Vi satt och pratade om det hela, vilket förde samtalet in på hopp. Vilken stor skillnad hoppet gör i en människa. Även om man är hoppfull i livet som stort så kan det finnas områden i livet där hoppet sinar. Under samtalet konstaterade vi att det måste finnas två sorters hopp.
Det ena hoppet handlar om det jag själv kan prestera eller uppnå. Att försöka på ena sättet och hoppas på framgång. Om det inte fungerar så provar vi på nästa sätt och hoppas att det kanske kan fungera. Fungerar inte det så provar vi på nästa sätt. Och nästa, och nästa. Utfallet av den sortens hopp ligger mycket hos oss själva och de tillgångar vi har till förfogande av exempelvis ekonomi eller relationer. Det ligger en strävan i den sortens hopp. Många gånger är det den sortens hopp vi först och främst förlitar oss till.
Den andra sortens hopp är det vi har eller saknar när det första hoppet har runnit ut. Det hoppet säger att om inte någonting utöver min egen förmåga kliver in i det här läget så är det kört. Den sortens hopp kräver tro och mod. Det krävs mod för att behålla hoppet om något som yttre omständigheter talar emot.
"Faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen" sägs det. Tro och hopp går hand i hand.
I hoppet som ligger bortom en själv så är all prestige borta. Där finns bara en vila. Resultatet hänger inte längre på mig, utan på det jag sätter mitt hopp till.
Jag är så tacksam att jag funnit någon att sätta mitt hopp till. I de lägena i livet när bara frågor ekar. Varför? Vad? Hur? Då har mitt hopp i Gud genom Jesus Kristus varit det enda som burit. Det är det bästa och det enda jag kan skicka med dig om du går igenom en tuff tid just nu på något område eller i livet som helhet. Det hoppet sviker inte.
