Resten av mitt liv

Min förhoppning med den här bloggen är att du som läser den ska känna att det som skrivs här är av godo, att du får ut någonting av att komma förbi här. Om min förhoppning är infriad, så finns det några personer som ska ha cred för det. För allt som kommer ur oss har vi blivit påfyllda med någonstans ifrån.

Det finns framförallt en person som aldrig verkar tröttna på att ösa in goda saker i mitt liv, som outtröttligt fortsätter att tro på mig, tro det bästa om mig, som ständigt sätter upp mig för att lyckas, som gläds med mig när jag gör så och som finns där när saker inte går som jag hoppats och trott.

Platsen som vederbörande har i mitt liv är oersättlig. Var jag skulle vara utan den här personen kan jag inte föreställa mig. Det finns bara en: Anna, mitt livs kärlek, min fru. Idag firar vi femårig bröllopsdag! Fem år som äkta makar. Äntligen börjar det bli lite substans i antalet år vi varit gifta. Anna gjorde entré in i mitt liv för för nio år sedan ganska exakt, när jag var en vilsen liten pöjk i början av vuxenlivet som letade efter var jag passade in här i världen. Det första jag såg av henne och således det första jag föll för var hennes vackra ansikte med de goda välmenande ögonen, den vackert leende munnen och de små söta smilgroparna i varje kind. Hon var så vacker, så god.

Jag blev kär, upp över öronen förälskad i denna underbara skapelse. Denna fantastiska känsla. Sedan dess har den funnits där. Under åren har den hunnit med att gå både upp och ned, emellanåt både minskat och ökat i intensitet. Men det var inte den känslan som var avgörande från min sida i beslutet att satsa på vår relation.

Det som fick mig att förstå att det var något speciellt med Anna var att jag inte hade och fortfarande inte har träffat någon som behandlar mig så väl. Ingen får mig att känna mig så sedd, så bekräftad. Ingen får det jag säger att verka så viktigt. Ingen annan har visat sig vara redo att gräva så djupt för att plocka fram guldet inom mig. Ingen annan kommer mig så nära, ingen annan har finkänslighet att ge mig utrymme. Som hon, min Anna.

Förra helgen var det en god vän som sa till mig: "Man ser att du och Anna verkligen är livskamrater". Det ordet sätter fingret på vart jag upplever att Anna och jag är nu. Hon är min livskamrat, min närmsta kamrat genom livet. Livet som vi bygger tillsammans. Det är så spännande att få göra det. Annas med- och motgångar är mina och detsamma gäller åt andra hållet. Att vi tillsammans fått vår älskade underbara lilla Shanice ger oss ett ännu djupare band till varandra. Rollen som föräldrar har både testat och styrkt vårt äktenskap. Att få koppla vårt gemensamma liv till något högre än oss själva, det vi har i vår tro och i vår kyrka, ger oss syfte och mening som ingenting annat kan.

Av det som är bra med mig och av det som går bra för mig, så är det så mycket som är Annas förtjänst. Hennes kärlek, trofasthet, tro, hoppfullhet, tålmodighet drar fram det ur mig. Jag är innerligt förundrad och tacksam. Förbundet vi ingick för fem år sedan genom löftena vi gav inför Gud och inför våra nära och kära håller än. Vår kärlek växer sig djupare, högre och vidare. Om möjligt är hon ännu vackrare nu än då, ända inifrån och ut. Visst fem år, lite substans börjar det bli. Men det är fortfarande bara början.  

Resten av mitt liv vill jag leva med Dig, min Anna...