Häromdagen när jag gick från tunnelbanan på väg till jobbet mötte jag en kollega på vägen. Som jag brukar när jag möter någon jag känner, så hälsade jag och frågade hur läget var.
"Bara bra", svarade hon, "det är härligt att få leva!". Hon strålade med hela ansiktet när hon sa det. Jag höll på att tappa hakan! Jag vet inte när jag hört ett sådant härligt svar på en fråga som man ställer så ofta och är van att höra ett mer slentrianmässigt svar på.
Min kollegas svar satte en helt ny standard för hela den dagen för mig. Det var så upplyftande att få möta en människa som uttryckte en sådan tacksamhet bara över att få leva. Jag försöker leva tacksam, jag är tacksam över många saker. Att jag lever är en sak jag är tacksam för. Men hur ofta ger jag uttryck för det och hur ofta ger jag uttryck för det gentemot andra människor? Alltför sällan, hittills.
Den här lilla händelsen var väldigt stor för mig. Den påminde mig om min egen tacksamhet och om att vi kan hjälpa varandra att hitta tacksamheten och således glädjen i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar