Shanice älskar att stå på en pall vid handfatet i badrummet och leka med stenar, som vi har som prydnad, under vattnet från kranen. Hon är så nöjd när hon står där och plaskar och utforskar.
Saken är den att man måste stå bredvid henne när hon gör det för att det är så lätt hänt att hon ramlar av pallen om hon står på den själv. Och i fallet finns det flera saker hon kan slå sig på rejält. När varken Anna eller jag har tid, möjlighet, ork att stå där med henne får hon helt enkelt inte göra det. Då blir hon vansinnig!
Hon ser det hon vill men inte får. Vi ser riskerna med om hon skulle få som hon vill utan att vi kan övervaka det.
Till Shanice's förskola tar det ungefär en kvart att promenera. Shanice brukar vara nöjd ungefär halva den vägen, hon sitter där och ler sitt underbara leende och småpratar med mig och för sig själv. Sen börjar hon tycka att hon har suttit färdigt i vagnen, vilket hon visar genom att skruva på sig och gnälla.Väl framme på förskolan är hon jätteglad och nöjd igen.
Hon ser att hon sitter fast i en vagn och slösar med dagens värdefulla tid. Jag ser att vi bara har si och så långt kvar att gå och att det är en god tidsbesparing att hon sitter i vagnen mot att hon går samma sträcka själv.
Många gånger tror jag det är samma sak med våra liv. Vi stirrar oss blinda på vår egen situation ur vårt eget begränsade perspektiv. Sakerna vi vill men inte "får", lyckas med, uppnår blir vi frustrerade på. I själva verket kanske vi egentligen är beskyddade från risker vi själva inte ser.
Eller tider när vi känner oss "fastspända i en vagn", kanske i själva verket är en effektiviserad transportsträcka till en destination vi hoppats på och drömt om.
Pause and think about it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar