Igår var jag med på rep med musikteamet i kyrkan. Lovsångerna till kommande söndags gudstjänst skulle repas. Av olika anledningar har närmare ett halvår förflutit sedan jag senast var med och repade. Därför var det en extra stor glädje att få vara med. Vilket skönt gäng jag hade förmånen att tillbringa ett par timmar med! Mycket skratt och galenskap blev det mitt i arbetet.
På vägen dit insåg jag att trots att jag inte varit med och lett lovsång på länge, så har min lovsång till Gud inte på något sätt avtagit. Tvärtom. Snarare har jag under den här perioden på ett djupare sätt hittat tillbaka till den, hittat tillbaka till min lovsång till min Gud. Hittat platsen där det är jag och Gud. En mer äkta och innerlig lovsång har börjat växa fram inom mig.
Där jag gick tänkte jag tillbaka på perioder när jag varit med och lett lovsång mer frekvent än nu på sistone. Jag funderade över att när man gör något man älskar och brinner för så mycket som jag älskar och brinner för lovsång och dessutom får förmånen att göra det mycket, så är det lätt hänt att man tappar själva kärnan av det man håller på med. Kvar blir ett ihåligt skal. Som i fallet med lovsången, man lovsjunger men tappar själva lovsången. Jag säger inte att jag gjorde det, men i backspegeln kan jag se den överhängande risken.
I den insikten ser jag också värdet av det steg tillbaka jag tagit under en period. Det har gett mig perspektiv. Jag tror det är sunt att pausa olika områden i livet emellanåt. För att bibehålla eller hitta tillbaka till varför man gör det man gör, komma tillbaka till själva essensen av det.
Jag tänker på Ordspråksbokens ord i kapitel fyra: "Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet". Bevara ditt hjärta, både i den du är och i det du gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar