"The real you is more interesting than the fake somebody else" hörde jag Lauryn Hill säga till mig genom Iphone-hörlurarna på vägen hem från jobbet idag. Orden är från hennes Unplugged-platta från 2002. En favorit. Att man kan göra en så stark platta genom att i all enkelhet spela upp några av sina låtar med hjälp av endast en gitarr förundrar mig. För mig är det är en bra artist, och i det här fallet, en artist som har mycket tänkvärt att säga.
"Bra sagt" tänkte jag för mig själv där jag satt på tunnelbanan. Senare på eftermiddagen var vi och storhandlade, Anna, Shanice och jag. Anna hade bestämt träff med en kompis på kvällen. Mot slutet av handlingen insåg vi att det började bli ont om tid. Efter lite om och men insåg vi att det mest lämpliga var att kompisen kom hem till oss.
När man ska få hem människor tycker jag det känns bäst om man hinner städa undan, i alla fall något sånär. Men det var inte att tänka på ikväll. Tvätt hängde framme, disk och kassar från handlingen. Det såg helt enkelt ut som en typisk vardag. Så det var bara att svälja sin stolthet och inse att vi inte kunde visa upp vårt hem med en polerad yta.
Vi fick en guldstund tillsammans allihop, åt en enkel middag, skrattade åt Shanices alla påhitt och hade däremellen jättebra samtal. Ett alternativ hade varit att skjuta på träffen med kompisen till en kväll när saker och ting kunde vara mer tillrättalagda. Men många vardagar är rätt fulla, så vem vet när det då hade blivit av. Istället valde vi att ge den här kompisen lite mer av "the real us". Vi släppte in henne i vår vardag. Det gjorde oss och henne rikare än om vi missat tillfället att ses.
När pretentionerna sänks blir saker mer äkta. Så sänk garden, låt människor möta Dig, som Du är, där Du är!
Om Livet...
onsdag 28 september 2011
måndag 26 september 2011
Om Livet: By the grace of God
Häromdagen pratade jag med en person som jag lärt känna nyligen. Hon kommer från ett engelskspråkigt land. Jag frågade henne hur det går med plugget. Hon svarade att det går bra. "By the grace of God", tillade hon som en bisats.
Genom Guds nåd. Vilken avslutning på den meningen. Vilken ödmjukhet och uttryck av tacksamhet. Enkelt men tydligt invävt i en vanlig konversation. I vår kultur och tidsålder där var och en är sin egen välgångs och lyckas smed är det lite okonventionellt att uttrycka sig som hon gjorde. Man hajar till.
När någon frågar mig hur det går med saker och ting, hur ofta är jag så tydlig med vem det är som ska ha cred för det som går bra? Sällan. I alla fall när det gäller de där vardagliga sakerna, att få det vardagliga att fungera. Men det är ingen självklarhet. Väldigt få saker i livet är det. Och det här uttrycket tyder på en insikt om det. Där finns något att lära.
Så om min måndag, denna första dag på arbetsveckan, kan jag säga att den har varit bra, väldigt bra.
By the grace of God.
Om Livet...
Genom Guds nåd. Vilken avslutning på den meningen. Vilken ödmjukhet och uttryck av tacksamhet. Enkelt men tydligt invävt i en vanlig konversation. I vår kultur och tidsålder där var och en är sin egen välgångs och lyckas smed är det lite okonventionellt att uttrycka sig som hon gjorde. Man hajar till.
När någon frågar mig hur det går med saker och ting, hur ofta är jag så tydlig med vem det är som ska ha cred för det som går bra? Sällan. I alla fall när det gäller de där vardagliga sakerna, att få det vardagliga att fungera. Men det är ingen självklarhet. Väldigt få saker i livet är det. Och det här uttrycket tyder på en insikt om det. Där finns något att lära.
Så om min måndag, denna första dag på arbetsveckan, kan jag säga att den har varit bra, väldigt bra.
By the grace of God.
Om Livet...
lördag 24 september 2011
Om Livet: Keep this fire burning
När den här låten kom ut i början på hösten 2002 så hade jag precis flyttat till Norrköping och påbörjat en utbildning. Men i själva verket visste jag inte riktigt vad jag höll på med eller vart jag var på väg i livet. Det hade min Gode Herde bättre koll på kan jag konstatera i efterhand. En vacker, lite spännande hemlighetsfull tjej som jag mötte på ett café en kväll där blev fyra år senare min högt älskade fru.
Men det visste jag inte då, där på hösten, utan på många sätt kände jag mig ganska vilsen. Då kom den här låten som en frisk, styrkande, tröstande vind. Den är så skön och peppande. Jag vet inte vad Robyn tänkte på när hon skrev den, men för mig säger låten mycket om hur jag tror att Gud ser på oss och vem Gud vill vara för oss.
Det är så coolt med musik, att avsändaren kan mena en sak, men mottagaren kan ta emot det på ett helt annat sätt. Hoppas den här låten kan tala på något positivt sätt till dig!
Men det visste jag inte då, där på hösten, utan på många sätt kände jag mig ganska vilsen. Då kom den här låten som en frisk, styrkande, tröstande vind. Den är så skön och peppande. Jag vet inte vad Robyn tänkte på när hon skrev den, men för mig säger låten mycket om hur jag tror att Gud ser på oss och vem Gud vill vara för oss.
Det är så coolt med musik, att avsändaren kan mena en sak, men mottagaren kan ta emot det på ett helt annat sätt. Hoppas den här låten kan tala på något positivt sätt till dig!
fredag 23 september 2011
Om Livet: Alright
Den här videon gör mig så glad! Scenografin, koreografin, handlingen, allt är så snyggt utformat, samtidigt med en uppenbar glimt i ögat.
En låt om vänskap, om vänner som man vet att man kan räkna med och lita på. Sådana vänner är ovärderliga. Jag önskar innerligt att du skulle få erfara sådan vänskap. Du är värd det.
Hoppas låten kan sätta dig i ett skönt mood inför helgen! Hoppas den blir avkopplande och välgörande för dig!
En låt om vänskap, om vänner som man vet att man kan räkna med och lita på. Sådana vänner är ovärderliga. Jag önskar innerligt att du skulle få erfara sådan vänskap. Du är värd det.
Hoppas låten kan sätta dig i ett skönt mood inför helgen! Hoppas den blir avkopplande och välgörande för dig!
Om Livet
Om Livet: Overjoyed
Musik! Om och om igen tackar jag Gud att jag fått det att njuta av. Som en doft av himlen här på jorden!
Den här låten, Overjoyed, med Stevie Wonder är så speciell för mig. Jag hörde den för ett par år sen, då i en fantastisk version med Mary J Blige. Ögonblicket jag hörde den så visste jag att jag hört den som barn. Känslan jag fick bara gjorde att jag visste det. Jag tror vi hade den på kassettband i bilen. Vad annars kan koppla ihop olika epoker i livet med femton års mellanrum, om inte musik.
Hela låten är så vacker. Den får mig att vilja skratta och brista ut i gråt på samma gång. Det är bara musik som kan slå an sådana strängar. Så är det för mig i alla fall. Det är så uppfriskande, så välgörande.
Jag älskar ordet Overjoyed. Det beskriver en känsla som jag önskar alla människor att få uppleva i livet. Den känslan fylls jag med varje gång jag börjar räkna upp för mig själv allt gott jag har här i livet: Anna, Shanice, hela resten av familjen, kyrkan, att jag får leva i en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus. Så mycket gott, så oförtjänt.
Enough said. Lyssna och njut!
Den här låten, Overjoyed, med Stevie Wonder är så speciell för mig. Jag hörde den för ett par år sen, då i en fantastisk version med Mary J Blige. Ögonblicket jag hörde den så visste jag att jag hört den som barn. Känslan jag fick bara gjorde att jag visste det. Jag tror vi hade den på kassettband i bilen. Vad annars kan koppla ihop olika epoker i livet med femton års mellanrum, om inte musik.
Hela låten är så vacker. Den får mig att vilja skratta och brista ut i gråt på samma gång. Det är bara musik som kan slå an sådana strängar. Så är det för mig i alla fall. Det är så uppfriskande, så välgörande.
Jag älskar ordet Overjoyed. Det beskriver en känsla som jag önskar alla människor att få uppleva i livet. Den känslan fylls jag med varje gång jag börjar räkna upp för mig själv allt gott jag har här i livet: Anna, Shanice, hela resten av familjen, kyrkan, att jag får leva i en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus. Så mycket gott, så oförtjänt.
Enough said. Lyssna och njut!
Om Livet...
torsdag 22 september 2011
Om Livet: Lesson learned
Häromdagen när jag kom hem på eftermiddagen kände jag att jag bar med mig en dålig eftersmak av dagen. Jag började fundera på vad det kunde bero på. Så tänkte jag tillbaka och kom att tänka på en person jag mött under dagen. Där, i mötet med den personen låg problemet. Men vad var problemet? Efter en stund kom jag på det: min upplevelse med den personen var att vederbörande försökte utnyttja min goda vilja.
Det är något jag måste passa mig för inser jag. Jag är skyldig mig själv det. Den energi och glädje det drar, är det helt enkelt inte värt. Då fyller min energi och glädje bättre funktion i att läggas på människor som tar emot dem och uppskattar dem, och inte försöker fortsätta att suga ur en allt. Även om det tar emot, så gynnar det i långa loppet personen i fråga att jag är tydlig med vart gränsen går.
Jag säger inte att det inte finns lägen när man behöver gå den extra milen för en medmänniska, lägen när man behöver ge utan garantier att få tillbaka. Men det jag blir påmind om av den här situationen är att sätta värde på mig själv och på det jag gör. Tillåter jag att jag och det jag gör behandlas hur som helst? Jag blev också påmind om att prioritera. Vem och vad lägger jag min energi på?
Den dåliga eftersmak som det här mötet orsakade, gav mig också en sämre start på resten av dagen. Är det ok? Tillåter jag det gentemot mig själv och gentemot de mina som jag skulle tillbringa resten av dagen och kvällen med?
Kanske låter det som att det var ett fruktansvärt möte jag var med om, eller som att jag förstorar upp en situation som egentligen inte var så allvarlig. Inget av det är sant. Men situationen satte fingret på några viktiga saker för mig, och gav mig några viktiga frågeställning, som jag tror någon annan kan ha nytta av också. Jag anklagar inte personen i fråga, utan jag vänder fingret mot mig själv och frågar mig själv hur jag hanterar situationer som denna till en annan gång. Genom att tänka igenom frågorna som dök upp, så tror jag att jag nästa gång kommer hantera en liknande situation mycket bättre.
Om Livet...
Det är något jag måste passa mig för inser jag. Jag är skyldig mig själv det. Den energi och glädje det drar, är det helt enkelt inte värt. Då fyller min energi och glädje bättre funktion i att läggas på människor som tar emot dem och uppskattar dem, och inte försöker fortsätta att suga ur en allt. Även om det tar emot, så gynnar det i långa loppet personen i fråga att jag är tydlig med vart gränsen går.
Jag säger inte att det inte finns lägen när man behöver gå den extra milen för en medmänniska, lägen när man behöver ge utan garantier att få tillbaka. Men det jag blir påmind om av den här situationen är att sätta värde på mig själv och på det jag gör. Tillåter jag att jag och det jag gör behandlas hur som helst? Jag blev också påmind om att prioritera. Vem och vad lägger jag min energi på?
Den dåliga eftersmak som det här mötet orsakade, gav mig också en sämre start på resten av dagen. Är det ok? Tillåter jag det gentemot mig själv och gentemot de mina som jag skulle tillbringa resten av dagen och kvällen med?
Kanske låter det som att det var ett fruktansvärt möte jag var med om, eller som att jag förstorar upp en situation som egentligen inte var så allvarlig. Inget av det är sant. Men situationen satte fingret på några viktiga saker för mig, och gav mig några viktiga frågeställning, som jag tror någon annan kan ha nytta av också. Jag anklagar inte personen i fråga, utan jag vänder fingret mot mig själv och frågar mig själv hur jag hanterar situationer som denna till en annan gång. Genom att tänka igenom frågorna som dök upp, så tror jag att jag nästa gång kommer hantera en liknande situation mycket bättre.
Om Livet...
tisdag 20 september 2011
Om Livet: A willing heart
”There’s nothing purer than a willing heart”
Idag slog det mig att den frasen har klingat i mitt huvud i säkert en månads tid, av och till. Vissa saker tänker man inte på aktivt, utan de bara finns där i ens inre och ligger till sig. Frasen är från en låt, ”It’s not in vain”, med Evelina Gard och John Stoddart.
När jag börjar fundera kring varför just den frasen klingat i mitt huvud så inser jag att det måste vara just för att jag ser så många ”willing hearts” omkring mig, och kan konstatera vilken skillnad det gör i en människas liv.
”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet” står det i Ordspråksboken.
Genom livet är det mycket som kan hända med ens hjärta. Det kan bli fyllt, uttömt, brustet, helt, sårat, läkt för att nämna några saker. Vi var och en har en viktig uppgift i att vaka över våra hjärtan, skydda dem genom att vara noggranna med vad och vem vi låter komma åt dem. För om det är från vårt hjärta som våra liv utgår, så har det som händer med våra hjärtan en avgörande betydelse för hela våra liv. Och våra liv har betydelse utan ände.
Om man genom allt kan bevara sitt hjärta, bevara det villigt, villigt att göra gott, att välja rätt, att tro det bästa om andra, att försöka igen, att våga tro, våga älska, våga satsa, så har man mycket vunnet.
Så, från mitt hjärta: Jag vill!
Om Livet...
Om Livet...
lördag 17 september 2011
Om Livet: Stick hål på bluffen
Jag har avslöjat mig själv. Jag har upptäckt ett mönster i mina tankar, en föreställning som behöver tas hål på...
Det var någon dag efter jobbet här i veckan som jag var i lekparken med Shanice. Hon sprang omkring och var fullt sysselsatt i sin fantasivärld. Jag gick och tänkte på någonting från arbetsdagen och tänkte vidare kring mitt yrke. Så började jag tänka på mina kollegor och började jämföra mig med dem och så spann det vidare till en känsla av att "när ska det uppdagas att du inte alls är så bra som du borde vara, att de andra är mycket duktigare än dig, att du egentligen bara är en bluff?".
Nu när jag läser den känslan rakt upp och ned så ser jag hur absurd den är. Legitimation utfärdad av Socialstyrelsen baserad på fem års studier med mängder med avklarade tentor, kliniska prov, förhör, redovisningar. Tre års erfarenhet från flera arbetsplatser, flertalet kompetenshöjande kurser, mängder med nöjda patienter. Det låter inte som beskrivningen av en person som inte kan sitt jobb
Så fortsatte jag att tänka, hur är det i andra sammanhang då? Exempelvis som låtskrivare och bloggare. Även där kan jag komma på mig själv att dras med känslan av att inte räcka till, att vara en bluff som ännu inte avslöjats. Samma sak i mitt engagemang i kyrkan när jag är med i lovsångsteamet eller tolkar, så kryper de där tankarna ikapp emellanåt. "Du sjunger inte tillräckligt bra, din engelska är inte tillräckligt bra och du tolkar inte tillräckligt snabbt. Dessutom är du inte en tillräckligt bra kristen" är tankar som jagar mig emellanåt.
Inte förrän nu har jag kopplat ihop de här olika områdena och sett mönstret, utan jag har bara tänkt på de här olika sammanhangen vart och ett för sig. Men när jag såg att de här tankesätten och den här känslan kryper sig in i så många områden av mitt liv så inser jag att det här inte har att göra med min faktiska kompetens eller äkthet inom respektive område. Det bottnar i en betvivlan av de förmågor som finns där inom mig.
Jag skriver inte det här utifrån självömkan eller för att någon ska tycka synd om stackars Robert som kämpar med sitt självförtroende. Men det var nyttigt för mig att inse grundproblemet som är en gemensam nämnare i flera områden av mitt liv. Och jag tror att någon eller några som läser det här kanske känner igen sig. Då vill jag tillsammans med dig eller er sticka hål på bluffen om att du och jag skulle vara en bluff, att vi inte skulle vara bra nog. Poff! Vi är tillräckligt bra. Du är tillräckligt bra. Jag är tillräckligt bra. Låt ingen annan och kanske framförallt, tillåt inte dig själv att lura i dig något annat.
Var och en har vi våra styrkor och svagheter på olika områden. Det gäller att kapitalisera i styrkorna och arbeta på svagheterna. Livet är en process. Men den processen måste ha sin utgångspunkt i att vi vet att vi är... ja, bra helt enkelt.
Om Livet...
Det var någon dag efter jobbet här i veckan som jag var i lekparken med Shanice. Hon sprang omkring och var fullt sysselsatt i sin fantasivärld. Jag gick och tänkte på någonting från arbetsdagen och tänkte vidare kring mitt yrke. Så började jag tänka på mina kollegor och började jämföra mig med dem och så spann det vidare till en känsla av att "när ska det uppdagas att du inte alls är så bra som du borde vara, att de andra är mycket duktigare än dig, att du egentligen bara är en bluff?".
Nu när jag läser den känslan rakt upp och ned så ser jag hur absurd den är. Legitimation utfärdad av Socialstyrelsen baserad på fem års studier med mängder med avklarade tentor, kliniska prov, förhör, redovisningar. Tre års erfarenhet från flera arbetsplatser, flertalet kompetenshöjande kurser, mängder med nöjda patienter. Det låter inte som beskrivningen av en person som inte kan sitt jobb
Så fortsatte jag att tänka, hur är det i andra sammanhang då? Exempelvis som låtskrivare och bloggare. Även där kan jag komma på mig själv att dras med känslan av att inte räcka till, att vara en bluff som ännu inte avslöjats. Samma sak i mitt engagemang i kyrkan när jag är med i lovsångsteamet eller tolkar, så kryper de där tankarna ikapp emellanåt. "Du sjunger inte tillräckligt bra, din engelska är inte tillräckligt bra och du tolkar inte tillräckligt snabbt. Dessutom är du inte en tillräckligt bra kristen" är tankar som jagar mig emellanåt.
Inte förrän nu har jag kopplat ihop de här olika områdena och sett mönstret, utan jag har bara tänkt på de här olika sammanhangen vart och ett för sig. Men när jag såg att de här tankesätten och den här känslan kryper sig in i så många områden av mitt liv så inser jag att det här inte har att göra med min faktiska kompetens eller äkthet inom respektive område. Det bottnar i en betvivlan av de förmågor som finns där inom mig.
Jag skriver inte det här utifrån självömkan eller för att någon ska tycka synd om stackars Robert som kämpar med sitt självförtroende. Men det var nyttigt för mig att inse grundproblemet som är en gemensam nämnare i flera områden av mitt liv. Och jag tror att någon eller några som läser det här kanske känner igen sig. Då vill jag tillsammans med dig eller er sticka hål på bluffen om att du och jag skulle vara en bluff, att vi inte skulle vara bra nog. Poff! Vi är tillräckligt bra. Du är tillräckligt bra. Jag är tillräckligt bra. Låt ingen annan och kanske framförallt, tillåt inte dig själv att lura i dig något annat.
Var och en har vi våra styrkor och svagheter på olika områden. Det gäller att kapitalisera i styrkorna och arbeta på svagheterna. Livet är en process. Men den processen måste ha sin utgångspunkt i att vi vet att vi är... ja, bra helt enkelt.
Om Livet...
torsdag 15 september 2011
Great is your mercy
Jag är svag för gospelmusik. Men å andra sidan, hur kan man inte vara det. Musik som förmedlar "goda nyheter", vilket är just vad gospel betyder, kan inte annat än att vara välgörande för själen. Första gången jag såg en bit av det här klippet var när jag bodde i USA för tio år sedan. Jag blev djupt berörd. På den tiden fanns inte Youtube, så jag visste inte om och när jag skulle kunna få se klippet igen. Men så ikväll kom jag och tänka på det, sökte efter det och fann det. Jag blev lika berörd som första gången jag såg det.
Det som berör mig är framförallt låten i sig. Jag kan inte annat än stämma in. Frasen "Great is your mercy towards me" är mer eller mindre en summering av mitt liv. Det är bara av Guds nåd som jag är där jag är i livet. Förväxla inte det med att jag påstår att mitt liv är inte perfekt, för det är inte inte. Men jag älskar det liv jag lever och kan inte annat än känna tacksamhet över det och all rikedom jag upplever att det innehåller.
Sånginsatserna kan jag inte heller annat än förundras över. Vilken pipa var och en besitter. Och vilket unikt uttrycksätt var och en har. Det berör verkligen när människor sjunger från sitt hjärta på det sättet. Njut och om det känns rätt, stäm in. Grannarna har nog ändå inte somnat. Och har de det, så tar de inte skada av lite gospel på kvällskvisten.
Det som berör mig är framförallt låten i sig. Jag kan inte annat än stämma in. Frasen "Great is your mercy towards me" är mer eller mindre en summering av mitt liv. Det är bara av Guds nåd som jag är där jag är i livet. Förväxla inte det med att jag påstår att mitt liv är inte perfekt, för det är inte inte. Men jag älskar det liv jag lever och kan inte annat än känna tacksamhet över det och all rikedom jag upplever att det innehåller.
Sånginsatserna kan jag inte heller annat än förundras över. Vilken pipa var och en besitter. Och vilket unikt uttrycksätt var och en har. Det berör verkligen när människor sjunger från sitt hjärta på det sättet. Njut och om det känns rätt, stäm in. Grannarna har nog ändå inte somnat. Och har de det, så tar de inte skada av lite gospel på kvällskvisten.
onsdag 14 september 2011
Generositet
"The world of the generous gets larger and larger; the world of the stingy gets smaller and smaller" står det i Ordspråksboken i parafrasöversättningen The Message.
Idag kopplade jag ihop de orden med en händelse, vilket kastade nytt ljus på dem. Ofta talar man om generositet gällandes att ge saker. Men generositet kan vara mycket mer än så, det kan innefatta många olika delar av livet. Avsaknad av detsamma likaså.
En vän till mig berättade om att hon och några kollegor bokat en tid och plats för ett jobbuppdrag. Det visade sig att min vän var i tid, men hade missuppfattat platsen. Det gjorde att ett par kollegor stod och väntade på henne. Missen hade vissa konsekvenser, men på intet sätt några förödande sådana. Min vän blev utskälld efter noter för misstaget och nedtryckt i skorna rejält. Både av kollegor och arbetsledare. Hon berättade hur hon hade ont i magen hela kvällen på grund av konflikten som uppstod.
Självklart får man bli irriterad när saker inte går som de ska. Självklart är det störande när missförstånd uppstår fast man tycker att man varit tydlig. Så långt förstår jag min väns kollegor. Men man kan i allra högsta grad påverka hur stor konflikt man gör av ett sådant missförstånd. Går man och ältar det och eggar upp varandra, vilket det låter som att de här personerna gjorde, så kan en liten sak rätt fort bli oproportionerligt stor. Då kan man också ganska fort hitta andra fel hos den personen man pratar om, som man kan slänga på elden, och bli ännu mer upprörd. Man ser det man letar efter.
Men hur skulle det vara att vidga perspektivet lite? Hur skulle det vara att tänka: det där hade lika gärna kunnat varit jag? Hur taget ur luften det än kan låta, så hade det faktiskt kunnat varit jag som hade missförstått vilken plats vi skulle ses på. Hur hade jag då önskat att mina kollegor tog det?
Agerandet från min väns kollegors sida bäddar inte precis för någon lösning på missförståndet, snarare skapar det en konflikt av det. Det som händer är sannolikt att min vän framöver håller sig på sin kant gentemot dem. De förlorar, eller åtminstone törnar hennes förtroende - deras värld krymper.
Om de istället valt en generös attityd av att "det hade lika gärna kunnat varit jag som missförstått", så hade det skapat ett helt annat utgångsläge. "Wow, de förstorar inte upp min miss, de visar överseende", hade min vän känt. På så sätt hade händelsen kunnat få min väns förtroende för sina kollegor att öka - deras värld hade vuxit.
Att vara generös handlar inte om att man ska släta över fel som människor gör och det handlar inte om att man ska ta skit. Det ska ingen behöva. Jag talar helt enkelt om att man kan välja, och träna på, att leva ett generöst liv, ett liv där man ger utrymme för att människor är människor, men sina fel och förtjänster. Jag talar om att ha en generös syn, ha en generös attityd, vara generös. Det kommer göra livet roligare och göra din värld större!
Idag kopplade jag ihop de orden med en händelse, vilket kastade nytt ljus på dem. Ofta talar man om generositet gällandes att ge saker. Men generositet kan vara mycket mer än så, det kan innefatta många olika delar av livet. Avsaknad av detsamma likaså.
En vän till mig berättade om att hon och några kollegor bokat en tid och plats för ett jobbuppdrag. Det visade sig att min vän var i tid, men hade missuppfattat platsen. Det gjorde att ett par kollegor stod och väntade på henne. Missen hade vissa konsekvenser, men på intet sätt några förödande sådana. Min vän blev utskälld efter noter för misstaget och nedtryckt i skorna rejält. Både av kollegor och arbetsledare. Hon berättade hur hon hade ont i magen hela kvällen på grund av konflikten som uppstod.
Självklart får man bli irriterad när saker inte går som de ska. Självklart är det störande när missförstånd uppstår fast man tycker att man varit tydlig. Så långt förstår jag min väns kollegor. Men man kan i allra högsta grad påverka hur stor konflikt man gör av ett sådant missförstånd. Går man och ältar det och eggar upp varandra, vilket det låter som att de här personerna gjorde, så kan en liten sak rätt fort bli oproportionerligt stor. Då kan man också ganska fort hitta andra fel hos den personen man pratar om, som man kan slänga på elden, och bli ännu mer upprörd. Man ser det man letar efter.
Men hur skulle det vara att vidga perspektivet lite? Hur skulle det vara att tänka: det där hade lika gärna kunnat varit jag? Hur taget ur luften det än kan låta, så hade det faktiskt kunnat varit jag som hade missförstått vilken plats vi skulle ses på. Hur hade jag då önskat att mina kollegor tog det?
Agerandet från min väns kollegors sida bäddar inte precis för någon lösning på missförståndet, snarare skapar det en konflikt av det. Det som händer är sannolikt att min vän framöver håller sig på sin kant gentemot dem. De förlorar, eller åtminstone törnar hennes förtroende - deras värld krymper.
Om de istället valt en generös attityd av att "det hade lika gärna kunnat varit jag som missförstått", så hade det skapat ett helt annat utgångsläge. "Wow, de förstorar inte upp min miss, de visar överseende", hade min vän känt. På så sätt hade händelsen kunnat få min väns förtroende för sina kollegor att öka - deras värld hade vuxit.
Att vara generös handlar inte om att man ska släta över fel som människor gör och det handlar inte om att man ska ta skit. Det ska ingen behöva. Jag talar helt enkelt om att man kan välja, och träna på, att leva ett generöst liv, ett liv där man ger utrymme för att människor är människor, men sina fel och förtjänster. Jag talar om att ha en generös syn, ha en generös attityd, vara generös. Det kommer göra livet roligare och göra din värld större!
måndag 12 september 2011
En oväntad föreställning
Alla dagar har sina guldstunder. Vissa dagar känns det som man behöver leta rejält för att hitta dem. Andra dagar är guldstunderna många och uppenbara.
En guldstund från idag var med en patient som jag mötte på ett äldreboende. Som jag tidigare nämnt så arbetar jag ett par dagar i veckan med mobil tandvård och åker bland annat ut till äldreboenden. Patienten låg i sin höj- och sänkbara säng under behandlingen. Hon var trött och matt under behandlingens gång och verkade lite smått förvirrad.
När jag sedan satte mig för att skriva journalanteckningar och min kollega var i full färd med sitt så sa damen i fråga plötsligt: "Vill ni att jag ska sjunga för er?". Paffa blev vi, men självklart ville vi det.
Vilket nummer hon bjöd på där liggandes i sin säng! Hade jag enbart hört henne så hade jag gissat att hon var en soloakt ur en Las Vegas show. Hennes händer stod för enda koreografin och med dem viftade hon stilfullt i takt med musiken, men jag hade enkelt kunnat föreställa mig henne uppträda med full uppsättning dansare och band. Hon rev av någon storbands/jazz dänga från fyrtio- femtio tal. Hon hade en fantastisk röst: jazzig/soulig med ett skönt vibrato. Idol och True Talent är helt klart ute och letar på fel ställen...
Hela scenariot gjorde mig så glad. Tänk att människor kan bjuda på sig på det okonstlade opretentiösa sättet. Man måste inte lyda jantelagen bara för att man är svensk. Jag är den här damen innerligt tacksam för att hon påminde mig om det
Hoppas du hittar guldstunder från din dag. Annars får du gärna vara med och dela på min!
En guldstund från idag var med en patient som jag mötte på ett äldreboende. Som jag tidigare nämnt så arbetar jag ett par dagar i veckan med mobil tandvård och åker bland annat ut till äldreboenden. Patienten låg i sin höj- och sänkbara säng under behandlingen. Hon var trött och matt under behandlingens gång och verkade lite smått förvirrad.
När jag sedan satte mig för att skriva journalanteckningar och min kollega var i full färd med sitt så sa damen i fråga plötsligt: "Vill ni att jag ska sjunga för er?". Paffa blev vi, men självklart ville vi det.
Vilket nummer hon bjöd på där liggandes i sin säng! Hade jag enbart hört henne så hade jag gissat att hon var en soloakt ur en Las Vegas show. Hennes händer stod för enda koreografin och med dem viftade hon stilfullt i takt med musiken, men jag hade enkelt kunnat föreställa mig henne uppträda med full uppsättning dansare och band. Hon rev av någon storbands/jazz dänga från fyrtio- femtio tal. Hon hade en fantastisk röst: jazzig/soulig med ett skönt vibrato. Idol och True Talent är helt klart ute och letar på fel ställen...
Hela scenariot gjorde mig så glad. Tänk att människor kan bjuda på sig på det okonstlade opretentiösa sättet. Man måste inte lyda jantelagen bara för att man är svensk. Jag är den här damen innerligt tacksam för att hon påminde mig om det
Hoppas du hittar guldstunder från din dag. Annars får du gärna vara med och dela på min!
söndag 11 september 2011
Den fula ankungen
När det ikväll skulle väljas godnattsaga föll lotten på Den fula ankungen. Vilken fantastisk saga det är. Vad mycket den har att säga. Den sätter fingret på vissa fenomen som jag tror vi alla kan känna igen oss i. Kanske är det just därför den blivit en klassiker.
Den stackars ankungen föds in i ett sammanhang där han redan från dag ett får etiketten ful. Väldigt snart märker han att han är en riktig misfit, han passar inte in alls i det sammanhang han befinner sig i. Det driver iväg honom på en resa där han försöker hitta sin identitet, var han passar in. Efter långt sökande ser det mer eller mindre hopplöst ut. Men till slut en vacker dag så ser den fula ankungen att han inte är en ful ankunge längre. Han får se sin egen spegelbild i vattnet och ser då att han vuxit och blivit en ståtlig, vacker svan. Och han hittar också andra svanar som blir hans tillhörighet.
Har inte vi alla känt oss som den fula ankungen någon gång? Generellt eller inom ett specifikt område. Vi får höra från andra eller brottas med våra egna tankar om att vi inte är bra nog och inte passar in om vi inte är på ett visst sätt. Vi slår knut på oss själva för att bli en del av gruppen, för att få tillhöra.
The real you is better than the fake somebody else har jag hört sägas. När vi försöker göra om oss själva för att passa in så förlorar vi äktheten, vi blir fake. Är det något som är viktigt och attraktivt i vår tidsålder så är det just äkthet. Utbudet av allt är så enormt, så vi söker sådant som skiljer sig från den stora massan. Äkthet är en sådan egenskap. Äkthet får saker att utmärkas, får det att skina.
Om du känner dig som en ful ankunge. Försök inte förändra den du är. Fortsätt vara den du är, var äkta. Självklart finns det områden i livet, vanor och beteenden vi behöver jobba på och förändra. Sådana områden har vi alla. Men de vi är, själva originaldelarna, är inte ihopslängda av misstag. De är noggrant utvalda och unikt sammansatta.
Fortsätt söka, precis som den fula ankungen gjorde. Den som söker, den finner, som Jesus lär oss i Matteusevangeliet kapitel sju. Då är det bara en tidsfråga innan du finner att den du är, är du tänkt att vara. Det finns ett sammanhang där du passar in perfekt som den sista biten för att ett pussel ska bli fulländat.
Du är ingen ful ankunge, du är en ståtlig och vacker svan!
Den stackars ankungen föds in i ett sammanhang där han redan från dag ett får etiketten ful. Väldigt snart märker han att han är en riktig misfit, han passar inte in alls i det sammanhang han befinner sig i. Det driver iväg honom på en resa där han försöker hitta sin identitet, var han passar in. Efter långt sökande ser det mer eller mindre hopplöst ut. Men till slut en vacker dag så ser den fula ankungen att han inte är en ful ankunge längre. Han får se sin egen spegelbild i vattnet och ser då att han vuxit och blivit en ståtlig, vacker svan. Och han hittar också andra svanar som blir hans tillhörighet.
Har inte vi alla känt oss som den fula ankungen någon gång? Generellt eller inom ett specifikt område. Vi får höra från andra eller brottas med våra egna tankar om att vi inte är bra nog och inte passar in om vi inte är på ett visst sätt. Vi slår knut på oss själva för att bli en del av gruppen, för att få tillhöra.
The real you is better than the fake somebody else har jag hört sägas. När vi försöker göra om oss själva för att passa in så förlorar vi äktheten, vi blir fake. Är det något som är viktigt och attraktivt i vår tidsålder så är det just äkthet. Utbudet av allt är så enormt, så vi söker sådant som skiljer sig från den stora massan. Äkthet är en sådan egenskap. Äkthet får saker att utmärkas, får det att skina.
Om du känner dig som en ful ankunge. Försök inte förändra den du är. Fortsätt vara den du är, var äkta. Självklart finns det områden i livet, vanor och beteenden vi behöver jobba på och förändra. Sådana områden har vi alla. Men de vi är, själva originaldelarna, är inte ihopslängda av misstag. De är noggrant utvalda och unikt sammansatta.
Fortsätt söka, precis som den fula ankungen gjorde. Den som söker, den finner, som Jesus lär oss i Matteusevangeliet kapitel sju. Då är det bara en tidsfråga innan du finner att den du är, är du tänkt att vara. Det finns ett sammanhang där du passar in perfekt som den sista biten för att ett pussel ska bli fulländat.
Du är ingen ful ankunge, du är en ståtlig och vacker svan!
fredag 9 september 2011
torsdag 8 september 2011
Låt inte livet stå i väget för livet
En av Annas och mina goda gamla vänner hörde av sig i veckan och berättade att hon skulle vara i stan några dagar, och hörde om vi kunde ses. Självklart ville vi det. Vi började kolla våra almanackor och laborera med tider och stunder för att frigöra en dag, eftermiddag eller kväll då vi kunde ses. När man inte träffat någon som man ser som en nära vän på så lång tid vill man gärna ha en god stund, helst utan specifika tidsramar. Gärna vill man kunna bestämma i förväg vad man ska göra, vad och vart man ska äta. Men allt annat, livet, verkade sätta käppar i hjulet för att vi skulle kunna styra upp en sån träff.
Efter mycket vridande och vändande hittade vi en knapp timme då vi kunde ses innan vår vän skulle vidare med jobbet. En timme, vad är det? Det känns som ingenting när man har så mycket att uppdatera om vad som händer i varandras liv. Jag var nära på att avblåsa det hela och säga att det är bättre att vi försöker få till att ses när vi har mer tid.
Men jag gjorde inte det. Så det slutade med att vi sågs och satt på en parkbänk under den om vartannat regniga och soliga himlen. Anna hade fått förhinder, så det var bara vår vän och jag, och Shanice sovandes i sin vagn. Även om det inte blev den där perfekta helkvällen eller dagen, så blev det en timmes kvalitetstid, när vi hade jättebra samtal om allt möjligt. Totalt fokus på att helt enkelt dela livet.
Det är så lätt att man letar så febrilt efter det optimala, efter drömbilden, att man missar de möjligheter som faktiskt ges. Möjligheter där inramningen måhända inte är den man önskar, men innehållet desto mer värdefullt. Kanske var det just den bristfälliga inramningen som gjorde att innehållet i mötet idag blev så givande. Jag vet inte, men jag kan tänka mig det. I varje fall så var dagens händelse en viktig påminnelse om att inte låta livet komma i vägen för de guldstunder som är just det: Livet.
Efter mycket vridande och vändande hittade vi en knapp timme då vi kunde ses innan vår vän skulle vidare med jobbet. En timme, vad är det? Det känns som ingenting när man har så mycket att uppdatera om vad som händer i varandras liv. Jag var nära på att avblåsa det hela och säga att det är bättre att vi försöker få till att ses när vi har mer tid.
Men jag gjorde inte det. Så det slutade med att vi sågs och satt på en parkbänk under den om vartannat regniga och soliga himlen. Anna hade fått förhinder, så det var bara vår vän och jag, och Shanice sovandes i sin vagn. Även om det inte blev den där perfekta helkvällen eller dagen, så blev det en timmes kvalitetstid, när vi hade jättebra samtal om allt möjligt. Totalt fokus på att helt enkelt dela livet.
Det är så lätt att man letar så febrilt efter det optimala, efter drömbilden, att man missar de möjligheter som faktiskt ges. Möjligheter där inramningen måhända inte är den man önskar, men innehållet desto mer värdefullt. Kanske var det just den bristfälliga inramningen som gjorde att innehållet i mötet idag blev så givande. Jag vet inte, men jag kan tänka mig det. I varje fall så var dagens händelse en viktig påminnelse om att inte låta livet komma i vägen för de guldstunder som är just det: Livet.
onsdag 7 september 2011
Hopp
Jag satt och fikade med några vänner för en tid sedan. Vi har en gemensam vän som vi fått följa i en resa där han och hans fru mer och mer förlikat sig med tanken på att inte kunna få egna barn, till att de nu precis nyligen fått en egen frisk och kry liten dotter. Tänk vad mycket lättare bördan blir när man kan dela den med någon OCH vad mycket större glädjen blir när man får dela även den!
Vi satt och pratade om det hela, vilket förde samtalet in på hopp. Vilken stor skillnad hoppet gör i en människa. Även om man är hoppfull i livet som stort så kan det finnas områden i livet där hoppet sinar. Under samtalet konstaterade vi att det måste finnas två sorters hopp.
Det ena hoppet handlar om det jag själv kan prestera eller uppnå. Att försöka på ena sättet och hoppas på framgång. Om det inte fungerar så provar vi på nästa sätt och hoppas att det kanske kan fungera. Fungerar inte det så provar vi på nästa sätt. Och nästa, och nästa. Utfallet av den sortens hopp ligger mycket hos oss själva och de tillgångar vi har till förfogande av exempelvis ekonomi eller relationer. Det ligger en strävan i den sortens hopp. Många gånger är det den sortens hopp vi först och främst förlitar oss till.
Den andra sortens hopp är det vi har eller saknar när det första hoppet har runnit ut. Det hoppet säger att om inte någonting utöver min egen förmåga kliver in i det här läget så är det kört. Den sortens hopp kräver tro och mod. Det krävs mod för att behålla hoppet om något som yttre omständigheter talar emot.
"Faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen" sägs det. Tro och hopp går hand i hand.
I hoppet som ligger bortom en själv så är all prestige borta. Där finns bara en vila. Resultatet hänger inte längre på mig, utan på det jag sätter mitt hopp till.
Jag är så tacksam att jag funnit någon att sätta mitt hopp till. I de lägena i livet när bara frågor ekar. Varför? Vad? Hur? Då har mitt hopp i Gud genom Jesus Kristus varit det enda som burit. Det är det bästa och det enda jag kan skicka med dig om du går igenom en tuff tid just nu på något område eller i livet som helhet. Det hoppet sviker inte.
Vi satt och pratade om det hela, vilket förde samtalet in på hopp. Vilken stor skillnad hoppet gör i en människa. Även om man är hoppfull i livet som stort så kan det finnas områden i livet där hoppet sinar. Under samtalet konstaterade vi att det måste finnas två sorters hopp.
