X-men

De sista dagarna har jag tittat på X-men filmerna. Jag har alltid tyckt det är kul att se på superhjälte-filmer av den typen, att få sätta sig in i helt andra sammanhang och bara komma bort i tankarna är avkopplande.

Även om X-men på många sätt är en ren underhållningsfilm så tycker jag att den har en del bra att säga. Några av tankarna filmerna väckt tänkte jag att jag kunde dela: Precis som mutanterna har tydliga och kraftfulla attribut som gör dem unika, så tror jag att också vi var och en är helt unika.Var och en har vi vårt paket av egenskaper, gåvor och talanger sammansatt på ett sätt som inte går att kopiera. Det varken har funnits, finns eller kommer att finnas någon som är precis som dig eller mig. Våra egenskaper, gåvor och talanger kan användas till godo och till ondo.

Precis som många mutanter gör allt för att dölja att de är mutanter för att slippa stå ut från mängden, så gör många av oss allt vi kan för att smälta in så att det som gör just oss unika aldrig får en chans att synas. Att avvika från mängden kan sticka i människors ögon. Det krävs mod för att våga vara unik, inte minst i vårt vackra land Sverige där jantelagen är alltför utbredd.

I början av första filmen försöker Wolverine (som är lite av huvudkaraktären) klara sig på egen hand. Han lyckas få relativt stor framgång i någon ultimate fighting liknande sport. Han lever ett självcentrerat liv och är en outsider som ingen egentligen vill ha att göra med.

Först när Wolverine kommer i kontakt med andra mutanter, finner ett sammanhang under Xaviers beskydd på hans School for the Gifted, så kommer hans unika egenskaper till sin rätt. När han adderar det han har till det andra har, så blir de tillsammans omöjliga att stoppa. Så tror jag det är för oss också. Vi kan använda våra egenskaper, gåvor och talanger på ett självcentrerat sätt och klara oss rätt bra, nå rätt långt. Men det är först när vi blir kopplade med andra människor till ett större syfte som vi kommer till vår rätt och kan blomma ut i vårt fulla potential.