Stadig grund

Idag har vi haft en härlig dag i sommarstugan. Även om vädret inte bjudit på vad man önskar en dag i slutet av juli så har vi ändå njutit av ledighet och av gemenskap med familjen. Hela dagen har det blåst något kollosalt, närmare kuling. Ute på fjärden har gått gäss och inne mot land hörde bli plötsligt braket av ett träd som blåste omkull.

Vi har varit ute en hel del vädret till trots. Men oj vad man uppskattar att kunna gå in i ett lugnt hus dagar som denna och betrakta stormen inifrån. Att få kura ihop sig i ett hus som man inte är betänksam över om det ska kunna stå emot stormen eller inte, det är skönt. Trots att sommarstugan är högt belägen med en underbar panoramautsikt över vattnet, så är man inte minsta orolig över om den ska kunna stå emot stormen. Grunden är stadigt gjuten i en orubblig klippa.

Jag har nog hört och läst liknelsen om husbyggarna hundratals gånger, med den visa mannen som grävde djupt och byggde sitt hus på en stadig klippa och den ovise mannen som byggde sitt hus på marken utan att lägga någon grund. Gissa vems hus som stod kvar när stormen härjat? Liknelsen finns att läsas i Lukasevangeliet 6:46-49 i Nya Testamentet i Bibeln. Som barn sjöng vi en sång om dem i barnkören med rörelser och allt.

En dag som denna blir den liknelsen mer konkretiserad, mer levande. Vikten av en stadig grund för mitt hus, mitt liv blir mer uppenbar. Så jag ställer mig själv och dig några frågor i avrundandet av den här dagen. Mitt hus, har det någon grund? Tål den grunden att byggas på och håller den mig stadig när det stormar? Har jag sett till att borra mig djupt ned i den grunden? Behöver jag komma djupare?

Rätt ord i rätt tid

För ett tag sedan träffade jag en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra ett par år och egentligen aldrig haft en särskilt tät kontakt. Däremot har det alltid varit kvalitet i stunderna vi haft tillsammans. Alltid när vi hörs har vi så livgivande samtal och vi får uppmuntra och stötta varandra.

Senast när vi sågs gick vi på ett event tillsammans. Det var Anna och jag, min vän och hans flickvän. Anna och jag hade en tid att passa direkt efteråt så vi var tvungna att gå tidigt.  Så tyvärr hann min vän och jag inte prata någon längre stund. Men precis när vi skulle gå så ställde han mig en fråga samt i all enkelhet berättade om en bild som han hade sett i sitt inre under eventet.

Den frågan och den bilden fick mig att fundera massor. Ju mer jag tänkte desto mer upplevde jag att bilden var enormt talande in i mitt liv och min specifika situation och satte fingret på flera fenomen i mitt liv i just den tiden. Långt ifrån alla människors ord hade jag låtit träffa mig som min väns gjorde. Bara ett fåtal människor har den ingången i mitt liv. Det han sa innehöll egentligen inget råd eller någon värdering. Men ändå så hjälpte hans ord mig att göra vissa saker synliga för mig själv, och på så sätt få en fingervisning angående beslut som jag behöver fatta. 

Det är så coolt att ett par ord från rätt person i rätt tid kan träffa så rätt. En viktig sak har vi gemensamt, min vän och jag. Vår tro. Att det har någonting att göra med att vårt vänskapsband är så starkt och att de här få orden träffade så rätt är uppenbart för mig.

Återigen kan jag bara summera det jag känner med ett ord: tacksamhet. Tack Gud! Tack min vän!

X-men

De sista dagarna har jag tittat på X-men filmerna. Jag har alltid tyckt det är kul att se på superhjälte-filmer av den typen, att få sätta sig in i helt andra sammanhang och bara komma bort i tankarna är avkopplande.

Även om X-men på många sätt är en ren underhållningsfilm så tycker jag att den har en del bra att säga. Några av tankarna filmerna väckt tänkte jag att jag kunde dela: Precis som mutanterna har tydliga och kraftfulla attribut som gör dem unika, så tror jag att också vi var och en är helt unika.Var och en har vi vårt paket av egenskaper, gåvor och talanger sammansatt på ett sätt som inte går att kopiera. Det varken har funnits, finns eller kommer att finnas någon som är precis som dig eller mig. Våra egenskaper, gåvor och talanger kan användas till godo och till ondo.