Det ena hoppet handlar om det jag själv kan prestera eller uppnå. Att försöka på ena sättet och hoppas på framgång. Om det inte fungerar så provar vi på nästa sätt och hoppas att det kanske kan fungera. Fungerar inte det så provar vi på nästa sätt. Och nästa, och nästa. Utfallet av den sortens hopp ligger mycket hos oss själva och de tillgångar vi har till förfogande av exempelvis ekonomi eller relationer. Det ligger en strävan i den sortens hopp. Många gånger är det den sortens hopp vi först och främst förlitar oss till.
Den andra sortens hopp är det vi har eller saknar när det första hoppet har runnit ut. Det hoppet säger att om inte någonting utöver min egen förmåga kliver in i det här läget så är det kört. Den sortens hopp kräver tro och mod. Det krävs mod för att behålla hoppet om något som yttre omständigheter talar emot.
"Faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen" sägs det. Tro och hopp går hand i hand.
I hoppet som ligger bortom en själv så är all prestige borta. Där finns bara en vila. Resultatet hänger inte längre på mig, utan på det jag sätter mitt hopp till.
Jag är så tacksam att jag funnit någon att sätta mitt hopp till. I de lägena i livet när bara frågor ekar. Varför? Vad? Hur? Då har mitt hopp i Gud genom Jesus Kristus varit det enda som burit. Det är det bästa och det enda jag kan skicka med dig om du går igenom en tuff tid just nu på något område eller i livet som helhet. Det hoppet sviker inte.
tisdag 6 september 2011
Lost without you
lördag 3 september 2011
Water for Elephants
Igår kväll såg vi Water for Elephants på DVD. Jag hade förväntat mig ett lättsmält kärleksdrama. Därför blev jag förvånad över hur stark jag upplevde filmen.
För er som inte har sett den så utspelar sig filmen på en cirkus. Man får följa en kille som hamnar att arbeta på en cirkus efter att han förlorat sina föräldrar i en bilolycka. Stjärnan i cirkusföreställningen är gift med cirkusdirektören. Han har alla som arbetar på cirkusen, inte minst sin fru, i ett järngrepp. Allt handlar om att få till den fantastiska föreställningen som ska locka de stora skarorna. Han är beredd att gå över lik för att nå sitt mål
En stor del av spänningen genom filmen ligger i konflikten mellan den fantastiska, vackra spektakulära föreställningen och de fruktansvärda förhållanden som råder bakom kulisserna för dem som är med och skapar föreställningen. Det var mycket den konflikten som grep tag i min maggrop.
Jag tycker mig känna igen den konflikten, det fenomenet: slavarbete och tortyr för att skapa en perfekt yta. Det förekommer nog runtomkring oss mer än vi anar. Inte på samma sätt som i filmen, men fenomenet som sådant. Kanske är det så att flera av oss har våra inre cirkusdirektörer som driver oss till att upprätthålla en perfekt yta medan vi i själva verket går under inombords? Inför honom är vi bra så länge vi presterar på topp, men så fort vi visar minsta svaghet är han där och klankar ned på oss. Han kan ha många olika namn: dålig självkänsla, trasig självbild, brustet hjärta, tungt baggage är några av dem.
I sådana fall mina vänner, om ni har en cirkusdirektör som domderar med er, är det dags. Han ska ut. Cirkusdirektören har presenterat sin sista föreställning. Eftersom han tycker sig ha investerat mycket i dig så släpper han inte gärna taget. Ett bra sätt att få ut honom som jag upptäckt är genom lagen om ersättning. Jag har ersatt cirkusdirektören med den Gode Herden, med en vars namn är Fridens förste, Gud med oss, Evig fader för att nämna några. Det är namn på Jesus Kristus. Honom har jag inbjudit i mitt liv. På område efter område har han ersatt "cirkusdirektören" i mitt liv.
Om jag är stark eller svag, dålig eller bra spelar mindre roll. Han är det som är bra med mig, Han är styrkan i min svaghet. Och jag är Honom evigt tacksam!
För er som inte har sett den så utspelar sig filmen på en cirkus. Man får följa en kille som hamnar att arbeta på en cirkus efter att han förlorat sina föräldrar i en bilolycka. Stjärnan i cirkusföreställningen är gift med cirkusdirektören. Han har alla som arbetar på cirkusen, inte minst sin fru, i ett järngrepp. Allt handlar om att få till den fantastiska föreställningen som ska locka de stora skarorna. Han är beredd att gå över lik för att nå sitt mål
En stor del av spänningen genom filmen ligger i konflikten mellan den fantastiska, vackra spektakulära föreställningen och de fruktansvärda förhållanden som råder bakom kulisserna för dem som är med och skapar föreställningen. Det var mycket den konflikten som grep tag i min maggrop.
Jag tycker mig känna igen den konflikten, det fenomenet: slavarbete och tortyr för att skapa en perfekt yta. Det förekommer nog runtomkring oss mer än vi anar. Inte på samma sätt som i filmen, men fenomenet som sådant. Kanske är det så att flera av oss har våra inre cirkusdirektörer som driver oss till att upprätthålla en perfekt yta medan vi i själva verket går under inombords? Inför honom är vi bra så länge vi presterar på topp, men så fort vi visar minsta svaghet är han där och klankar ned på oss. Han kan ha många olika namn: dålig självkänsla, trasig självbild, brustet hjärta, tungt baggage är några av dem.
I sådana fall mina vänner, om ni har en cirkusdirektör som domderar med er, är det dags. Han ska ut. Cirkusdirektören har presenterat sin sista föreställning. Eftersom han tycker sig ha investerat mycket i dig så släpper han inte gärna taget. Ett bra sätt att få ut honom som jag upptäckt är genom lagen om ersättning. Jag har ersatt cirkusdirektören med den Gode Herden, med en vars namn är Fridens förste, Gud med oss, Evig fader för att nämna några. Det är namn på Jesus Kristus. Honom har jag inbjudit i mitt liv. På område efter område har han ersatt "cirkusdirektören" i mitt liv.
Om jag är stark eller svag, dålig eller bra spelar mindre roll. Han är det som är bra med mig, Han är styrkan i min svaghet. Och jag är Honom evigt tacksam!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)