Som alltid så var det underbart uppfriskande och livgivande att vara i kyrkan igår. Andreas Nielsens predikan var packad till bredden med visdom och skärpa. Särskilt en sak av det han sa har klingat kvar i mitt inre idag.
Andreas talade om ett ställe i Bibeln i Andra Moseboken kapitel fyra, de första verserna. Där samtalar Gud med Mose. Gud har precis kallat Mose att gå och befria Israels folk som lever i slaveri i Egypten. Mose är högst undrande över om han verkligen är rätt person för uppdraget. Gud frågar Mose vad han har i sin hand. "En stav", svarar Mose, säkert undrandes över vad det hade med någonting att göra över huvudtaget.
Så berättas det om hur Gud visar Mose att Gud visst har tänkt att använda Mose, och den stav han har i sin hand, som i mänskliga ögon bara är en bit trä senare blir det redskap som Gud använder när han delar Röda havet.
Vi människor tror att vi kan gradera vad som är användbart i våra liv, vilka av våra egenskaper, talanger, erfarenheter osv som är användbara. Så många gånger gräver vi ned det vi inte tror är användbart.
Men vad som är användbart i Guds ögon avgörs inte av storleken på talang, ett imponerande CV, vart vi är i livet osv, utan det som avgör är om vi tar det vi har i vår hand och lägger ned det inför Gud. När Mose lade ned det han hade i sin hand inför Gud, så välsignade Gud det och gav det tillbaka till Mose.
Gud använde en bit trä som redskap för att dela ett helt hav till ett helt folks befrielse. Vad kan då Gud inte göra med det du och jag har i vår hand om vi väljer att överlåta det till Gud?
Så jag går här och funderar över vad för saker jag har i min hand, vad jag har fått att förvalta. Vad har jag överlåtit till Gud, vad har jag ännu inte överlåtit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar