Hoppa

Igår var jag med på en svensexa. Han som ska gifta sig är en god vän till mig som jag känner sedan barnsben. En av utmaningarna han fick under sin svensexa var att hoppa från olika höjder ned i en simbassäng.

Det förefaller sig nämligen så att min gode vän har varit fobiskt rädd för att hoppa ned i vatten. Han badar gärna och kan simma bra, men just det att hoppa ned i vatten har han bara inte klarat av. Genom åren har jag sett honom stå och vela vid vattenkanten medan vi andra har hoppat och dykt obehindrat.

Så igår på sin svensexa blev han utmanad att konfrontera sina rädslor. Tydligen har han misstänkt att detta skulle kunna komma att bli ett inslag i hans svensexa, så han har övat en hel del under sista året. Jag blev mäkta imponerad när jag igår såg honom hoppa från bassängkanten, dyka från en-meters-trampolinen och hoppa från tre meter. Allt detta relativt obehindrat.

Sedan blev han utmanad att hoppa från fem meter. Han klättrade upp, ställde sig vid kanten på hopptornet, tittade ned, gjorde sig redo att hoppa. Det kändes att han verkligen hade laddat för att klara av det. Han gjorde sig redo att hoppa. Men nej, något inom honom satte stopp. Han laddade upp igen. Vi som var med hejade glatt på. Även den här gången hejdade han sig. Så höll det sedan på i närmare fyrtio minuter.

Från ett perspektiv utifrån så var hans rädsla obefogad: det fanns inga hinder i vägen att skada sig på i fallet, bassängen var djup så han skulle inte kunna skada sig mot botten, han kan simma så han skulle enkelt komma upp till ytan igen och till bassängkanten. Möjligtvis skulle han kunna få lite ont om han skulle landa fel i vattnet. Så lite fanns att förlora. Vinsten skulle vara att överkomma en rädsla som följt honom i hans snart trettioåriga liv. Men hans inre spärrar satte stopp.

Händelsen fick mig att fundera över det här fenomenet. Finns det kanske saker i mitt liv där jag har satt upp spärrar och känsla av omöjlighet, när det i själva verket inte finns något att förlora? Det är bara att hoppa, kasta sig ut! För mig var det så uppenbart att min kompis enda hinder satt mellan öronen, i hans tankemässiga spärrar. Finns det områden i mitt liv där detta är lika uppenbart om jag skulle ta ett steg tillbaka och se på mig själv och min situation ur ett annat perspektiv? Jag tror vi alla har sådana områden: saker vi skulle vilja klara av men vi ser bara hindren och inser inte det enda som egentligen hindrar oss är oss själva. Det är dags att börja övervinna!