Precis som många mutanter gör allt för att dölja att de är mutanter för att slippa stå ut från mängden, så gör många av oss allt vi kan för att smälta in så att det som gör just oss unika aldrig får en chans att synas. Att avvika från mängden kan sticka i människors ögon. Det krävs mod för att våga vara unik, inte minst i vårt vackra land Sverige där jantelagen är alltför utbredd.

I början av första filmen försöker Wolverine (som är lite av huvudkaraktären) klara sig på egen hand. Han lyckas få relativt stor framgång i någon ultimate fighting liknande sport. Han lever ett självcentrerat liv och är en outsider som ingen egentligen vill ha att göra med.

Först när Wolverine kommer i kontakt med andra mutanter, finner ett sammanhang under Xaviers beskydd på hans School for the Gifted, så kommer hans unika egenskaper till sin rätt. När han adderar det han har till det andra har, så blir de tillsammans omöjliga att stoppa. Så tror jag det är för oss också. Vi kan använda våra egenskaper, gåvor och talanger på ett självcentrerat sätt och klara oss rätt bra, nå rätt långt. Men det är först när vi blir kopplade med andra människor till ett större syfte som vi kommer till vår rätt och kan blomma ut i vårt fulla potential.

Dags att lysa

Jag tror att vi alla bär på saker. Talanger, erfarenheter, drömmar, visioner. Saker som finns där av en anledning. För att vi ska använda dem. De finns till för oss och för människorna runtomkring oss, de är en del av vårt syfte i livet.

Ofta är dessa saker väldigt sårbara. En ogenomtänkt kommentar från någon kan räcka för att vi ska gräva ned de här sakerna djupare inom oss istället för att lyfta fram dem. Det kan ta år innan vi vågar lyfta fram de här sakerna i ljuset igen. Men det är just de här sakerna som, om vi lyfter fram dem i ljuset, bejakar dem och använder dem från hjärtat, som kan förändra världen. De kan göra hela skillnaden för någon människa.

En person som jag ser upp till och har stor respekt för, har jag lyssnat till vid ett flertal tillfällen när han har undervisat. Han har alltid mängder med bra saker att säga, ord av liv och vägledning, saker som är relevanta och användbara direkt där man står i livet.

Vid ett tillfälle fick jag höra lite närmre om hans egen story där han bland annat berättade om sin resa angående att våga prata inför folk. Han har gått ifrån att vara i det närmaste fobiskt rädd för att öppna munnen inför en grupp människor till att tala till och undervisa åhörare i hundratal. Jag, som blivit så enormt styrkt och hjälpt av hans undervisning, är oändligt tacksam att han valt att se att det han har att förmedla är större och viktigare än hans rädslor för själva framförandet.

Så vill jag också leva mitt liv. Jag vill leva ett liv där mitt syfte och mål är större och viktigare än eventuella hinder och motstånd på vägen. Ett liv där det som finns inom mig, det som gör just mig unik, får lysa och skimra, och lysa upp vägen för andra människor så att de får göra detsamma.

En rymlig plats

Sista tiden har jag haft kontakt med en bekant som går igenom en väldigt svår period just, med utmaningar på många områden i livet. För ett tag sedan fick jag ett SMS av henne där hon berättade lite om det hon står i. Det lät inte roligt. Jag skulle inte vilja byta plats med henne. Det som gjorde mig så ledsen var att hon uttryckte en förväntan på framtiden att det skulle fortsätta vara lika tufft.

Jag önskade så att jag kunde svara något som hjälpte henne att börja hoppas på en förändring till det bättre, hoppas på en ljus framtid. Innan jag gjorde det så tog jag en stund men min kära Bibel. Jag höll vid den tidpunkten på att läsa Jobs bok i Bibeln. Så föll mina ögon på orden i kapitel trettiosex, vers sexton:

"Han (Gud) vill också föra dig ut ur nödens gap till en rymlig plats utan betryck och duka ditt bord med utsökta rätter".

Orden kändes precis som det jag sökte. Jag skickade orden till den här tjejen. Så funderade jag även över vad det här bibelstället kan tänkas innebära för min del. Så slog det mig: den där rymliga platsen med det dukade bordet med utsökta rätter, dit får jag komma varje söndag. Det är precis det jag upplever när jag är i kyrkan. Det är min oas i livet, en rymlig plats. Varje gång jag kommer dit är det som att ett bord är förberett för min själ och ande, med utsökta rätter. Vilken lyx!

Min innerliga förhoppning är att den här tjejen ska finna tröst och framtidstro i orden jag delade med henne. Det är lite mer substans att dela med sig av ord från en bok som människor levt sina liv utifrån i mer än två tusen är, än att dela något från mitt snart trettioåriga liv, även om det inte på något sätt ska ringaktas.

Om du som läser det här också går igenom ett tuff period, så är de här orden till dig likväl. Framtiden är ljus för dig! Snart är du framme vid en rymlig plats där ett dukat bord väntar med utsökta rätter. Om du har svårt att tro det själv, så vill jag tro det åt dig.

Takpannor

Helgen som gick har jag varit med och lagt takpannor på ett tak till det hus som min pappa håller på och bygger ute vid sommarstugan. Vi har hjälpts åt hela familjen med bygget. Det är så roligt att göra sådana saker tillsammans!

Jag har flera gånger tidigare funderat över hur takpannor kan ligga kvar på gamla hus år in och år ut, genom stormar och oväder av alla de slag. Nu fick jag lite inblick i hur det kommer sig. Jag såg hur takpannorna ligger omlott om varandra. Där de överlappar varandra är de dessutom räfflade för att ge ännu bättre friktion och hålla kvar varandra. Den sammanlagda tyngden som håller kvar var och en av takpannorna, tack vare hur de får del av varandras tyngd, blir enorm.

Det fick mig att tänka på något som jag tror är allmänmänskligt, ett grundläggande behov hos oss alla. Jag tror vi alla söker den stabiliteten, att kunna stå stadigt kvar och inte vara så totalt påverkbara och beroende av livets stormar och väderskiftningar.

För min del ser jag det som att Gud är grunden för mitt liv, min relation till Gud genom Jesus Kristus. Om Gud är grunden för huset och jag är en takpanna, så har jag fått den stora förmånen att kroka i en massa andra människor i det här livet i det som kallas kyrkan. Som det framgått tidigare här på min blogg så älskar jag att vara där, i kyrkan. Det ger mig otroligt mycket.

Kyrkan har också varit något av det viktigaste som hjälpt mig att stå stadigt kvar när det varit blåsigt runtomkring. Min bristfälliga bild till trots med Gud som grunden och jag som en takpanna, så ligger det verkligen någonting i det här. Att ha ett sammanhang, någonstans där man hör hemma, någonstans där man hittar meningen och syftet med livet och dessutom får göra det tillsammans med andra, är ovärderligt.

Jag är oändligt tacksam över det liv jag lever och jag känner mig rik och välsignad. Men livet är ingen dans på rosor. De senaste åren har vi drabbats av både sjukdom och död i närmsta släkten och familjen. Situationer när det känns som att någon rycker undan mattan under ens fötter och man faller handlöst och förstår ingenting. I de lägena finns det inget som kan ersätta att ha en grund som inte vacklar och få ta del av andra takpannors tyngd när det känns som att man själv är på väg att blåsa bort.

Taket vid sommarstugan är färdiglagt och nästan lyser med sina nya takpannor mitt ibland alla gamla mossiga tak i dess omgivning. Men "livets tak" om man kallar det så, är långt ifrån färdiglagt. Där finns plats för dig. Du behövs, andra takpannor behöver få del av din tyngd och jag tror att du behöver få del av andras tyngd.

Att bli förstådd

Det är så lätt att ha åsikter om andra, om deras liv, val och prioriteringar. Så ofta hör jag andra människor uttala åsikter om hur andra människor gör saker och ting, och inte sällan kommer jag på mig själv med att uttrycka åsikter om andra. Dock är det någonting jag jobbar på att lägga av med. En viktig anledning till det är att jag själv har en tendens att tänka för mycket på vad andra människor tycker och tänker om mig, och jag vill inte att människor i min omgivning ska behöva oroa sig över mina åsikter om dem.

Jag vill leva ett liv där jag är så rakryggad att om jag ser att besluten som någon i min omgivning fattar riskerar att skada dem, mig eller någon annan, att jag då kan säga det till vederbörande. Annars vill jag inte ödsla min tid och energi på att ha åsikter om andra, och heller inte oroa mig över andras åsikter om mig.

Om man lyfter det hela en nivå så är det ju så att de flesta människor omkring oss känner vi bara en bråkdel av. För min del är det så att även mina nära vänner har en vardag som jag till stora delar vet ganska lite om. Helt enkelt för att jag inte är där. Jag tror det gäller de flesta av oss. Utan helhetsbilden av en människas liv kan man omöjligt se grunden utifrån vilken vederbörande fattar sina beslut. Således är det ofta svårt att förstå besluten som fattas.

Häri ligger min poäng: Sluta sträva efter att förstå alla i din omgivning. Jag tror det är omöjligt att alltid förstå andra människors beslut, även de som står oss nära. I strävan att förstå andra människor utifrån den bråkdel vi ser av deras liv tror jag våra åsikter föds. Åsikter som inte är någon till gagn.

Lika fullt: Sluta att så ihärdigt sträva efter att bli förstådd. Jag tror aldrig man kan leva det liv man vill leva om man hela tiden måste sträva efter att andra människor ska förstå de val man gör. Då kommer man ägna sitt liv åt just att försöka bli förstådd.

Något jag däremot tror är eftersträvansvärt är respekt. Hellre än att skaffa dig en åsikt om andra människors beslut så se till att du respekterar dem, respektera de beslut de fattar. Istället för att försöka få människor att förstå dina beslut så förvänta dig andra människors respekt för dina beslut. Det är inte för mycket begärt.

Att förstå allt och ständigt göra sig förstådd är överskattat.

Friheten att välja och att känna

Något som jag tror framgår ganska tydligt här på min blogg är att jag tror på friheten för varje människa att fatta beslut för sitt eget liv. De gånger man inte har möjlighet att fatta de beslut man önskar på grund av omständigheter, så har man fortfarande möjlighet att välja hur man förhåller sig till det som är.

Det kanske låter hårt att säga så, särskilt om man själv befinner sig mitt i svårigheter av något slag. Men jag tror det här synsättet verkligen är en hjälp som kan skydda mot att man blir ett offer för sina omständigheter.

Lika starkt tror jag på friheten att välja så tror jag på vikten av äkthet. Att ge tillåtelse för hela sitt register av känslor. "Man kan inte mekanisera sina känslor", har en god vän till mig sagt. Det är så viktigt. Stänger man inne sina känslor så kväver man sig själv tror jag.

Även om man kan välja sin inställning och de beslut man fattar, så är det viktigt att komma ihåg att känslor inte är något man kan klistra på sig utifrån och in. Känslor är vad de är just därför att de kommer därifrån de kommer, inifrån.

Så värna både om din frihet att välja och över din frihet att känna.

Styrkan i att välja tacksamhet

I lördags firade vi min mormors 90-årsdag. Det var en rolig och lyckad dag när alla mormors släktingar och vänner var samlade. Min mormor är en av de finaste människorna jag känner. Vacker är nog ett ännu mer passande ord. Min mormor är vacker inifrån och ut.

Något av det som är mest slående med min mormor, och som nog är en stark bidragande faktor till att hon är så vacker och så mitt i livet är hennes tacksamhet. Genom livets i högsta grad skiftande omständigheter väljer mormor att vara tacksam. Hon väljer att fokusera på det hon har istället för det hon saknar. Hon väljer att se det positiva i livet istället för motgångarna och utmaningarna. Det handlar inte om förnekelse utan om ett val angående vad som ska få uppta hennes tankevärld, hennes inre.

Jag har haft förmånen att känna mormor hela mitt liv, och jag kan konstaterar hur den här tacksamheten varit och är en sådan stor tillgång och styrka i mormors liv. Att hon dessutom har en personlig Gudsrelation och således vet vart hon kan rikta sin tacksamhet, tror jag gör att tacksamheten blir ännu starkare i hennes liv.

Den här tacksamheten är något jag vill dra lärdom av och bära med mig i mitt liv. Det tror jag skapar goda förutsättningar att åldras lika vackert som min mormor.

Ansvar, när tappades du bort?

Min tanke när jag började den här bloggen var att lyfta fram positiva saker, sådant som får dig som läsare och mig som bloggare att bli upplyft och må bättre. Även med det här inlägget vill jag vara konstruktiv, men den här gången måste jag skriva om något som gör mig arg.

Jag har en sådan dålig eftersmak av ett möte som jag hade med en person i mitt yrke för en tid sedan. I det mötet visade den här personen och dennes mor på en attityd som stör mig. Tyvärr representerar de här personerna en attityd som är sorgligt utbredd i vårt avlånga land.

Den här personen hade skadat sig. Skadan var inte omfattande och gjorde inte särskilt ont, men den var estetiskt störande. Jag mötte honom tillsammans med hans mor som var helt förkrossad för hon tyckte så synd om sin son.

Så berättar den här killen om att skadan troligtvis uppkommit för att han ramlat. Mer än så minns han inte. För att han var berusad. Det enda både han och hans mor pratade om i vårt möte var hur synd det var om honom och suga ur mig och min kollega allt om vad vi kunde göra för dem.

Det är en del av mitt jobb att hjälpa människor med den typen av skador som det här gällde. Jag ville gärna hjälpa den här killen på bästa möjliga sätt. Men det som skrämde mig var den totala avsaknaden av känsla av ansvar från den här killen. Självklart kan olyckor hända oavsett om man är berusad eller inte, men risken ökar med promillehalten i blodet.

Den här mentaliteten skrämmer mig. Det är som att man inte bär ansvar för det man gör och det som sker när man är på fyllan. Den här killen hade uppenbarligen varit så på lyset att han inte ens kunde redogöra för hur olyckan gått till. Bär man inte ansvar för det man gör bara för att man är full? Det är som att vi ger legitimitet för ett uppförande och handlande på fyllan som vi aldrig hade accepterat annars.

Jag förespråkar inte någon anti-alkohol-rörelse, även om jag ser dess förödande konsekvenser på vårt samhälle, och personligen har jag valt bort alkohol ur mitt liv.

Det jag förespråkar är ansvar. Jag bär ansvar för mig själv och för min omgivning, med eller utan alkohol, och jag förväntar mig att människor gör detsamma med sig själva och sin omgivning. Det är vi alla värda.

Therefore we do not lose heart...

Återigen blev jag djupt berörd av predikan i kyrkan igår. Jag satt och tolkade predikan till engelska, så jag hoppades att min röst inte skulle avslöja alltför mycket hur personligt berörd jag blev.

Det var Eric Liljero som predikade, en av våra pastorer. Han berättade om två olika människor i Bibeln och gjorde en viktig koppling mellan dem.

Den ena personen var Salomon, son till kung David. På sin tid var han världens rikaste person. Han kunde skaffa sig precis vad han ville. Ändå skriver han själv i Predikaren i Bibeln om hur allt bara kändes meningslöst.

Paulus var den andra personen som Eric berättade om. Genom stora delar av sitt liv blev han förföljd, torterad, satt i fängelse för att nämna några av de svårigheter han mötte. Ändå var han så tillfreds med livet, så full av hopp.

Borde det inte vara tvärtom? En person som lever i maximal bekvämlighet, som har makt och inflytande, en stor familj och kan skaffa sig vadhelst han önskar borde väl vara fullständigt nöjd och lycklig. Paulus borde väl vara den som säger att allt känns meningslöst, han som utsattes för alla möjliga hemskheter?

Skillnaden, som Eric satte fingret på, låg i det som står i 2 Korintierbrevet 4:16. I den engelska översättningen står det: "There for we do not lose heart...". Så skriver Paulus om hur han lever för något mer och större än sig själv, hur han väljer att inte fästa blicken bara på det som är här och nu, utan på det som består, på det som har evighetsvärde. På det sättet kunde hans hjärta vara bevarat och helt mitt genom livets skiftande omständigheter.

Det är det viktigaste vi har att bevara, vårt hjärta, för det är från hjärtat som hela livet har sin utgångspunkt. Bibeln summerar det i Ordspråksboken 4:23.

Även om jag är kristen och har upptäckt det fantastiska hoppet som relationen till Gud genom Jesus Kristus innebär, så blev jag starkt träffad av predikan. För det är så lätt att halka in i att leva för det som inte består, som alla praktiska vardagliga beslut, välja rätt väg i yrkeslivet, uppfylla sina mål och drömmar osv.

De sakerna är en del av livet och de är viktiga, men de är inte värda att leva för, därför att de inte är bestående, de kommer aldrig ge en bestående känsla av tillfredsställelse. Bara hos Jesus har jag funnit verklig frid, verklig mening som håller. Det är det jag lever för. Den friden är tillgänglig för dig, här och nu, om du ber Jesus om det.