En av Annas och mina goda gamla vänner hörde av sig i veckan och berättade att hon skulle vara i stan några dagar, och hörde om vi kunde ses. Självklart ville vi det. Vi började kolla våra almanackor och laborera med tider och stunder för att frigöra en dag, eftermiddag eller kväll då vi kunde ses. När man inte träffat någon som man ser som en nära vän på så lång tid vill man gärna ha en god stund, helst utan specifika tidsramar. Gärna vill man kunna bestämma i förväg vad man ska göra, vad och vart man ska äta. Men allt annat, livet, verkade sätta käppar i hjulet för att vi skulle kunna styra upp en sån träff.
Efter mycket vridande och vändande hittade vi en knapp timme då vi kunde ses innan vår vän skulle vidare med jobbet. En timme, vad är det? Det känns som ingenting när man har så mycket att uppdatera om vad som händer i varandras liv. Jag var nära på att avblåsa det hela och säga att det är bättre att vi försöker få till att ses när vi har mer tid.
Men jag gjorde inte det. Så det slutade med att vi sågs och satt på en parkbänk under den om vartannat regniga och soliga himlen. Anna hade fått förhinder, så det var bara vår vän och jag, och Shanice sovandes i sin vagn. Även om det inte blev den där perfekta helkvällen eller dagen, så blev det en timmes kvalitetstid, när vi hade jättebra samtal om allt möjligt. Totalt fokus på att helt enkelt dela livet.
Det är så lätt att man letar så febrilt efter det optimala, efter drömbilden, att man missar de möjligheter som faktiskt ges. Möjligheter där inramningen måhända inte är den man önskar, men innehållet desto mer värdefullt. Kanske var det just den bristfälliga inramningen som gjorde att innehållet i mötet idag blev så givande. Jag vet inte, men jag kan tänka mig det. I varje fall så var dagens händelse en viktig påminnelse om att inte låta livet komma i vägen för de guldstunder som är just det: Livet.
