Jag var ute och körde en sväng i bilen ikväll. När jag stod i korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan fick jag rött ljus. Under de cirka trettio sekunderna som jag stod där och väntade på grönt ljus föll mina ögon på en busskur där en äldre man satt och en kille i kanske tjugofem årsåldern stod på ett par kryckor. En händelse utspelade sig under dessa sekunder som inte var särskilt stor i sig, men som gjorde mig själaglad.
Den äldre mannen var gråhårig och skäggig. Han gav inte ett särskilt fräscht intryck. Hygien verkade inte vara första prioritet i hans liv. Kanske var han hemlös. Han såg ganska sliten ut i varje fall. Killen som stod och hängde över sina kryckor gav intrycket av att vara en typisk ung stockholmare, med sneakers, chinos vikta nedtill på exakt rätt sätt och mössa som hängde med exakt rätt sneda vinkel över huvudet. Sannolikt var hans skada någon form av idrottsskada. Kanske hade skadan mot hans vilja gett honom ett lugnare tempo i livet som möjliggjorde att det lilla scenariot kunde ta plats.
Farbrorn satt med en oöppnad chokladkaka i händerna. Jag så hur han vred och vände på den och försökte klura ut hur han skulle öppna den. Han hade nog inte vant sig vid att Marabou gått från förpackningar som man viker upp till förpackningar man måste riva upp. Kanske var mannens finmotorik försämrad av någon reumatisk sjukdom eller av allmänt hårt leverne. Kanske kunde han inte läsa instruktionerna på förpackningen.
Så ser jag hur killen vänder sig mot mannen. De utväxlar någon fras. Mannen räcker över chokladkakan till killen, som med en sekunds manöver öppnar chokladkakan enligt förpackningens instruktioner och sedan räcker över den till mannen, som ser väldigt nöjd ut.
Jag ser hur de fortsatt står vända mot varandra och fortsätter prata. Så slår ljuset om och jag rullar vidare i bilen.
Som sagt, en liten händelse i sig. Men i en av de mest högtrafikerade korsningarna mitt i vår hektiska huvudstad så är det inte varje dag som människor möts på det sättet. Över generationsgränser. Över statusgränser. Över den privata sfären, som många av oss byggt väldigt tjock.
Jag vet ingenting mer om dessa människor än det jag bevittnade. Men jag tror att händelsen betydde något för dem båda. Den äldre mannen blev sedd. Någon såg honom, såg ett behov han hade och mötte det behovet. Den unga killen fick vara lösningen på någon annans behov.
Hade den här händelsen varit vardagsmat hade jag aldrig reagerat på den. Men den gjorde mig hjärtligt glad och hoppfull. Den gav mig en önskan om fler liknande händelser och den gav mig en vilja att vara med och skapa en stad där fler liknande händelser kan ta plats. Att lysa upp någons dag behöver inte vara svårare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar