utan jag vänder fingret mot mig själv och frågar mig själv hur jag hanterar situationer som denna till en annan gång. Genom att tänka igenom frågorna som dök upp, så tror jag att jag nästa gång kommer hantera en liknande situation mycket bättre.
Om Livet...
Det är något jag måste passa mig för inser jag. Jag är skyldig mig själv det. Den energi och glädje det drar, är det helt enkelt inte värt. Då fyller min energi och glädje bättre funktion i att läggas på människor som tar emot dem och uppskattar dem, och inte försöker fortsätta att suga ur en allt. Även om det tar emot, så gynnar det i långa loppet personen i fråga att jag är tydlig med vart gränsen går.
Jag säger inte att det inte finns lägen när man behöver gå den extra milen för en medmänniska, lägen när man behöver ge utan garantier att få tillbaka. Men det jag blir påmind om av den här situationen är att sätta värde på mig själv och på det jag gör. Tillåter jag att jag och det jag gör behandlas hur som helst? Jag blev också påmind om att prioritera. Vem och vad lägger jag min energi på?
Den dåliga eftersmak som det här mötet orsakade, gav mig också en sämre start på resten av dagen. Är det ok? Tillåter jag det gentemot mig själv och gentemot de mina som jag skulle tillbringa resten av dagen och kvällen med?
Kanske låter det som att det var ett fruktansvärt möte jag var med om, eller som att jag förstorar upp en situation som egentligen inte var så allvarlig. Inget av det är sant. Men situationen satte fingret på några viktiga saker för mig, och gav mig några viktiga frågeställning, som jag tror någon annan kan ha nytta av också. Jag anklagar inte personen i fråga, utan jag vänder fingret mot mig själv och frågar mig själv hur jag hanterar situationer som denna till en annan gång. Genom att tänka igenom frågorna som dök upp, så tror jag att jag nästa gång kommer hantera en liknande situation mycket bättre.
Om Livet...
tisdag 20 september 2011
Om Livet: A willing heart
”There’s nothing purer than a willing heart”
Idag slog det mig att den frasen har klingat i mitt huvud i säkert en månads tid, av och till. Vissa saker tänker man inte på aktivt, utan de bara finns där i ens inre och ligger till sig. Frasen är från en låt, ”It’s not in vain”, med Evelina Gard och John Stoddart.
När jag börjar fundera kring varför just den frasen klingat i mitt huvud så inser jag att det måste vara just för att jag ser så många ”willing hearts” omkring mig, och kan konstatera vilken skillnad det gör i en människas liv.
”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet” står det i Ordspråksboken.
Genom livet är det mycket som kan hända med ens hjärta. Det kan bli fyllt, uttömt, brustet, helt, sårat, läkt för att nämna några saker. Vi var och en har en viktig uppgift i att vaka över våra hjärtan, skydda dem genom att vara noggranna med vad och vem vi låter komma åt dem. För om det är från vårt hjärta som våra liv utgår, så har det som händer med våra hjärtan en avgörande betydelse för hela våra liv. Och våra liv har betydelse utan ände.
Om man genom allt kan bevara sitt hjärta, bevara det villigt, villigt att göra gott, att välja rätt, att tro det bästa om andra, att försöka igen, att våga tro, våga älska, våga satsa, så har man mycket vunnet.
Så, från mitt hjärta: Jag vill!
Om Livet...
Om Livet...
lördag 17 september 2011
Om Livet: Stick hål på bluffen
Jag har avslöjat mig själv. Jag har upptäckt ett mönster i mina tankar, en föreställning som behöver tas hål på...
Det var någon dag efter jobbet här i veckan som jag var i lekparken med Shanice. Hon sprang omkring och var fullt sysselsatt i sin fantasivärld. Jag gick och tänkte på någonting från arbetsdagen och tänkte vidare kring mitt yrke. Så började jag tänka på mina kollegor och började jämföra mig med dem och så spann det vidare till en känsla av att "när ska det uppdagas att du inte alls är så bra som du borde vara, att de andra är mycket duktigare än dig, att du egentligen bara är en bluff?".
Nu när jag läser den känslan rakt upp och ned så ser jag hur absurd den är. Legitimation utfärdad av Socialstyrelsen baserad på fem års studier med mängder med avklarade tentor, kliniska prov, förhör, redovisningar. Tre års erfarenhet från flera arbetsplatser, flertalet kompetenshöjande kurser, mängder med nöjda patienter. Det låter inte som beskrivningen av en person som inte kan sitt jobb
Så fortsatte jag att tänka, hur är det i andra sammanhang då? Exempelvis som låtskrivare och bloggare. Även där kan jag komma på mig själv att dras med känslan av att inte räcka till, att vara en bluff som ännu inte avslöjats. Samma sak i mitt engagemang i kyrkan när jag är med i lovsångsteamet eller tolkar, så kryper de där tankarna ikapp emellanåt. "Du sjunger inte tillräckligt bra, din engelska är inte tillräckligt bra och du tolkar inte tillräckligt snabbt. Dessutom är du inte en tillräckligt bra kristen" är tankar som jagar mig emellanåt.
Inte förrän nu har jag kopplat ihop de här olika områdena och sett mönstret, utan jag har bara tänkt på de här olika sammanhangen vart och ett för sig. Men när jag såg att de här tankesätten och den här känslan kryper sig in i så många områden av mitt liv så inser jag att det här inte har att göra med min faktiska kompetens eller äkthet inom respektive område. Det bottnar i en betvivlan av de förmågor som finns där inom mig.
Jag skriver inte det här utifrån självömkan eller för att någon ska tycka synd om stackars Robert som kämpar med sitt självförtroende. Men det var nyttigt för mig att inse grundproblemet som är en gemensam nämnare i flera områden av mitt liv. Och jag tror att någon eller några som läser det här kanske känner igen sig. Då vill jag tillsammans med dig eller er sticka hål på bluffen om att du och jag skulle vara en bluff, att vi inte skulle vara bra nog. Poff! Vi är tillräckligt bra. Du är tillräckligt bra. Jag är tillräckligt bra. Låt ingen annan och kanske framförallt, tillåt inte dig själv att lura i dig något annat.
Var och en har vi våra styrkor och svagheter på olika områden. Det gäller att kapitalisera i styrkorna och arbeta på svagheterna. Livet är en process. Men den processen måste ha sin utgångspunkt i att vi vet att vi är... ja, bra helt enkelt.
Om Livet...
Det var någon dag efter jobbet här i veckan som jag var i lekparken med Shanice. Hon sprang omkring och var fullt sysselsatt i sin fantasivärld. Jag gick och tänkte på någonting från arbetsdagen och tänkte vidare kring mitt yrke. Så började jag tänka på mina kollegor och började jämföra mig med dem och så spann det vidare till en känsla av att "när ska det uppdagas att du inte alls är så bra som du borde vara, att de andra är mycket duktigare än dig, att du egentligen bara är en bluff?".
Nu när jag läser den känslan rakt upp och ned så ser jag hur absurd den är. Legitimation utfärdad av Socialstyrelsen baserad på fem års studier med mängder med avklarade tentor, kliniska prov, förhör, redovisningar. Tre års erfarenhet från flera arbetsplatser, flertalet kompetenshöjande kurser, mängder med nöjda patienter. Det låter inte som beskrivningen av en person som inte kan sitt jobb
Så fortsatte jag att tänka, hur är det i andra sammanhang då? Exempelvis som låtskrivare och bloggare. Även där kan jag komma på mig själv att dras med känslan av att inte räcka till, att vara en bluff som ännu inte avslöjats. Samma sak i mitt engagemang i kyrkan när jag är med i lovsångsteamet eller tolkar, så kryper de där tankarna ikapp emellanåt. "Du sjunger inte tillräckligt bra, din engelska är inte tillräckligt bra och du tolkar inte tillräckligt snabbt. Dessutom är du inte en tillräckligt bra kristen" är tankar som jagar mig emellanåt.
Inte förrän nu har jag kopplat ihop de här olika områdena och sett mönstret, utan jag har bara tänkt på de här olika sammanhangen vart och ett för sig. Men när jag såg att de här tankesätten och den här känslan kryper sig in i så många områden av mitt liv så inser jag att det här inte har att göra med min faktiska kompetens eller äkthet inom respektive område. Det bottnar i en betvivlan av de förmågor som finns där inom mig.
Jag skriver inte det här utifrån självömkan eller för att någon ska tycka synd om stackars Robert som kämpar med sitt självförtroende. Men det var nyttigt för mig att inse grundproblemet som är en gemensam nämnare i flera områden av mitt liv. Och jag tror att någon eller några som läser det här kanske känner igen sig. Då vill jag tillsammans med dig eller er sticka hål på bluffen om att du och jag skulle vara en bluff, att vi inte skulle vara bra nog. Poff! Vi är tillräckligt bra. Du är tillräckligt bra. Jag är tillräckligt bra. Låt ingen annan och kanske framförallt, tillåt inte dig själv att lura i dig något annat.
Var och en har vi våra styrkor och svagheter på olika områden. Det gäller att kapitalisera i styrkorna och arbeta på svagheterna. Livet är en process. Men den processen måste ha sin utgångspunkt i att vi vet att vi är... ja, bra helt enkelt.
Om Livet...
torsdag 15 september 2011
Great is your mercy
Jag är svag för gospelmusik. Men å andra sidan, hur kan man inte vara det. Musik som förmedlar "goda nyheter", vilket är just vad gospel betyder, kan inte annat än att vara välgörande för själen. Första gången jag såg en bit av det här klippet var när jag bodde i USA för tio år sedan. Jag blev djupt berörd. På den tiden fanns inte Youtube, så jag visste inte om och när jag skulle kunna få se klippet igen. Men så ikväll kom jag och tänka på det, sökte efter det och fann det. Jag blev lika berörd som första gången jag såg det.
Det som berör mig är framförallt låten i sig. Jag kan inte annat än stämma in. Frasen "Great is your mercy towards me" är mer eller mindre en summering av mitt liv. Det är bara av Guds nåd som jag är där jag är i livet. Förväxla inte det med att jag påstår att mitt liv är inte perfekt, för det är inte inte. Men jag älskar det liv jag lever och kan inte annat än känna tacksamhet över det och all rikedom jag upplever att det innehåller.
Sånginsatserna kan jag inte heller annat än förundras över. Vilken pipa var och en besitter. Och vilket unikt uttrycksätt var och en har. Det berör verkligen när människor sjunger från sitt hjärta på det sättet. Njut och om det känns rätt, stäm in. Grannarna har nog ändå inte somnat. Och har de det, så tar de inte skada av lite gospel på kvällskvisten.
Det som berör mig är framförallt låten i sig. Jag kan inte annat än stämma in. Frasen "Great is your mercy towards me" är mer eller mindre en summering av mitt liv. Det är bara av Guds nåd som jag är där jag är i livet. Förväxla inte det med att jag påstår att mitt liv är inte perfekt, för det är inte inte. Men jag älskar det liv jag lever och kan inte annat än känna tacksamhet över det och all rikedom jag upplever att det innehåller.
Sånginsatserna kan jag inte heller annat än förundras över. Vilken pipa var och en besitter. Och vilket unikt uttrycksätt var och en har. Det berör verkligen när människor sjunger från sitt hjärta på det sättet. Njut och om det känns rätt, stäm in. Grannarna har nog ändå inte somnat. Och har de det, så tar de inte skada av lite gospel på kvällskvisten.
onsdag 14 september 2011
Generositet
"The world of the generous gets larger and larger; the world of the stingy gets smaller and smaller" står det i Ordspråksboken i parafrasöversättningen The Message.
Idag kopplade jag ihop de orden med en händelse, vilket kastade nytt ljus på dem. Ofta talar man om generositet gällandes att ge saker. Men generositet kan vara mycket mer än så, det kan innefatta många olika delar av livet. Avsaknad av detsamma likaså.
En vän till mig berättade om att hon och några kollegor bokat en tid och plats för ett jobbuppdrag. Det visade sig att min vän var i tid, men hade missuppfattat platsen. Det gjorde att ett par kollegor stod och väntade på henne. Missen hade vissa konsekvenser, men på intet sätt några förödande sådana. Min vän blev utskälld efter noter för misstaget och nedtryckt i skorna rejält. Både av kollegor och arbetsledare. Hon berättade hur hon hade ont i magen hela kvällen på grund av konflikten som uppstod.
Självklart får man bli irriterad när saker inte går som de ska. Självklart är det störande när missförstånd uppstår fast man tycker att man varit tydlig. Så långt förstår jag min väns kollegor. Men man kan i allra högsta grad påverka hur stor konflikt man gör av ett sådant missförstånd. Går man och ältar det och eggar upp varandra, vilket det låter som att de här personerna gjorde, så kan en liten sak rätt fort bli oproportionerligt stor. Då kan man också ganska fort hitta andra fel hos den personen man pratar om, som man kan slänga på elden, och bli ännu mer upprörd. Man ser det man letar efter.
Men hur skulle det vara att vidga perspektivet lite? Hur skulle det vara att tänka: det där hade lika gärna kunnat varit jag? Hur taget ur luften det än kan låta, så hade det faktiskt kunnat varit jag som hade missförstått vilken plats vi skulle ses på. Hur hade jag då önskat att mina kollegor tog det?
Agerandet från min väns kollegors sida bäddar inte precis för någon lösning på missförståndet, snarare skapar det en konflikt av det. Det som händer är sannolikt att min vän framöver håller sig på sin kant gentemot dem. De förlorar, eller åtminstone törnar hennes förtroende - deras värld krymper.
Om de istället valt en generös attityd av att "det hade lika gärna kunnat varit jag som missförstått", så hade det skapat ett helt annat utgångsläge. "Wow, de förstorar inte upp min miss, de visar överseende", hade min vän känt. På så sätt hade händelsen kunnat få min väns förtroende för sina kollegor att öka - deras värld hade vuxit.
Att vara generös handlar inte om att man ska släta över fel som människor gör och det handlar inte om att man ska ta skit. Det ska ingen behöva. Jag talar helt enkelt om att man kan välja, och träna på, att leva ett generöst liv, ett liv där man ger utrymme för att människor är människor, men sina fel och förtjänster. Jag talar om att ha en generös syn, ha en generös attityd, vara generös. Det kommer göra livet roligare och göra din värld större!
Idag kopplade jag ihop de orden med en händelse, vilket kastade nytt ljus på dem. Ofta talar man om generositet gällandes att ge saker. Men generositet kan vara mycket mer än så, det kan innefatta många olika delar av livet. Avsaknad av detsamma likaså.
En vän till mig berättade om att hon och några kollegor bokat en tid och plats för ett jobbuppdrag. Det visade sig att min vän var i tid, men hade missuppfattat platsen. Det gjorde att ett par kollegor stod och väntade på henne. Missen hade vissa konsekvenser, men på intet sätt några förödande sådana. Min vän blev utskälld efter noter för misstaget och nedtryckt i skorna rejält. Både av kollegor och arbetsledare. Hon berättade hur hon hade ont i magen hela kvällen på grund av konflikten som uppstod.
Självklart får man bli irriterad när saker inte går som de ska. Självklart är det störande när missförstånd uppstår fast man tycker att man varit tydlig. Så långt förstår jag min väns kollegor. Men man kan i allra högsta grad påverka hur stor konflikt man gör av ett sådant missförstånd. Går man och ältar det och eggar upp varandra, vilket det låter som att de här personerna gjorde, så kan en liten sak rätt fort bli oproportionerligt stor. Då kan man också ganska fort hitta andra fel hos den personen man pratar om, som man kan slänga på elden, och bli ännu mer upprörd. Man ser det man letar efter.
Men hur skulle det vara att vidga perspektivet lite? Hur skulle det vara att tänka: det där hade lika gärna kunnat varit jag? Hur taget ur luften det än kan låta, så hade det faktiskt kunnat varit jag som hade missförstått vilken plats vi skulle ses på. Hur hade jag då önskat att mina kollegor tog det?
Agerandet från min väns kollegors sida bäddar inte precis för någon lösning på missförståndet, snarare skapar det en konflikt av det. Det som händer är sannolikt att min vän framöver håller sig på sin kant gentemot dem. De förlorar, eller åtminstone törnar hennes förtroende - deras värld krymper.
Om de istället valt en generös attityd av att "det hade lika gärna kunnat varit jag som missförstått", så hade det skapat ett helt annat utgångsläge. "Wow, de förstorar inte upp min miss, de visar överseende", hade min vän känt. På så sätt hade händelsen kunnat få min väns förtroende för sina kollegor att öka - deras värld hade vuxit.
Att vara generös handlar inte om att man ska släta över fel som människor gör och det handlar inte om att man ska ta skit. Det ska ingen behöva. Jag talar helt enkelt om att man kan välja, och träna på, att leva ett generöst liv, ett liv där man ger utrymme för att människor är människor, men sina fel och förtjänster. Jag talar om att ha en generös syn, ha en generös attityd, vara generös. Det kommer göra livet roligare och göra din värld större!
måndag 12 september 2011
En oväntad föreställning
Alla dagar har sina guldstunder. Vissa dagar känns det som man behöver leta rejält för att hitta dem. Andra dagar är guldstunderna många och uppenbara.
En guldstund från idag var med en patient som jag mötte på ett äldreboende. Som jag tidigare nämnt så arbetar jag ett par dagar i veckan med mobil tandvård och åker bland annat ut till äldreboenden. Patienten låg i sin höj- och sänkbara säng under behandlingen. Hon var trött och matt under behandlingens gång och verkade lite smått förvirrad.
När jag sedan satte mig för att skriva journalanteckningar och min kollega var i full färd med sitt så sa damen i fråga plötsligt: "Vill ni att jag ska sjunga för er?". Paffa blev vi, men självklart ville vi det.
Vilket nummer hon bjöd på där liggandes i sin säng! Hade jag enbart hört henne så hade jag gissat att hon var en soloakt ur en Las Vegas show. Hennes händer stod för enda koreografin och med dem viftade hon stilfullt i takt med musiken, men jag hade enkelt kunnat föreställa mig henne uppträda med full uppsättning dansare och band. Hon rev av någon storbands/jazz dänga från fyrtio- femtio tal. Hon hade en fantastisk röst: jazzig/soulig med ett skönt vibrato. Idol och True Talent är helt klart ute och letar på fel ställen...
Hela scenariot gjorde mig så glad. Tänk att människor kan bjuda på sig på det okonstlade opretentiösa sättet. Man måste inte lyda jantelagen bara för att man är svensk. Jag är den här damen innerligt tacksam för att hon påminde mig om det
Hoppas du hittar guldstunder från din dag. Annars får du gärna vara med och dela på min!
En guldstund från idag var med en patient som jag mötte på ett äldreboende. Som jag tidigare nämnt så arbetar jag ett par dagar i veckan med mobil tandvård och åker bland annat ut till äldreboenden. Patienten låg i sin höj- och sänkbara säng under behandlingen. Hon var trött och matt under behandlingens gång och verkade lite smått förvirrad.
När jag sedan satte mig för att skriva journalanteckningar och min kollega var i full färd med sitt så sa damen i fråga plötsligt: "Vill ni att jag ska sjunga för er?". Paffa blev vi, men självklart ville vi det.
Vilket nummer hon bjöd på där liggandes i sin säng! Hade jag enbart hört henne så hade jag gissat att hon var en soloakt ur en Las Vegas show. Hennes händer stod för enda koreografin och med dem viftade hon stilfullt i takt med musiken, men jag hade enkelt kunnat föreställa mig henne uppträda med full uppsättning dansare och band. Hon rev av någon storbands/jazz dänga från fyrtio- femtio tal. Hon hade en fantastisk röst: jazzig/soulig med ett skönt vibrato. Idol och True Talent är helt klart ute och letar på fel ställen...
Hela scenariot gjorde mig så glad. Tänk att människor kan bjuda på sig på det okonstlade opretentiösa sättet. Man måste inte lyda jantelagen bara för att man är svensk. Jag är den här damen innerligt tacksam för att hon påminde mig om det
Hoppas du hittar guldstunder från din dag. Annars får du gärna vara med och dela på min!
söndag 11 september 2011
Den fula ankungen
När det ikväll skulle väljas godnattsaga föll lotten på Den fula ankungen. Vilken fantastisk saga det är. Vad mycket den har att säga. Den sätter fingret på vissa fenomen som jag tror vi alla kan känna igen oss i. Kanske är det just därför den blivit en klassiker.
Den stackars ankungen föds in i ett sammanhang där han redan från dag ett får etiketten ful. Väldigt snart märker han att han är en riktig misfit, han passar inte in alls i det sammanhang han befinner sig i. Det driver iväg honom på en resa där han försöker hitta sin identitet, var han passar in. Efter långt sökande ser det mer eller mindre hopplöst ut. Men till slut en vacker dag så ser den fula ankungen att han inte är en ful ankunge längre. Han får se sin egen spegelbild i vattnet och ser då att han vuxit och blivit en ståtlig, vacker svan. Och han hittar också andra svanar som blir hans tillhörighet.
Har inte vi alla känt oss som den fula ankungen någon gång? Generellt eller inom ett specifikt område. Vi får höra från andra eller brottas med våra egna tankar om att vi inte är bra nog och inte passar in om vi inte är på ett visst sätt. Vi slår knut på oss själva för att bli en del av gruppen, för att få tillhöra.
The real you is better than the fake somebody else har jag hört sägas. När vi försöker göra om oss själva för att passa in så förlorar vi äktheten, vi blir fake. Är det något som är viktigt och attraktivt i vår tidsålder så är det just äkthet. Utbudet av allt är så enormt, så vi söker sådant som skiljer sig från den stora massan. Äkthet är en sådan egenskap. Äkthet får saker att utmärkas, får det att skina.
Om du känner dig som en ful ankunge. Försök inte förändra den du är. Fortsätt vara den du är, var äkta. Självklart finns det områden i livet, vanor och beteenden vi behöver jobba på och förändra. Sådana områden har vi alla. Men de vi är, själva originaldelarna, är inte ihopslängda av misstag. De är noggrant utvalda och unikt sammansatta.
Fortsätt söka, precis som den fula ankungen gjorde. Den som söker, den finner, som Jesus lär oss i Matteusevangeliet kapitel sju. Då är det bara en tidsfråga innan du finner att den du är, är du tänkt att vara. Det finns ett sammanhang där du passar in perfekt som den sista biten för att ett pussel ska bli fulländat.
Du är ingen ful ankunge, du är en ståtlig och vacker svan!
Den stackars ankungen föds in i ett sammanhang där han redan från dag ett får etiketten ful. Väldigt snart märker han att han är en riktig misfit, han passar inte in alls i det sammanhang han befinner sig i. Det driver iväg honom på en resa där han försöker hitta sin identitet, var han passar in. Efter långt sökande ser det mer eller mindre hopplöst ut. Men till slut en vacker dag så ser den fula ankungen att han inte är en ful ankunge längre. Han får se sin egen spegelbild i vattnet och ser då att han vuxit och blivit en ståtlig, vacker svan. Och han hittar också andra svanar som blir hans tillhörighet.
Har inte vi alla känt oss som den fula ankungen någon gång? Generellt eller inom ett specifikt område. Vi får höra från andra eller brottas med våra egna tankar om att vi inte är bra nog och inte passar in om vi inte är på ett visst sätt. Vi slår knut på oss själva för att bli en del av gruppen, för att få tillhöra.
The real you is better than the fake somebody else har jag hört sägas. När vi försöker göra om oss själva för att passa in så förlorar vi äktheten, vi blir fake. Är det något som är viktigt och attraktivt i vår tidsålder så är det just äkthet. Utbudet av allt är så enormt, så vi söker sådant som skiljer sig från den stora massan. Äkthet är en sådan egenskap. Äkthet får saker att utmärkas, får det att skina.
Om du känner dig som en ful ankunge. Försök inte förändra den du är. Fortsätt vara den du är, var äkta. Självklart finns det områden i livet, vanor och beteenden vi behöver jobba på och förändra. Sådana områden har vi alla. Men de vi är, själva originaldelarna, är inte ihopslängda av misstag. De är noggrant utvalda och unikt sammansatta.
Fortsätt söka, precis som den fula ankungen gjorde. Den som söker, den finner, som Jesus lär oss i Matteusevangeliet kapitel sju. Då är det bara en tidsfråga innan du finner att den du är, är du tänkt att vara. Det finns ett sammanhang där du passar in perfekt som den sista biten för att ett pussel ska bli fulländat.
Du är ingen ful ankunge, du är en ståtlig och vacker svan!
fredag 9 september 2011
torsdag 8 september 2011
Låt inte livet stå i väget för livet
En av Annas och mina goda gamla vänner hörde av sig i veckan och berättade att hon skulle vara i stan några dagar, och hörde om vi kunde ses. Självklart ville vi det. Vi började kolla våra almanackor och laborera med tider och stunder för att frigöra en dag, eftermiddag eller kväll då vi kunde ses. När man inte träffat någon som man ser som en nära vän på så lång tid vill man gärna ha en god stund, helst utan specifika tidsramar. Gärna vill man kunna bestämma i förväg vad man ska göra, vad och vart man ska äta. Men allt annat, livet, verkade sätta käppar i hjulet för att vi skulle kunna styra upp en sån träff.
Efter mycket vridande och vändande hittade vi en knapp timme då vi kunde ses innan vår vän skulle vidare med jobbet. En timme, vad är det? Det känns som ingenting när man har så mycket att uppdatera om vad som händer i varandras liv. Jag var nära på att avblåsa det hela och säga att det är bättre att vi försöker få till att ses när vi har mer tid.
Men jag gjorde inte det. Så det slutade med att vi sågs och satt på en parkbänk under den om vartannat regniga och soliga himlen. Anna hade fått förhinder, så det var bara vår vän och jag, och Shanice sovandes i sin vagn. Även om det inte blev den där perfekta helkvällen eller dagen, så blev det en timmes kvalitetstid, när vi hade jättebra samtal om allt möjligt. Totalt fokus på att helt enkelt dela livet.
Det är så lätt att man letar så febrilt efter det optimala, efter drömbilden, att man missar de möjligheter som faktiskt ges. Möjligheter där inramningen måhända inte är den man önskar, men innehållet desto mer värdefullt. Kanske var det just den bristfälliga inramningen som gjorde att innehållet i mötet idag blev så givande. Jag vet inte, men jag kan tänka mig det. I varje fall så var dagens händelse en viktig påminnelse om att inte låta livet komma i vägen för de guldstunder som är just det: Livet.
Efter mycket vridande och vändande hittade vi en knapp timme då vi kunde ses innan vår vän skulle vidare med jobbet. En timme, vad är det? Det känns som ingenting när man har så mycket att uppdatera om vad som händer i varandras liv. Jag var nära på att avblåsa det hela och säga att det är bättre att vi försöker få till att ses när vi har mer tid.
Men jag gjorde inte det. Så det slutade med att vi sågs och satt på en parkbänk under den om vartannat regniga och soliga himlen. Anna hade fått förhinder, så det var bara vår vän och jag, och Shanice sovandes i sin vagn. Även om det inte blev den där perfekta helkvällen eller dagen, så blev det en timmes kvalitetstid, när vi hade jättebra samtal om allt möjligt. Totalt fokus på att helt enkelt dela livet.
Det är så lätt att man letar så febrilt efter det optimala, efter drömbilden, att man missar de möjligheter som faktiskt ges. Möjligheter där inramningen måhända inte är den man önskar, men innehållet desto mer värdefullt. Kanske var det just den bristfälliga inramningen som gjorde att innehållet i mötet idag blev så givande. Jag vet inte, men jag kan tänka mig det. I varje fall så var dagens händelse en viktig påminnelse om att inte låta livet komma i vägen för de guldstunder som är just det: Livet.
onsdag 7 september 2011
Hopp
Jag satt och fikade med några vänner för en tid sedan. Vi har en gemensam vän som vi fått följa i en resa där han och hans fru mer och mer förlikat sig med tanken på att inte kunna få egna barn, till att de nu precis nyligen fått en egen frisk och kry liten dotter. Tänk vad mycket lättare bördan blir när man kan dela den med någon OCH vad mycket större glädjen blir när man får dela även den!
Vi satt och pratade om det hela, vilket förde samtalet in på hopp. Vilken stor skillnad hoppet gör i en människa. Även om man är hoppfull i livet som stort så kan det finnas områden i livet där hoppet sinar. Under samtalet konstaterade vi att det måste finnas två sorters hopp.
Det ena hoppet handlar om det jag själv kan prestera eller uppnå. Att försöka på ena sättet och hoppas på framgång. Om det inte fungerar så provar vi på nästa sätt och hoppas att det kanske kan fungera. Fungerar inte det så provar vi på nästa sätt. Och nästa, och nästa. Utfallet av den sortens hopp ligger mycket hos oss själva och de tillgångar vi har till förfogande av exempelvis ekonomi eller relationer. Det ligger en strävan i den sortens hopp. Många gånger är det den sortens hopp vi först och främst förlitar oss till.
Den andra sortens hopp är det vi har eller saknar när det första hoppet har runnit ut. Det hoppet säger att om inte någonting utöver min egen förmåga kliver in i det här läget så är det kört. Den sortens hopp kräver tro och mod. Det krävs mod för att behålla hoppet om något som yttre omständigheter talar emot.
"Faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen" sägs det. Tro och hopp går hand i hand.
I hoppet som ligger bortom en själv så är all prestige borta. Där finns bara en vila. Resultatet hänger inte längre på mig, utan på det jag sätter mitt hopp till.
Jag är så tacksam att jag funnit någon att sätta mitt hopp till. I de lägena i livet när bara frågor ekar. Varför? Vad? Hur? Då har mitt hopp i Gud genom Jesus Kristus varit det enda som burit. Det är det bästa och det enda jag kan skicka med dig om du går igenom en tuff tid just nu på något område eller i livet som helhet. Det hoppet sviker inte.
Vi satt och pratade om det hela, vilket förde samtalet in på hopp. Vilken stor skillnad hoppet gör i en människa. Även om man är hoppfull i livet som stort så kan det finnas områden i livet där hoppet sinar. Under samtalet konstaterade vi att det måste finnas två sorters hopp.
Det ena hoppet handlar om det jag själv kan prestera eller uppnå. Att försöka på ena sättet och hoppas på framgång. Om det inte fungerar så provar vi på nästa sätt och hoppas att det kanske kan fungera. Fungerar inte det så provar vi på nästa sätt. Och nästa, och nästa. Utfallet av den sortens hopp ligger mycket hos oss själva och de tillgångar vi har till förfogande av exempelvis ekonomi eller relationer. Det ligger en strävan i den sortens hopp. Många gånger är det den sortens hopp vi först och främst förlitar oss till.
Den andra sortens hopp är det vi har eller saknar när det första hoppet har runnit ut. Det hoppet säger att om inte någonting utöver min egen förmåga kliver in i det här läget så är det kört. Den sortens hopp kräver tro och mod. Det krävs mod för att behålla hoppet om något som yttre omständigheter talar emot.
"Faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen" sägs det. Tro och hopp går hand i hand.
I hoppet som ligger bortom en själv så är all prestige borta. Där finns bara en vila. Resultatet hänger inte längre på mig, utan på det jag sätter mitt hopp till.
Jag är så tacksam att jag funnit någon att sätta mitt hopp till. I de lägena i livet när bara frågor ekar. Varför? Vad? Hur? Då har mitt hopp i Gud genom Jesus Kristus varit det enda som burit. Det är det bästa och det enda jag kan skicka med dig om du går igenom en tuff tid just nu på något område eller i livet som helhet. Det hoppet sviker inte.
tisdag 6 september 2011
Lost without you
lördag 3 september 2011
Water for Elephants
Igår kväll såg vi Water for Elephants på DVD. Jag hade förväntat mig ett lättsmält kärleksdrama. Därför blev jag förvånad över hur stark jag upplevde filmen.
För er som inte har sett den så utspelar sig filmen på en cirkus. Man får följa en kille som hamnar att arbeta på en cirkus efter att han förlorat sina föräldrar i en bilolycka. Stjärnan i cirkusföreställningen är gift med cirkusdirektören. Han har alla som arbetar på cirkusen, inte minst sin fru, i ett järngrepp. Allt handlar om att få till den fantastiska föreställningen som ska locka de stora skarorna. Han är beredd att gå över lik för att nå sitt mål
En stor del av spänningen genom filmen ligger i konflikten mellan den fantastiska, vackra spektakulära föreställningen och de fruktansvärda förhållanden som råder bakom kulisserna för dem som är med och skapar föreställningen. Det var mycket den konflikten som grep tag i min maggrop.
Jag tycker mig känna igen den konflikten, det fenomenet: slavarbete och tortyr för att skapa en perfekt yta. Det förekommer nog runtomkring oss mer än vi anar. Inte på samma sätt som i filmen, men fenomenet som sådant. Kanske är det så att flera av oss har våra inre cirkusdirektörer som driver oss till att upprätthålla en perfekt yta medan vi i själva verket går under inombords? Inför honom är vi bra så länge vi presterar på topp, men så fort vi visar minsta svaghet är han där och klankar ned på oss. Han kan ha många olika namn: dålig självkänsla, trasig självbild, brustet hjärta, tungt baggage är några av dem.
I sådana fall mina vänner, om ni har en cirkusdirektör som domderar med er, är det dags. Han ska ut. Cirkusdirektören har presenterat sin sista föreställning. Eftersom han tycker sig ha investerat mycket i dig så släpper han inte gärna taget. Ett bra sätt att få ut honom som jag upptäckt är genom lagen om ersättning. Jag har ersatt cirkusdirektören med den Gode Herden, med en vars namn är Fridens förste, Gud med oss, Evig fader för att nämna några. Det är namn på Jesus Kristus. Honom har jag inbjudit i mitt liv. På område efter område har han ersatt "cirkusdirektören" i mitt liv.
Om jag är stark eller svag, dålig eller bra spelar mindre roll. Han är det som är bra med mig, Han är styrkan i min svaghet. Och jag är Honom evigt tacksam!
För er som inte har sett den så utspelar sig filmen på en cirkus. Man får följa en kille som hamnar att arbeta på en cirkus efter att han förlorat sina föräldrar i en bilolycka. Stjärnan i cirkusföreställningen är gift med cirkusdirektören. Han har alla som arbetar på cirkusen, inte minst sin fru, i ett järngrepp. Allt handlar om att få till den fantastiska föreställningen som ska locka de stora skarorna. Han är beredd att gå över lik för att nå sitt mål
En stor del av spänningen genom filmen ligger i konflikten mellan den fantastiska, vackra spektakulära föreställningen och de fruktansvärda förhållanden som råder bakom kulisserna för dem som är med och skapar föreställningen. Det var mycket den konflikten som grep tag i min maggrop.
Jag tycker mig känna igen den konflikten, det fenomenet: slavarbete och tortyr för att skapa en perfekt yta. Det förekommer nog runtomkring oss mer än vi anar. Inte på samma sätt som i filmen, men fenomenet som sådant. Kanske är det så att flera av oss har våra inre cirkusdirektörer som driver oss till att upprätthålla en perfekt yta medan vi i själva verket går under inombords? Inför honom är vi bra så länge vi presterar på topp, men så fort vi visar minsta svaghet är han där och klankar ned på oss. Han kan ha många olika namn: dålig självkänsla, trasig självbild, brustet hjärta, tungt baggage är några av dem.
I sådana fall mina vänner, om ni har en cirkusdirektör som domderar med er, är det dags. Han ska ut. Cirkusdirektören har presenterat sin sista föreställning. Eftersom han tycker sig ha investerat mycket i dig så släpper han inte gärna taget. Ett bra sätt att få ut honom som jag upptäckt är genom lagen om ersättning. Jag har ersatt cirkusdirektören med den Gode Herden, med en vars namn är Fridens förste, Gud med oss, Evig fader för att nämna några. Det är namn på Jesus Kristus. Honom har jag inbjudit i mitt liv. På område efter område har han ersatt "cirkusdirektören" i mitt liv.
Om jag är stark eller svag, dålig eller bra spelar mindre roll. Han är det som är bra med mig, Han är styrkan i min svaghet. Och jag är Honom evigt tacksam!
onsdag 31 augusti 2011
Vad världen kretsar kring
Ett par dagar i veckan arbetar jag med tandvård för äldre människor. Vi har med oss mobil utrustning som vi packar in i bilen och åker ut till äldreboenden och servicehus där vi hjälper de som bor där med deras tänder. I mångt och mycket är den äldre populationen en undangömd skatt i vårt samhälle som vi tenderar att se som en kostnad och belastning istället för en tillgång. Därför känns det meningsfullt att möta dessa människor, kunna hjälpa dem inom ett specifikt område och dessutom försöka göra eller säga något för att lysa upp deras dag.
Idag skulle jag behandla en äldre kvinna. Så fort vi klev in genom dörren började hon klaga. Det var fel på allt: boendet, personalen, hennes tänder för att nämna några saker. Att vi kom var som ännu en addering till hennes problem, till allt som var emot henne. Alla som var emot henne. Hon var så fullt upptagen med att prata om sina problem att hon överhuvudtaget inte var mottaglig för det faktum att vi var i full färd med hjälpa henne med ett av dem, hennes tänder.
Klagandet i sig rann av mig som vatten på en gås, jag visste att det kom från en person som inte mådde bra. Däremot var det inte utan att jag tyckte synd om henne där hon låg i sin säng. Tanig och orörlig, som ett paket i ett stort tomt rum. Det som framförallt gjorde att jag tyckte så synd om henne var att hon förlorat något som är viktigare än den fysiska hälsan. Jag hittar inget bra ord för det hon förlorat, men livsgnista är det närmsta jag kommer.
Hennes värld kretsade kring hennes problem. Hennes problem hade blivit hennes värld. Hon upplevde att världen börjat kretsa kring hennes problem. Det, om något, är ett ohälsosamt tillstånd att vara i. Notera att det jag skriver är baserat på mitt möte med den här kvinnan. Självklart har jag inte hela bilden av hennes hälsotillstånd varken fysiskt, själsligt eller andligt, så jag kan varken bedöma eller döma henne. Men mötet med henne fick mig att tänka vidare.
Problem kan göra oss enormt självcentrerade. Min erfarenhet är att ju mer jag fokuserar på ett problem, desto större plats får det i mitt liv. Då växer även min självömkan, jag börjar tycka synd om mig själv. I takt med det växer även mitt ego. Jag börjar tycka att världen runtomkring ska anpassa sig efter mig och mitt problem. Mer och mer börjar min tillvaro kretsa kring problemet.
Något som verkligen hjälpt mig att komma ur sådana negativa mönster och tankebanor, när sådana i högre eller mindre grad trängt sig på, är insikten om att världen inte kretsar kring mig och mina problem. Det kan låta ganska hårt och det kan vara att säga det uppenbara. Men för mig finns det en stor tröst i det. Den insikten tar inte bort problem, förändrar dem inte MEN den ger perspektiv.
Perspektiv är just en av sakerna jag finner i min tro, i min relation till Gud. När jag umgås med Gud, genom att be, genom att sjunga lovsånger, genom att läsa Bibeln, så skiftas mitt perspektiv. Då ser jag hur högt älskad jag är, hur mycket Gud är för mig, på min sida, hur väl Gud vill mig, vilka goda stora tankar och planer Gud har för mig. Då blir det viktigare än eventuella utmaningar jag kan tänkas möta. Det blir faktiskt viktigare än allt annat. För Gud är början och slutet och allt däremellan. Den Gud jag tror på har skapat himmel och jord med allt vad de rymmer. Allt jag är och har kan jag bara tacka Gud för. Så ett mer korrekt perspektiv med det utgångsläget är inte att världen kretsar kring mig. Den kretsar kring Gud.
Den frid och känsla av att vara trygg och tillfreds som det här perspektivskiftet ger mig finns det inget som kan komma åt, ingen och inget kan ta det ifrån mig. Det finns tillgängligt för alla och jag önskar att alla människor skulle få uppleva det.
Idag skulle jag behandla en äldre kvinna. Så fort vi klev in genom dörren började hon klaga. Det var fel på allt: boendet, personalen, hennes tänder för att nämna några saker. Att vi kom var som ännu en addering till hennes problem, till allt som var emot henne. Alla som var emot henne. Hon var så fullt upptagen med att prata om sina problem att hon överhuvudtaget inte var mottaglig för det faktum att vi var i full färd med hjälpa henne med ett av dem, hennes tänder.
Klagandet i sig rann av mig som vatten på en gås, jag visste att det kom från en person som inte mådde bra. Däremot var det inte utan att jag tyckte synd om henne där hon låg i sin säng. Tanig och orörlig, som ett paket i ett stort tomt rum. Det som framförallt gjorde att jag tyckte så synd om henne var att hon förlorat något som är viktigare än den fysiska hälsan. Jag hittar inget bra ord för det hon förlorat, men livsgnista är det närmsta jag kommer.
Hennes värld kretsade kring hennes problem. Hennes problem hade blivit hennes värld. Hon upplevde att världen börjat kretsa kring hennes problem. Det, om något, är ett ohälsosamt tillstånd att vara i. Notera att det jag skriver är baserat på mitt möte med den här kvinnan. Självklart har jag inte hela bilden av hennes hälsotillstånd varken fysiskt, själsligt eller andligt, så jag kan varken bedöma eller döma henne. Men mötet med henne fick mig att tänka vidare.
Problem kan göra oss enormt självcentrerade. Min erfarenhet är att ju mer jag fokuserar på ett problem, desto större plats får det i mitt liv. Då växer även min självömkan, jag börjar tycka synd om mig själv. I takt med det växer även mitt ego. Jag börjar tycka att världen runtomkring ska anpassa sig efter mig och mitt problem. Mer och mer börjar min tillvaro kretsa kring problemet.
Något som verkligen hjälpt mig att komma ur sådana negativa mönster och tankebanor, när sådana i högre eller mindre grad trängt sig på, är insikten om att världen inte kretsar kring mig och mina problem. Det kan låta ganska hårt och det kan vara att säga det uppenbara. Men för mig finns det en stor tröst i det. Den insikten tar inte bort problem, förändrar dem inte MEN den ger perspektiv.
Perspektiv är just en av sakerna jag finner i min tro, i min relation till Gud. När jag umgås med Gud, genom att be, genom att sjunga lovsånger, genom att läsa Bibeln, så skiftas mitt perspektiv. Då ser jag hur högt älskad jag är, hur mycket Gud är för mig, på min sida, hur väl Gud vill mig, vilka goda stora tankar och planer Gud har för mig. Då blir det viktigare än eventuella utmaningar jag kan tänkas möta. Det blir faktiskt viktigare än allt annat. För Gud är början och slutet och allt däremellan. Den Gud jag tror på har skapat himmel och jord med allt vad de rymmer. Allt jag är och har kan jag bara tacka Gud för. Så ett mer korrekt perspektiv med det utgångsläget är inte att världen kretsar kring mig. Den kretsar kring Gud.
Den frid och känsla av att vara trygg och tillfreds som det här perspektivskiftet ger mig finns det inget som kan komma åt, ingen och inget kan ta det ifrån mig. Det finns tillgängligt för alla och jag önskar att alla människor skulle få uppleva det.
måndag 29 augusti 2011
Årstidsskifte
Idag kändes det som att sensommaren tog slut och hösten började konstaterade jag när jag var ute och lekte med Shanice i parken. Även om det varit strålande sol och blå himmel så kändes det i luften att värmen är på väg bort. Luften har varit sådär höstigt klar och kylig. Jag gillar det.
Det är någonting med årstidsskifte. Det ligger en viss förväntan i luften. För oss som upplevt ett gäng höstar vid det här laget så präglas sannolikt vår förväntan av de höstar vi upplevt tidigare i livet. På gott och ont. Vi behöver påminna oss om att den här hösten som vi nu går till mötes har vi aldrig upplevt tidigare. Den är ny, formbar, redo att mötas.
Helgen som gick pratade jag med min mamma. Vi kom att prata om tid. Hon sa att "tid är ingenting som man ska fånga som om det var på väg att springa ifrån en, utan tid är något som kommer till en, som man får ta emot". Det gav mig en ny infallsvinkel på tid. Mer än vi tror, så tenderar många av oss att försöka tävla mot tiden, tro att för att ta tillvara på den så måste vi springa ikapp den och fånga den. När vi nu står inför en ny årstid kan vi skifta vår inställning och istället för att krampaktigt försöka fånga den, så kan vi välja att ta emot den med öppna armar och göra det bästa av den.
Det som är så fascinerande med nya årstider precis som med nya säsonger i livet är att de alla har sin egen unika skönhet. Därför kan jag kan inte välja vilken som är min favoritårstid på året. De är alla så fina på sitt eget sätt. När solen lyser på dem. Ljuset drar fram det vackra. I en parafrasöversättning av Bibeln som kallas the Message så översätts Jesu ord såhär: "You're here to be light, bringing out the God-colors in the world". Det är ett så klockrent sätt att uttrycka det på tycker jag. Vi har möjlighet att vara ljus och dra fram det vackra här i världen och ur varandra. En hedervärd uppgift måste jag säga.
Tänk på att den här hösten, förutom att vara en ny årstid, kan vara en ny säsong i ditt liv som du får ta emot. Där du går fram har du möjlighet att dra fram det som är gott och vackert. Jag kan inte tala för dig, men för min del önskar jag att det ska få vara en sådan säsong!
Det är någonting med årstidsskifte. Det ligger en viss förväntan i luften. För oss som upplevt ett gäng höstar vid det här laget så präglas sannolikt vår förväntan av de höstar vi upplevt tidigare i livet. På gott och ont. Vi behöver påminna oss om att den här hösten som vi nu går till mötes har vi aldrig upplevt tidigare. Den är ny, formbar, redo att mötas.
Helgen som gick pratade jag med min mamma. Vi kom att prata om tid. Hon sa att "tid är ingenting som man ska fånga som om det var på väg att springa ifrån en, utan tid är något som kommer till en, som man får ta emot". Det gav mig en ny infallsvinkel på tid. Mer än vi tror, så tenderar många av oss att försöka tävla mot tiden, tro att för att ta tillvara på den så måste vi springa ikapp den och fånga den. När vi nu står inför en ny årstid kan vi skifta vår inställning och istället för att krampaktigt försöka fånga den, så kan vi välja att ta emot den med öppna armar och göra det bästa av den.
Det som är så fascinerande med nya årstider precis som med nya säsonger i livet är att de alla har sin egen unika skönhet. Därför kan jag kan inte välja vilken som är min favoritårstid på året. De är alla så fina på sitt eget sätt. När solen lyser på dem. Ljuset drar fram det vackra. I en parafrasöversättning av Bibeln som kallas the Message så översätts Jesu ord såhär: "You're here to be light, bringing out the God-colors in the world". Det är ett så klockrent sätt att uttrycka det på tycker jag. Vi har möjlighet att vara ljus och dra fram det vackra här i världen och ur varandra. En hedervärd uppgift måste jag säga.
Tänk på att den här hösten, förutom att vara en ny årstid, kan vara en ny säsong i ditt liv som du får ta emot. Där du går fram har du möjlighet att dra fram det som är gott och vackert. Jag kan inte tala för dig, men för min del önskar jag att det ska få vara en sådan säsong!
fredag 26 augusti 2011
Resten av mitt liv
Min förhoppning med den här bloggen är att du som läser den ska känna att det som skrivs här är av godo, att du får ut någonting av att komma förbi här. Om min förhoppning är infriad, så finns det några personer som ska ha cred för det. För allt som kommer ur oss har vi blivit påfyllda med någonstans ifrån.
Det finns framförallt en person som aldrig verkar tröttna på att ösa in goda saker i mitt liv, som outtröttligt fortsätter att tro på mig, tro det bästa om mig, som ständigt sätter upp mig för att lyckas, som gläds med mig när jag gör så och som finns där när saker inte går som jag hoppats och trott.
Platsen som vederbörande har i mitt liv är oersättlig. Var jag skulle vara utan den här personen kan jag inte föreställa mig. Det finns bara en: Anna, mitt livs kärlek, min fru. Idag firar vi femårig bröllopsdag! Fem år som äkta makar. Äntligen börjar det bli lite substans i antalet år vi varit gifta. Anna gjorde entré in i mitt liv för för nio år sedan ganska exakt, när jag var en vilsen liten pöjk i början av vuxenlivet som letade efter var jag passade in här i världen. Det första jag såg av henne och således det första jag föll för var hennes vackra ansikte med de goda välmenande ögonen, den vackert leende munnen och de små söta smilgroparna i varje kind. Hon var så vacker, så god.
Jag blev kär, upp över öronen förälskad i denna underbara skapelse. Denna fantastiska känsla. Sedan dess har den funnits där. Under åren har den hunnit med att gå både upp och ned, emellanåt både minskat och ökat i intensitet. Men det var inte den känslan som var avgörande från min sida i beslutet att satsa på vår relation.
Det som fick mig att förstå att det var något speciellt med Anna var att jag inte hade och fortfarande inte har träffat någon som behandlar mig så väl. Ingen får mig att känna mig så sedd, så bekräftad. Ingen får det jag säger att verka så viktigt. Ingen annan har visat sig vara redo att gräva så djupt för att plocka fram guldet inom mig. Ingen annan kommer mig så nära, ingen annan har finkänslighet att ge mig utrymme. Som hon, min Anna.
Förra helgen var det en god vän som sa till mig: "Man ser att du och Anna verkligen är livskamrater". Det ordet sätter fingret på vart jag upplever att Anna och jag är nu. Hon är min livskamrat, min närmsta kamrat genom livet. Livet som vi bygger tillsammans. Det är så spännande att få göra det. Annas med- och motgångar är mina och detsamma gäller åt andra hållet. Att vi tillsammans fått vår älskade underbara lilla Shanice ger oss ett ännu djupare band till varandra. Rollen som föräldrar har både testat och styrkt vårt äktenskap. Att få koppla vårt gemensamma liv till något högre än oss själva, det vi har i vår tro och i vår kyrka, ger oss syfte och mening som ingenting annat kan.
Av det som är bra med mig och av det som går bra för mig, så är det så mycket som är Annas förtjänst. Hennes kärlek, trofasthet, tro, hoppfullhet, tålmodighet drar fram det ur mig. Jag är innerligt förundrad och tacksam. Förbundet vi ingick för fem år sedan genom löftena vi gav inför Gud och inför våra nära och kära håller än. Vår kärlek växer sig djupare, högre och vidare. Om möjligt är hon ännu vackrare nu än då, ända inifrån och ut. Visst fem år, lite substans börjar det bli. Men det är fortfarande bara början.
Resten av mitt liv vill jag leva med Dig, min Anna...
Det finns framförallt en person som aldrig verkar tröttna på att ösa in goda saker i mitt liv, som outtröttligt fortsätter att tro på mig, tro det bästa om mig, som ständigt sätter upp mig för att lyckas, som gläds med mig när jag gör så och som finns där när saker inte går som jag hoppats och trott.
Platsen som vederbörande har i mitt liv är oersättlig. Var jag skulle vara utan den här personen kan jag inte föreställa mig. Det finns bara en: Anna, mitt livs kärlek, min fru. Idag firar vi femårig bröllopsdag! Fem år som äkta makar. Äntligen börjar det bli lite substans i antalet år vi varit gifta. Anna gjorde entré in i mitt liv för för nio år sedan ganska exakt, när jag var en vilsen liten pöjk i början av vuxenlivet som letade efter var jag passade in här i världen. Det första jag såg av henne och således det första jag föll för var hennes vackra ansikte med de goda välmenande ögonen, den vackert leende munnen och de små söta smilgroparna i varje kind. Hon var så vacker, så god.
Jag blev kär, upp över öronen förälskad i denna underbara skapelse. Denna fantastiska känsla. Sedan dess har den funnits där. Under åren har den hunnit med att gå både upp och ned, emellanåt både minskat och ökat i intensitet. Men det var inte den känslan som var avgörande från min sida i beslutet att satsa på vår relation.
Det som fick mig att förstå att det var något speciellt med Anna var att jag inte hade och fortfarande inte har träffat någon som behandlar mig så väl. Ingen får mig att känna mig så sedd, så bekräftad. Ingen får det jag säger att verka så viktigt. Ingen annan har visat sig vara redo att gräva så djupt för att plocka fram guldet inom mig. Ingen annan kommer mig så nära, ingen annan har finkänslighet att ge mig utrymme. Som hon, min Anna.
Förra helgen var det en god vän som sa till mig: "Man ser att du och Anna verkligen är livskamrater". Det ordet sätter fingret på vart jag upplever att Anna och jag är nu. Hon är min livskamrat, min närmsta kamrat genom livet. Livet som vi bygger tillsammans. Det är så spännande att få göra det. Annas med- och motgångar är mina och detsamma gäller åt andra hållet. Att vi tillsammans fått vår älskade underbara lilla Shanice ger oss ett ännu djupare band till varandra. Rollen som föräldrar har både testat och styrkt vårt äktenskap. Att få koppla vårt gemensamma liv till något högre än oss själva, det vi har i vår tro och i vår kyrka, ger oss syfte och mening som ingenting annat kan.
Av det som är bra med mig och av det som går bra för mig, så är det så mycket som är Annas förtjänst. Hennes kärlek, trofasthet, tro, hoppfullhet, tålmodighet drar fram det ur mig. Jag är innerligt förundrad och tacksam. Förbundet vi ingick för fem år sedan genom löftena vi gav inför Gud och inför våra nära och kära håller än. Vår kärlek växer sig djupare, högre och vidare. Om möjligt är hon ännu vackrare nu än då, ända inifrån och ut. Visst fem år, lite substans börjar det bli. Men det är fortfarande bara början.
Resten av mitt liv vill jag leva med Dig, min Anna...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)