Jag har avslöjat mig själv. Jag har upptäckt ett mönster i mina tankar, en föreställning som behöver tas hål på...
Det var någon dag efter jobbet här i veckan som jag var i lekparken med Shanice. Hon sprang omkring och var fullt sysselsatt i sin fantasivärld. Jag gick och tänkte på någonting från arbetsdagen och tänkte vidare kring mitt yrke. Så började jag tänka på mina kollegor och började jämföra mig med dem och så spann det vidare till en känsla av att "när ska det uppdagas att du inte alls är så bra som du borde vara, att de andra är mycket duktigare än dig, att du egentligen bara är en bluff?".
Nu när jag läser den känslan rakt upp och ned så ser jag hur absurd den är. Legitimation utfärdad av Socialstyrelsen baserad på fem års studier med mängder med avklarade tentor, kliniska prov, förhör, redovisningar. Tre års erfarenhet från flera arbetsplatser, flertalet kompetenshöjande kurser, mängder med nöjda patienter. Det låter inte som beskrivningen av en person som inte kan sitt jobb
Så fortsatte jag att tänka, hur är det i andra sammanhang då? Exempelvis som låtskrivare och bloggare. Även där kan jag komma på mig själv att dras med känslan av att inte räcka till, att vara en bluff som ännu inte avslöjats. Samma sak i mitt engagemang i kyrkan när jag är med i lovsångsteamet eller tolkar, så kryper de där tankarna ikapp emellanåt. "Du sjunger inte tillräckligt bra, din engelska är inte tillräckligt bra och du tolkar inte tillräckligt snabbt. Dessutom är du inte en tillräckligt bra kristen" är tankar som jagar mig emellanåt.
Inte förrän nu har jag kopplat ihop de här olika områdena och sett mönstret, utan jag har bara tänkt på de här olika sammanhangen vart och ett för sig. Men när jag såg att de här tankesätten och den här känslan kryper sig in i så många områden av mitt liv så inser jag att det här inte har att göra med min faktiska kompetens eller äkthet inom respektive område. Det bottnar i en betvivlan av de förmågor som finns där inom mig.
Jag skriver inte det här utifrån självömkan eller för att någon ska tycka synd om stackars Robert som kämpar med sitt självförtroende. Men det var nyttigt för mig att inse grundproblemet som är en gemensam nämnare i flera områden av mitt liv. Och jag tror att någon eller några som läser det här kanske känner igen sig. Då vill jag tillsammans med dig eller er sticka hål på bluffen om att du och jag skulle vara en bluff, att vi inte skulle vara bra nog. Poff! Vi är tillräckligt bra. Du är tillräckligt bra. Jag är tillräckligt bra. Låt ingen annan och kanske framförallt, tillåt inte dig själv att lura i dig något annat.
Var och en har vi våra styrkor och svagheter på olika områden. Det gäller att kapitalisera i styrkorna och arbeta på svagheterna. Livet är en process. Men den processen måste ha sin utgångspunkt i att vi vet att vi är... ja, bra helt enkelt.
Om Livet...
