Ett par dagar i veckan arbetar jag med tandvård för äldre människor. Vi har med oss mobil utrustning som vi packar in i bilen och åker ut till äldreboenden och servicehus där vi hjälper de som bor där med deras tänder. I mångt och mycket är den äldre populationen en undangömd skatt i vårt samhälle som vi tenderar att se som en kostnad och belastning istället för en tillgång. Därför känns det meningsfullt att möta dessa människor, kunna hjälpa dem inom ett specifikt område och dessutom försöka göra eller säga något för att lysa upp deras dag.
Idag skulle jag behandla en äldre kvinna. Så fort vi klev in genom dörren började hon klaga. Det var fel på allt: boendet, personalen, hennes tänder för att nämna några saker. Att vi kom var som ännu en addering till hennes problem, till allt som var emot henne. Alla som var emot henne. Hon var så fullt upptagen med att prata om sina problem att hon överhuvudtaget inte var mottaglig för det faktum att vi var i full färd med hjälpa henne med ett av dem, hennes tänder.
Klagandet i sig rann av mig som vatten på en gås, jag visste att det kom från en person som inte mådde bra. Däremot var det inte utan att jag tyckte synd om henne där hon låg i sin säng. Tanig och orörlig, som ett paket i ett stort tomt rum. Det som framförallt gjorde att jag tyckte så synd om henne var att hon förlorat något som är viktigare än den fysiska hälsan. Jag hittar inget bra ord för det hon förlorat, men livsgnista är det närmsta jag kommer.
Hennes värld kretsade kring hennes problem. Hennes problem hade blivit hennes värld. Hon upplevde att världen börjat kretsa kring hennes problem. Det, om något, är ett ohälsosamt tillstånd att vara i. Notera att det jag skriver är baserat på mitt möte med den här kvinnan. Självklart har jag inte hela bilden av hennes hälsotillstånd varken fysiskt, själsligt eller andligt, så jag kan varken bedöma eller döma henne. Men mötet med henne fick mig att tänka vidare.
Problem kan göra oss enormt självcentrerade. Min erfarenhet är att ju mer jag fokuserar på ett problem, desto större plats får det i mitt liv. Då växer även min självömkan, jag börjar tycka synd om mig själv. I takt med det växer även mitt ego. Jag börjar tycka att världen runtomkring ska anpassa sig efter mig och mitt problem. Mer och mer börjar min tillvaro kretsa kring problemet.
Något som verkligen hjälpt mig att komma ur sådana negativa mönster och tankebanor, när sådana i högre eller mindre grad trängt sig på, är insikten om att världen inte kretsar kring mig och mina problem. Det kan låta ganska hårt och det kan vara att säga det uppenbara. Men för mig finns det en stor tröst i det. Den insikten tar inte bort problem, förändrar dem inte MEN den ger perspektiv.
Perspektiv är just en av sakerna jag finner i min tro, i min relation till Gud. När jag umgås med Gud, genom att be, genom att sjunga lovsånger, genom att läsa Bibeln, så skiftas mitt perspektiv. Då ser jag hur högt älskad jag är, hur mycket Gud är för mig, på min sida, hur väl Gud vill mig, vilka goda stora tankar och planer Gud har för mig. Då blir det viktigare än eventuella utmaningar jag kan tänkas möta. Det blir faktiskt viktigare än allt annat. För Gud är början och slutet och allt däremellan. Den Gud jag tror på har skapat himmel och jord med allt vad de rymmer. Allt jag är och har kan jag bara tacka Gud för. Så ett mer korrekt perspektiv med det utgångsläget är inte att världen kretsar kring mig. Den kretsar kring Gud.
Den frid och känsla av att vara trygg och tillfreds som det här perspektivskiftet ger mig finns det inget som kan komma åt, ingen och inget kan ta det ifrån mig. Det finns tillgängligt för alla och jag önskar att alla människor skulle få uppleva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar