Förra fredagen träffade jag min mormor. Jag berättade då för henne om att vi kommande söndag skulle ha dop i min kyrka, Hillsong Church Stockholm, och att jag skulle få den stora förmånen att få vara med och döpa en person. I vår kyrka, precis som i många andra frikyrkor, så praktiserar vi endast vuxendop. Man döper sig som en bekräftelse på sin egen tro. Mormor blev eld och lågor över det jag berättade och sa att hon måste ta med sig en väninna och komma till kyrkan. Naturligtvis sa jag att hon var varmt välkommen att göra det, men jag trodde inte att hon skulle komma till skott med det.
Men döm om min förvåning när jag såg henne komma arm i arm med sin väninna genom entrén på Nalen. Det var många som tittade till lite extra när de såg dessa äldre damer stega fram. Medelåldern i Hillsong ligger någonstans vid 25-30år, så min mormor med sina 90 stolta höjde medelåldern rätt markant. Mitt hjärta gladdes över hur många av mina vänner som gjorde det lilla extra för att min mormor och hennes väninna skulle trivas och känna sig välkomna.
Det blev en fantastisk gudstjänst. Precis som en vigsel är en stor tillställning just för att man på ett så tydligt sätt tar ställning offentligt, så är dop också en väldigt mäktig upplevelse, bland annat för att det är ett tydligt ställningstagande för ens tro. Dopförrättningen var i början av gudstjänsten, så jag var ganska övertygad om att mormor och hennes väninna skulle smita ut diskret när det var över. Men inte. De mötte mig så glatt efter gudstjänsten. Inte bara glatt, de var helt tagna av upplevelsen. Av dopet, men också av hela atmosfären i kyrkan. Inget hade kunnat göra mig gladare.
För mig blev det här till en enorm uppmuntran och något som ännu mer styrkte min tro. Dels var det enormt starkt av min nittioåriga mormor att ta sig till kyrkan. Att hon dessutom stannade hela gudstjänsten och en god stund i minglet efteråt var mer än jag kunnat föreställa mig. Men det som berör mig djupare än var ord kan uttrycka är att jag kände mig så sammankopplad med min mormor tack vare vår gemensamma tro.
Den glädje som jag känner över att vara i Guds hus, kyrkan, precis den glädjen upplevde jag att mormor kände. Den glädje och vördnad som jag känner inför dopet, precis den glädjen och vördnaden upplevde jag att min mormor kände. Att våra hjärta klappar på samma sätt inför de här sakerna trots vår drygt sextioåriga åldersskillnad säger mig att det finns någonting mer i tron, kyrkan, dopet än att det bara är något yttre. Det är så mycket större, så mycket djupare.
Nyligen träffade jag mormor igen. Hon kunde inte sluta prata om besöket i kyrkan. Det jag ser i hennes blick och hör i hennes röst när hon pratar om det vittnar om att det här är någonting man inte ångrar att man håller fast vid när man tydligt närmar sig slutet av det här livet. Det håller. Så jag fortsätter.
Om Livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar