En lärdom av mitt lååånga föräldraskap är att saker tar tid när man har småbarn. En av ett fåtal programpunkter vi hade för den här dagen var att komma ut på en promenad. Men hinner man inte komma iväg strax efter att en amning är avklarad, så har det snart gått så pass lång tid att man måste vänta tills nästa amning är avklarad. Och någonstans däremellan måste vi se till att få i oss lite lunch, och sen lite kaffe. Oj, just det, duschat hade jag inte gjort, och inte rakat mig heller. Jaja, raka mig kan jag göra imorgon, men jag går inte ut bland folk utan att ha duschat...
Klockan var nog närmare sex innan vi väl kom iväg. En skön promenad blev det, och Shanice sov så gott där hon skumpade fram i bärsjalen. Jag känner mig så lyckligt lottad, och stolt när jag är ute med mitt livs två flickor.
Vi hyrde en film på vägen hem: "Allt för min syster", med Cameron Diaz och Alec Baldwin. Den handlar om en flicka som ofrivilligt blir använd som donator till sin syster som är sjuk i leukemi. Riktigt bra film som tog upp svåra dilemman, som: Hur långt är man som förälder beredd att gå för att rädda sitt barn?
Det var skönt att få sitta ned med min älskade fru och se på film som ett par. Det blir så lätt att man relaterar till varandra som Shanice's mamma och pappa, och det är ju vår relation till henne. Men vår relation till varandra är att vi är man och hustru. Viktigt att vi tar vara på det.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar