När jag nu har arbetat veckans sista arbetsdag kan jag i tacksamhet konstatera att det gått bra! Patienterna har dykt upp i tid och varit på bra humör. Jag har varit på bra humör och känt att jag kan det jag gör. Behandlingarna har gått bra, inte alltid som smort (vilket i och för sig skulle bli ganska segt i längden). Men bra. Dessutom har jag fantastiska kollegor. Så det har känts bra när jag väl varit på jobbet.
När jag dock satt i soffan ikväll och tittade på min underbara lilla dotter som jag höll i famnen kändes det så sjukt att jag är borta från henne minst tolv timmar om dagen (de dagar jag arbetar) om jag bara är på jobbet. Har jag dessutom en kvällsaktivitet så försvinner ytterligare timmar med henne. Ska det vara så? Det verkar så, för det är så många ha det och verkar vara ok med det. Dessutom, när man kommer hem framåt nio-snåret på kvällen och gick hemifrån vid sex på morgonen, så har i varje fall inte jag den där fantastiska sinnesnärvaron som jag vill ha när jag umgås med de jag älskar mest.
Nu är jag inte den som vill göra mig till offer för omständigheter, så jag hävdar att jag har ett val. Exempelvis har jag gjort valet att ha fyra lite längre arbetsdagar för att vara ledig den femte. Mina funderingar är snarare självrannsakande. Hur prioriterar jag? Vad lägger jag min tid på? Accepterar jag att vara borta så mycket från mina älskade för att alla andra verkar göra det? Är det av lojalitet mot min arbetsgivare? Är det på grund av min passion för mitt jobb? Är det för att jag gjort mig beroende av att dra in en viss summa pengar varje månad?
Där har jag lite att fundera över... Någon annan också kanske?
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar