"Som ett fängelse, ett fängelse av guld"

Samma kollega som jag skrev om igår har jag haft förmånen att samtala mycket med på sistone, vilket är väldigt givande.

Hon är uppvuxen i en väldigt välbärgad familj i en annan kultur. Ända sedan barnsben har hon fått allt serverat på silverfat. Hon har egentligen aldrig behövt jobba, för pengar har funnits ändå, och tjänstefolk som skött markservicen. Allt har hon fått serverat. Allt utom frihet.

Som kvinna i den kulturen har hon inte fått röra sig ute som hon vill, inte fått klä sig som hon vill, inte fått tycka vad hon vill. Utan en mans tillåtelse har hon i stort sett inte haft några som helst rättigheter. Om hon hade gift sig, fått barn och sedan skilt sig i den kulturen, så hade barnen per automatik fallit i pappans vårdnad och hon skulle inte ha rätt att träffa sina barn. Det skulle i så fall vara helt på pappans villkor.

Saker som vi anser vara grundläggande rättigheter var för henne en utopi. "Att leva där var för mig som att leva i ett fängelse, ett fängelse av guld", summerade hon.

Den tacksamhet hon uttrycker över saker som att få bestämma över sig själv, kunna jobba och försörja sig själv, få klä sig som hon vill och tycka vad hon vill, vet inga gränser.

Att få prata med en människa med en bakgrund som är så olik min egen har verkligen utvidgat min världsbild och gett mig nya perspektiv på livet. Och återigen inser jag att jag har sååå mycket att vara tacksam för!